En gammal bekant dyker upp!

På 1990-talet köptes en skulptur av Torsten Renqvist till dåvarande Utbildningsdepartementet, Den dansande flickan. På den tiden låg departementet vid Mynttorget i Gamla stan och omfattade även det som idag är Kulturdepartementet. En lyckad kombination, tyckte vi som jobbade där på den tiden.

Den dansande flickan var tänkt att symbolisera båda aspekterna, både lärandet och konsten.

Hon kämpar på med att få ordning på fötterna i sin piruett, med en bekymmersrynka i pannan, men det nog kommer att bli bra det där, så småningom.

I samband med att departementet flyttade från Mynttorget till Klarakvarteren och delades upp i två  departement, fick Kultur-departementet vårdnaden om henne.

Den stackars flickan har inte haft det så lätt på jobbet alla gånger, hon har stått utomhus och blivit stulen, hon har kommit tillbaka, flyttat in i foajén, för att sedan flyttas ut i korridoren ett tag och så tillbaka igen. Jag har skrivit om henne tidigare, senast här.

Jag är väldigt förtjust i henne och blev därför glad när jag återsåg henne på en utställning på Konstakademin med Torsten Renqvist verk. Eller en kopia av samma flicka, om man ska vara noga.

Det är en fin utställning med konst från många av Renqvists verksamma decennier, till exempel den här skulpturen från 1973, Göran och draken.

Skulpturens huvudperson kallas alltså inte Sankt Göran, utan bara Göran. Han har klivit av sin häst och klappar draken på huvudet. Draken verkar gilla det!

Om Göran (eller George, Giorgio, Örjan, och så vidare) berättas många fantasifulla historier. Han har möjligen funnits och var i så fall en romersk soldat i kejsar Diokles armé. Diokles var den siste romerske kejsaren av den gamla stammen, som höll på de romerska gudarna och förföljde de kristna. Så när Göran blev kristen och dessutom lyckades omvända kejsarinnan, lät kejsaren avrätta dem båda år 303. Vilket ju är dramatiskt nog. Sedan har man genom århundradena ”bättrat på” historien och lagt till en drake och en tillfångatagen prinsessa.

Jag gillar Renqvists annorlunda vinkel på Sant Görans-myten. På samma sätt blev jag helt tagen av ett annat Sant Görans-konstverk som jag hittade i Addis Abeba på 1970-talet.

Den här stackars draken vill man ju både klappa på huvudet, krama om och ta med till närmsta sjukhus, för att den ska bli omplåstrad. Dessutom skulle jag vilja tala om för Göran att man inte ska ge sig på dem som är svagare på det där sättet.

Renqvists utställning håller på till den 23 november och är väl värd ett besök om man råkar vara i Stockholm.

Det här inlägget postades i Att tolka, konst, Porträtt och har märkts med etiketterna , , , . Bokmärk permalänken.

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.