På senvintern 1973 greps jag av en oemotståndlig lust att besöka Chile. Det verkade så spännande, så löftesrikt och alla talade om La Via Cilena, Salvador Allendes fredliga väg till demokratisk socialism. Som Sverige, men kanske ännu lite rättvisare och radikalare.
Det måste ha varit ganska starka opinionsvindar som gjorde det så lockande att resa dit och som blåste bort alla praktiska invändningar mot en så lång resa med småbarn. Men vi var rätt vana att resa tillsammans, jag och mina småttingar, så det skulle nog gå bra. Med en hopfällbar sulkyvagn och en bärsele kan man komma långt.
Väl framme i Chile möttes vi av ett av de barnvänligaste klimat jag någonsin upplevt, lätt att resa i landet, trevligt att äta på restaurang med barnen och alltid hjälpande händer när det behövdes. Vi gav oss ut på upptäcktsfärd i Santiago. Staden sjöd av debatter, konserter, konst, väggmålningar, vackra affischer och pubar med berömda vissångare som Angel och Violeta Para. Ibland hejdades man i ett gathörn och fick frågan om man inte ville köpa den senaste lagen som parlamentet stiftat. ”Läs den, den är väldigt intressant!”
Till och med kåkstäderna utanför Santiago såg färgrika och trevliga ut. Jag ber om ursäkt för den här idylliserande skildringen, säkert fanns det långt mer elände än vad man kunde ana under ett kort besök, men min minnesbild är ett glatt gytter av små byggnader med vackra rabatter framför. Kan det ha varit ringblommor och krasse?
Vi for söderut till Temuco och där växte både blåklockor och prästkragar, lite större och lite färgstarkare än hemma, i ett landskap som på många sätt påminner om norra Dalarna. Vi klättrade upp en bit på den levande vulkanen Llaimo, något som inte alls kändes riskabelt. Inte blir det något vulkanutbrott här inte.
Det enda tecknet på dissonans, som jag kunde se var de överfyllda antikaffärerna i Santiago. Vackra gamla möbler till väldigt låga priser, ju större möbel desto billigare. De såldes av en överklass som planerade att lämna landet om det skulle fortsätta på det där viset, på den där Via Chilena.
Affischen fick jag av en bokhandlare, när jag sade att jag tyckte den var fin. Den är lite blekt nu, men den sammanfattar stämningen i Chile de där veckorna i mars 1973, glädjen och framtidstron. ”Ta den” sade bokhandlaren. ”Minne från Chile.”
Publicerad i Arbetarhistoria nr 2-3 2010
