Mäster

I början av Alexandra Coelho Ahndorils roman Mäster (Albert Bonniers förlag) finns en scen som förebådar ett av bokens viktiga teman. Den tioårige August sätts i skräddarlära och när han anländer till sitt nya hem, har skräddaren just slagit ihjäl och begravt en kull kattungar. ”Katten jamar bakom huset. Det strömmar en elak sur lukt ur buskarna. Skräddarens knän är jordiga och solkiga. /…/ Katten ligger på marken och slickar ängsligt på sina spenar.”

Temat återkommer gång på gång i boken om August Palm och hans hustru Johanna. Barn gör den maktlöse sårbar. Johanna lever ständigt med oron att August en dag ska hamna i fängelse eller bli ihjälslagen, rädd att förlora honom och därmed också barnen.

Romanen är en tät och intensiv skildring av Palms barndom och gesällår, fram till triumfen i Lilljansskogen 1881 då han talar inför tusen personer, 32 år gammal. I Nordtyskland möter han socialdemokratin i Lassalles tappning, med allmän rösträtt som främsta politiska krav. Palm börjar agitera och utvisas från Tyskland; han vägras medborgar­skap i Danmark och beslutar återvända till Sverige med Johanna och de fem barnen.

Coelho Ahndoril språk vimlar av ovanliga ordkombinationer och metaforer: sandiga tankar, vit svett, papperstysta timmar, omvirade dagar och fröande iskristaller. Ibland glimmar det till: ”Man är bara ett enda: föda åt tiden.” Fängslande när det fungerar, men författarens formuleringsförmåga ställer sig ibland i vägen för läsningen. Som när Palm misshandlats och Johanna ser sin make ligga under ett blodfläckat lakan: ”Vid den synen blåser världen undan för henne, den blir tom och skelettaktigt ren. Katastrofens faktum börjar tränga ut i hennes förstånd, det svajar till i tankarna, underliga mjärdar reser sig.” Mjärdar? Som reser sig?

På Gustav Adolfdagen 1881 introducerar Palm socialdemokratin i Sverige med sitt berömda tal i Malmö: ”Hvad vil Sosialdemokraterna”. Kriarättare har sedan ändrat detta till Hvad hvilja Social-Demokraterna. I Mäster låter Coelho Anhdoril August Palm tala om vad ”socialismen vilja och vad den icke vilja”. Visserligen var Palms svenska lite knackig, men i sitt manus använder han genomgående den modern verbformen vil, både för singular och plural form.

Författaren tar sig också den poetiska friheten att sammanföra Branting och Palm redan 1881. Dessa två skulle senare utkämpa sina duster, men stod på samma sida i val av politiska metoder, reformism, inte revolution. Romanen handlar dock inte främst om politik utan om utsatthet och förnedring,  Palms drivkrafter för förändring.

Publicerad i LO-tidningen 2008