– Jag har sagt upp dagstidningen, berättade en småbarnsförälder häromdagen. Jag fick nog. Med en treåring och en femåring i huset fylls livet av diskussioner om vem som började och vem som sade vad och vem som ska be vem om förlåtelse. Om man sedan lyckas kämpa till sig en kvart med tidningen vill man inte ha mer av samma vara. Man vill bli informerad, få förklaringar och analyser, kanske bli underhållen, men man vill verkligen inte behöva fundera på ännu ett tjafsigt bråk.
Änglarna på bilden har inget direkt samband med textens innehåll.
Ja ibland undrar jag vad det är för nyheter som undanhålls eftersom det serveras trams och tjafs som dessutom framhålls som skandaler och katastrofer.
Var finns de intressanta nyheterna med analys och resonemang? Vad är det som egentligen händer bakom ridån av såpaskådisarnas snesteg och ointressant tjäbbel?
Vi säger upp prenumerationen av DN nu, det blev för mycket kvällstidning.
DN känns som en väldigt onödig tidning. Klarar mig utan den. Mycket annonser, sjukt mycket sport, allt färre intressanta kulturartiklar…
Under valrörelsen var den olidligt borgerligt politiserad inte bara på ledarsidan
Nu är den helt enkelt tråkig, så den vill jag inte ha.
Fast nu har jag varit exponerad för kvällstidningsjournalistik tre dagar i rad och det är snäppet värre, faktiskt. Prinsessan Madeleine (kanske) på restaurang på en suddig bild bredvid ryggen av en annan restauranggäst. SAMMA bild på framsida och gång på gång på ett helt uppslag i tidningen, sammanlagt sex gånger tror jag. Samma intetsägande bild. Och sedan en dag till. Och så något väldigt spekulativt med två separata bilder hopklippta och manipulerade så att det ska se ut som om det stod tätt intill varandra, prinsessan och den där karl’n.
Kanske det blir beställningar på glada prinsessteckningar nu?
Ser att jag är sent ute med kommentar till detta intressanta meningsutbyte. Njae – utbyte är nog fel, verkar ju vara mera av samstämmighet.
Även vi har lämnat DN.
Man slutar inte läsa en tidning som följt en sedan mitten ax sextiotalet utan att det finns anledning till det. Jag minns exakt när det skedde. Jag var mellan två jobb. Den 18 juli 2007. I bil. Ena jobbet i Sandviken och andra i Långshyttan, då en prenumerationsackvisitör (gissar att även prenumeranter ackvireras, inte bara annonsörer) ringde och undrade om det skulle vara intressant med en provprenumeration på SvD. ”Nej för helvete” Svarade jag. ”Jag vill ha en helårsprenumeration på stuberten”. Ackvisitören började sedan berätta hur bra SvD var och att den skulle ge mig både information och underhållning. Så småningom fattade han att jag faktiskt sagt JA – och med besked – redan vid samtalets början och vi skildes som vänner.
Varför byta? Under flera år hade vi blivit så trötta på DN:s besserwisserattityd att vi på trots började göra sådant som man inte fick, enligt DN. Har glömt detaljerna, men minns att vi tyckte att det var skoj att bryta DN-koden. DNA-koden fick det heta så småningom. Det kändes mera ödesdigert och spännande så.
Så vi hade verkligen diskuterat byte när ackvisitören ringde. Telefonförsäljning (fast det inte var någon telefon vi köpte) när den funkar som bäst.