Språkförbistring

Brorsan ringde just från Norge, på väg upp mot Valdres och undrade om jag mindes det knuttimrade huset som vi bodde i. Valdres! Vilken snabbresa tillbaka i tiden. Dit åkte familjen via Oslo på sin första och enda gemensamma utlandsresa. Det var högtidligt när pappa låste dörren därhemma; det gjorde vi ju aldrig annars. För säkerhets skull hängde han den på en spik bredvid dörren, för det kunde ju komma någon som behövde ta sig in.

Jag har tänkt på resan till Norge ibland när de egna barnen varit utomlands. Barn minns inte det vi vuxna tycker är märkvärdigt. De minns en söt katt, eller att glassen heter något helt annat än de är vana vid hemifrån.

I Oslo gick vi på Vigelandsanlegget och jag stannade hela tiden vid en pojke i brons, eller kanske koppar. Han var så ledsen. Det var en skakande upplevelse, långt mer känsloladdad än Munchs Skriet någonsin kan bli. Han måste ju ha varit ledsen väldigt länge den där pojken innan skulpturen äntligen var färdig. Senare i livet har jag förstått att han ska föreställa arg och och man ska tycka att det är lite gulligt med den där gutten som är så sint. Jag tycker fortfarande att det är sorgligt.

Så är det där med barn och restaurangmat. En lunch petade jag lite i en besynnerlig rätt, tills jag fick jag några norska kronor och lov att springa bort till korvkiosken. Jag sade väl troligen till den rödblommiga damen i korvkiosken att jag ville ha en varm korv med bröd, eftersom jag inte hade någon aning om att det heter pölse på norska.

Hon frågade: ”Is?”

Is, tänkte jag, det måste betyda ”en” på norska, så jag nickade. Och så räckte damen mig en glass och köpt är köpt tänkte jag och nöjde mig med det. Ett av mina tidigaste minnen av effektiv språkinlärning.