Om man har sju aktivitetsglada barnbarn kan man sucka ibland över all logistik och alla halsbrytande planeringar för fotboll, körträning, kompiskalas, ridning, teater eller dans.
Men belöningarna är många. Under de tolv år som jag regelbundet skjutsade äldsta barnbarnet till stallet fick vi trivsamma pratstunder i bilen och jag lärde känna både ridkompisar, andra ridföräldrar och inte minst många fina hästar.
Dessutom hamnar man i miljöer som man annars kanske inte skulle besöka, som här på Stockholm Horse show, för åtta år sedan. Det blev ett återkommande evenemang under några år.
Och de senaste dagarna har bjudit på trevliga och variationsrika händelser, som en fotbollsmatch på Tele2 arena, där den nyblivna tioåringen var med och höll en av spelarna i handen så att han skulle våga gå in på planen. Svårt att få en bra bild, men trean från vänster tror jag det är.
Sen, i går, till Rikssalen på slottet för en minneskonsert för Georg Riedel, där sjuåringen klev upp på scenen och spelade saxofonsolo som om det var den självklaraste sak i världen. Svårfotograferat även här, med stämningsbelysning när han spelade, men desto mera stämningsfyllt att lyssna till.
Och så har jag tvååringen som undersöker världen på väg hem från förskolan. Det är inte lång väg, för mig tar det normalt tio minuter. Med tvååringen kan det ta hur lång tid som helst. Sist blev det en timme och tjugo minuter och då tog vi ändå tunnelbana mellan Medborgarplatsen och Slussen. Det är den kortaste tunnelbanesträckan i Stockholm, 450 meter, och det skulle nog gå snabbare att gå med tvååringen i vagnen, men den vill han inte sitta i längre och det är ju så otroligt spännande med tunnelbanetågen. 
Alla jobb som pågår längs vägen är lika fascinerande. Han följer noga processen och applåderar när det går som det ska. Om vi tar Katarinahissen upp, för att komma hem till Urvädersgränd, är han rätt ointresserad av den vackra utsikten över Riddarfjärden. Han kollar hellre ner på ytan vid Stadsgården där det far omkring grävare och lastbilar.
Inte nog med att livet med barnbarn är berikande på väldigt många sätt. Deras föräldrar tycker dessutom att man är en hjälte som rycker in och underlättar logistiken. Lyckat!
Men vilken lockig kalufs den grabben har, helt underbart! Det är ju härligt att du kan rycka in o hjälpa till, när mina barnbarn var små bodde vi dels långt från varandra då dottern bodde kvar i Stockholm medan min man o jag flyttat till Kopparberg där vi drev restaurang och vandrarhem. Därifrån flyttade vi vidare till Dalarna. Det är nackdelen när man får barnbarn medan man själv ännu är i arbetslivet. Nu får faktiskt även mor-och farföräldrar vabba, visste du det? Min dotter kan nu vabba för sitt barnbarn! Härligt också att alla barnbarn har intressen av olika slag, guld värt!
Ja han ser ut som Guldlock! Hans temperament stämmer dock inte helt överens med hans änglalika utseende. Mycket viljestark, envis och ibland explosiv. Och charmig!
Medan jag jobbade tänkte jag att jag nog aldrig kommer att få några barnbarn … Sedan, ganska vältajmat, när jag gick i pension, började de komma, den ena efter den andra. Tioåringen och sjuåringen är födda i Brasilien, så under de åren var det inte så lätt att ställa upp med mormorsinsatser. Men nu är alla samlade i Stockholm och det känns lyxigt!
Du fick mig att minnas att när familjen åt på Gondolen, så brukade jag gå längst bort i restaurangen.
Där var det en liten smatt bredvid hissen, där jag ställde mig. Vad som var så fascinerande med att se in i hissen minns jag inte längre — utsikten tyckte jag uppenbarligen var ointressant.
Margaretha
En hemlig liten vrå! Och hissar är ju alltid spännande! Jag minns den där smatten från före Slussen-ombyggandet. Nu är den borta och det är mycket svårare att obemärkt ta sig upp via Gondolen-hissen, när Katarinahissen krånglar.
Visst är det upplyftande att få ha med barnbarn och barn överlag att göra. De lär en att upptäcka både sig själv och världen runt omkring. Underbar kalufs två-åringen har..jag skulle nog göra som han gör, titta på grävarna..
Ja, att ha tillgång till barn är överhuvudtaget uppiggande.
Vilken tur att du har fullt upp med grävare och andra maskiner tvärs över din gränd, så att du har något underhållande att titta på!
Och jag som bara har ett barnbarn! Men det är ju bättre än inget. Får passa så att jag inte sliter ut honom bara.
Ingen risk för utslitning! Dom är VÄLDIGT slitstarka, har jag märkt.
Låter ju hur underbart som helst! Måste vara underbart att få barnbarn.
Väldigt trevligt med dessa små människor som verkligen berikar ens liv på många sätt. Dessutom ser de till att jag håller mig i någorlunda form och kollar så gott som dagligen att jag inte slöat till. ”HUR många steg blev det idag, mormor?”