Från hösten 2011 kommer Estetisk verksamhet tas bort som obligatoriskt ämne i gymnasiet och ersättas med historia. Övriga obligatoriska ämnen är svenska, svenska som andraspråk, engelska, matematik, idrott och hälsa, historia, samhälle, religion, naturkunskap. Omfattningen varierar mellan de olika gymnasieprogrammen. Estetiska ämnen kan förekomma inom det individuella val som eleverna får göra. Där tävlar de med många andra ämnen, varav många ger meritpoäng, vilket inte de estetiska gör, annat än i något specialfall, som arkitektur.
Våra designframgångar brukar förklarats med att vi är bra på att upptäcka och uppmuntra talanger, redan i skolan. Den framgångsrika svenska musikexporten har sina rötter i en kombination av musikämnet i skolan och kommunala musikskolor. Alla elever har haft fått sin dos av estetiska ämnen. Alla. De estetiska ämnena har funnits med hela tiden, även på gymnasiet, som obligatoriska ämnen.
Den tiden är förbi nu. När Lgy 2011 införs monterar man ner en viktig det av den kulturella infrastrukturen. De estetiska ämnena ingår inte längre i de ”gymnasie-gemensamma ämnena”. Bild, musik, drama och dans kommer inte att finnas på gymnasieskolans ordinarie schema från och med i höst.
Det här är inte bara en skolfråga, det är en viktig kulturpolitisk fråga. Det bästa man kan göra på kulturpolitikens område är att skapa strukturer som ger alla tillgång till de estetiska ämnenas uttrycksformer, ju tidigare desto bättre. Därför är olika former av kultur i skolan en av de viktigaste kulturpolitiska insatserna.
I fortsättningen kommer de estetiska ämnena att förvisas till en mindre pott tillvalsämnen. De kommer inte att ge några meritpoäng, när man söker till högre studier. Ungdomarna är ju inte dumma. De skulle nog säga att estetämnena går fetbort. Nyfikenhet och lust kommer inte att räcka för att man ska välja estetiska ämnen, det får bli något som ger meritpoäng i stället. Språk eller som matematik. Därmed försvinner också en hel del kreativitet i vårt samhälle.
Det kommer att dröja innan det märks, men effekterna kan bli omfattande. Skolor med pressad ekonomi kastar redan lystna blickar på bildsalar och andra rum som används för estetisk verksamhet. De samverkansprojekt som estetlärarna ofta är motor i kommer att dö bort. Teaterföreställningar, musikframträdanden och utställningar skapade av eleverna själva kommer att försvinna. Skolorna blir tristare.
När de estetiska ämnena inte längre är obligatoriska kommer elevunderlaget att minska och därmed också antalet lärare. Allt färre kommer att söka till lärarutbildningarna i estetiska ämnen. Skaran estetlärarna kommer sakta att tunnas ut. Just dessa lärare är ofta viktiga också för kulturlivet utanför skolan, inte minst på mindre gymnasieorter. Samhället blir tråkigare.
Inom skolvärlden har många protesterat, utan att det fått någon effekt. Invändningarna har ofta handlat om att de estetiska ämnena tillför så mycket samhällsnytta att det är korkat att ta bort dem. Lärarförbundet skriver i sitt remissvar att ” Hög estetisk och kommunikativ kompetens är bland de allra viktigaste kvalifikationerna för att arbeta med utveckling, nytänkande och att dessutom nå ut med både budskap, tankar och produkter.” Det håller jag med om och jag förstår om man i ett remissvar riktat till Jan Björklund vill betona samhällsnytta och ekonomiska fördelar.
Men det finns också en annan aspekt, den om kreativitetens sanna natur. Modet att gå sin egen väg. Förmågan att tänka annorlunda. Glädjen i den skapande, utforskande processen. Det finns ingen anledning att acceptera nedmonteringen av en så viktig del av kulturpolitiken, som gymnasiets estetiska ämnen.
Skolpolitiskt är det bara dumt. Varför går det bättre för skolan i en del länder än andra? Det har professor Anne Bamsford, undersökt på UNESCO:s uppdrag. Själva angreppssättet är intressant: att mäta framgångsfaktorer i stället för att fokusera på vad som är fel. För Bamsford är det självklart att vi har mer att lära av framgångar än av misstag. Hon önskar dock att det funnes ytterligare ett sätt att mäta på. Att det vore möjligt att fånga upp vad det är som får ungarnas ögon att lysa av intresse. När lusten att lära och skapa får finnas och utvecklas, det som hon kallar ”wow-faktorn”.
En sak slår hon fast. De länder som toppar utbildningsrankingen har starka estetiska ämnen. Att främja kreativitet påverkar även andra sektorer i samhället. Hon kommenterar att Sveriges många internationella framgångar kan kopplas till de estetiska ämnenas ställning.
”Vi lever i en kunskapsekonomi där de ekonomiska drivkrafterna alltmer handlar om kreativitet och innovationer. Det finns en stark press för ett mer innovativt samhälle. Men samtidigt finns en motsatt strömning, en opinion som är orolig för skolresultaten och tror att lösningen är att gå 50 år tillbaka i tiden. Men det finns inga bevis som stöder det. Det finns tvärtom bevis för att länder som har lyckats bra i test som Pisa, värderar estetiska ämnen och kreativitet högt.”
Artikeln är publicerad i tidskriften Tiden nummer 2, 2011. Teckningar och keramik av gymnasieelever.
Strålande text! Wow-faktorn som Bamsford talar om liknar ju inte så lite det en av mina ”husgudar” Paul Willis kallar ”The Aha-effect” och som är en integrerad del i forskning som projekt och som också söks i de texter som produceras i samband med detta.
Visst är det sorgligt att man vill göra livet tristare för gymnasieeleverna. Själv hade jag inte överlevt gymnasiet utan bildämnet. Paul Willis är också en av husgudarna här!
Jamen det handlar väl ändå inte om att dessa ämnen ska tas bort, utan att man ska kunna välja dem? Och då endast på gymnasiet, de första nio åren finns de kvar. För många verkar dessa ämnen ge glädje och de kommer säkert att välja dem. För mig och kanske några till var de en fasa. Meningslösa timmar när man antingen skulle visa upp hur omusikalisk man var eller hur fullkomligt urusel man var på att teckna. Tänk om jag hade fått läsa konst- och musikhistoria istället! Det hade jag älskat.
Jag vet! Alla ämnen kan misshandlas och missbrukas. De kreativa ämnena blir extra känsliga eftersom det man gör är – eller kan vara – så personligt. Själv hade jag en gång en historielärare som valde att göra livet surt för mig med hjälp av sitt ämne. Men rätt använda kan de tillföra mycket. Jag är övertygad om att alla kan hitta meningsfulla och utvecklande verksamheter, till exempel inom bildämnet. Alla. Och om läraren kan sitt jobb hittar han rätt mix åt varje elev, där det till exempel kan finnas ett stort inslag av konsthistoria för dem som vill. Nej, det är inte orealistiskt. Jag har själv testat när jag jobbade som bildlärare.
Det trista med att göra dessa ämnen valfria på gymnasiet är att det innebär att färre lärare väljer dessa ämnen, möjligheterna att välja snävas in och på sikt tynar de bort. Just när man börjar inse hur viktiga de är för allt slags tänkande!
Dessutom ger de inga meritpoäng och då kan man slå sig i backen på att de väljs bort. Att göra det valfritt och poänglöst med estetiska ämnen är i praktiken att ta bort dem.
Pingback: Åsikter medan ni väntar | Karin Englund