Lena Anderssons roman, Duck City, handlar om en stat med stora problem. Inte nog med att man ska föra ett obegripligt krig långt borta någonstans i sandiga trakter, samhället har dessutom invaderats på hemmaplan av en farlig fiende. Landets president har själv identifierat denna inre fiende och han har också tagit på sig ansvaret att som överbefälhavare leda den heroiska kampen i Operation AHAB II. Fienden är den allestädes närvarande fetman och varje medborgare som inte tar itu med sin övervikt är opatriotisk.
Duck City kom ut 2006 på Natur och Kultur
Det kan ju låta udda som romanidé, men det är bara början. Huvudpersoner i romanen är ankan Kalle Andersson, med brorsönerna, flickvännen Kajsa och farbror John von Andersson. Lena Andersson har valt att förlägga sin samhällssatiriska roman till en värld befolkad (befåglad?) av groteskt feta ankor.
I intervjuer har Lena Andersson förklarat att hon finner verkligheten så satirisk och absurd att det ibland är svårt att göra fiktion av den. För att skapa satirens kontraster och branta perspektiv kan det krävas en annan dimension. Lena Andersson behövde Duck City för att skildra en svårartat paranoid stat med sjukligt kontrollbehov och betänklig dubbelmoral. Och det fungerar faktiskt.
Samtidigt som boken publicerades kunde man läsa i dagstidningarna om hur Arkansas guvernör Mike Huckabee lanserat ett program för att komma tillrätta med övervikten i sin delstat. Programmet heter Healthy Arkansas. Sjukförsäkringsavgifterna sänks för dem som går med i viktväktarprogram och fetmaregistreringar har införts för alla skolbarn. Kampanjen har pågått ett tag men under tiden har Arkansasborna lagt på hullet lite till.
Det är lika illa i Duck City. John von Andersson förser nationen med frityrkokt föda och gör stora pengar på sin kulinariska revolution. Varumärket JvA syns över hela världen. Allt går att fritera antingen i olja eller i frityrsmet: gräddtårtor, glass, chokladkakor eller varför inte salladsblad. Han extraknäcker också som talskrivare och rådgivare åt presidenten. Därför är den kostcirkel som anbefalls i Duck City en smula bucklig. Förutom de nyttiga ingredienserna måste också JvA:s produkter få plats. Och eftersom den feta frityren balanserar sockerinnehållet är de ju nyttigare än rent sockerbaserade produkter, eller hur.
Kalle A äter motståndslöst och njutningsfullt av allt från JvA. Han avger ständiga löften om youghurt och palsternackor, men dessa löften har kort hållbarhet för ”när hungern kom nästa dag, då fräste löftena bort som vatten på heta stenar. På så sätt började varje dag som den första i hans nya liv och slutade som den sista i hans gamla. Och den sista dagen av ens gamla liv gällde det att äta, eftersom nästa dag skulle bli den första.” Lena Andersson har goda kunskaper om ätandets fröjder och fasor. Hon prickar sakligt in anorektikerns och bulemikerns beteenden utan att göra något väsen av det.
På ett otäckt övertygande sätt finner sig invånarna i Duck City i att tvångsmätas, vägas, underkastas kalorirestriktioner och reformprogram eller skickas till behandlingsläger.
En av de få motståndsmännen är den avsatte litteraturprofessorn Harold Bell. Han är för tjock och har fått sparken från sitt jobb. Turligt nog kan han leva gott på den litteraturkanon – en förteckning över rekommenderad läsning – som han publicerat; en stor försäljningsframgång i utlandet. I Duck City är den förbjuden och ersatt med en ny statlig kanon, där överraskande nog och till Harold Bells förtret, en fullständigt okänd poet från något nordligt hörn av Europa hamnat överst på listan med de bästa författarna. Nils Ferlin heter han och en av hans diktrader återges: …”och snart i min grop skola maskarna finna att jag är ganska mager om bena, tillika om armar och hals.” Även de övriga författarna på listan är magerlagda.
I somras, medan manuset till Duck City befann sig någonstans mellan förlag och tryckeri startade en folkpartistisk riskdagsledamot en diskussion om en svensk litterär kanon. Vore det inte på tiden att staten fastställer vilka böcker som är bra? Satiren har som alltid fullt sjå att hålla jämna steg med verkligheten.
Duck City är mycket medryckande och skickligt skriven. Man dras in i Duck City-bornas liv, man ängslas med Kalle över brorsönernas öden i kriget, långt där borta i sanden, man våndas med honom över en orättvis och svårlevd värld, jobbproblem, kärlekens irrgångar och Kajsas trolöshet. Men man kan ju förstå Kajsa också…
Framför allt och som vanligt har man mycket roligt i Lena Anderssons sällskap, när hon med välvässad skärpa driver med dubbelmoral, dryghet och översitteri i alla sina mer eller mindre subtila former.
Recensionen publicerad i LO-tidningen 2006
