I söndags var jag på kvartersrestaurangen med en kompis. När vi lämnade restaurangen var det ganska tomt och tyst på gatan utanför, vi var de sista gästerna. 
Precis utanför ingången var det något som rörde sig, storlek och färg som en stor råtta.
Men innan jag hann skrika förskräckt och hoppa upp på närmsta bord hörde jag ett litet välbekant ljud: ”Pffft”. Så låter igelkottar som är irriterade – ett ljud som jag inte hört sedan jag var barn och vi hade igelkottar under sommarstugetrappen.
Vi backade lite för att inte störa den och jag fick fram mobilen och efter en stund lyckades jag också få igång blixten. Den var inte helt fullvuxen, utan mer tonåring, skulle jag tro.
Vi försökte hålla distans samtidigt som vi lotsade den så gott det gick och såg till att den inte gick ut i gatan. Den slank runt hörnet som ser ut så här på dagarna.
Sedan vidare och in i den här trädgården, där jag hoppas att den har ett fint hem med sin familj. 
Eftersom det var sista dagen i igelkottsveckan i söndags rapporterade jag in vår lilla Skarpnäckskotte. Det verkar nästan som om den ville ge sig till känna för att bli räknad med.
Mina kottebekantskaper härrör från 1990-talet d,å vi som trott att di små djurena var utdöda i Gbdal, en dag såg ett litet ”myller” av små bruna figurer komma på stallbacken på väg ner i trägårn. Mor Kottelina med sina kottlingar. Av nån anledning kallade vi henne Bettan och hon bosatte sig i ett buskage där jag sedan dess aldrig röjde. Di måste ju få bo nånstans.
Man ska passa sig för att börja bygga högar av ris och annat krafs från trägårn för sen kan man inte med gott samvete ta bort dom, man kan ju riskera att vräka de små liven och när vi lämnade Gbdal för nio år sedan hade högen med grenar och ris växt till otroliga dimensioner och jag minns att jag sa åt tillträdande ägaren att han absolut inte fick tända eld på högen. Han såg oförstående ut tills jag förklarade för honom att där inne kunde det bo igelkottar och det skulle väl inte kännas särskilt kul att grilla dom. Ja det höll han med om men hur det sedan gick vet jag inte.
Katterna var förbryllade, vad var det där för sorts varelser som fräste och muttrade
men efter närkontakt drog sig kissarna försiktigt undan.
Vad härligt med ett igelkottsmyller! Vi hade en igelkottsfamilj de där åren med stugan vid sjön och det var alltid lika spännande att se hur många ungar det blivit. Rätt många för det mesta och det var väldigt trivsamt med deras stökande och små ljud. Och så det där varnande ”Pffft” när de blev irriterade.
Det konstiga med igelkotten i söndags är att den inte alls kröp ihop med uppfällda taggar. Den bara fortsatte att nosa omkring. Möjligen med lite halvberedda taggar.
Det var verkligen en ordentlig liten igelkott som hört att den skulle räknas.
Väldigt ordningsam igelkottsmedborgare, måste man nog säga.
Å så kommer det en otäck bil på vägen och den stackars kotten tror att den kan försvara sig genom att resa taggarna. Går ju inte ju!
Verkligen så sorgligt! Fler ekodukter vore önskvärt.
Jag har sett flera igelkottar det sista halvåret, både i Nya Zeeland och i närheten av där jag bor. Gillar dem.
Under min altan har jag då och då också haft igelkottar, men inte just nu.
Ha det fint!
Vad trevligt att det finns igelkottar i Nya Zeeland också! Visst är det ovanligt trivsamma varelser.
Självklart ville hen bli räknad. Vem vill bli oräknad?
Alla talar nu om hur många igelkottar det finns. Det dräller tydligen av dem överallt. För bara en vecka sen var de i det närmaste utrotade. Ska bli intressant att se resultatet av räkningen. Själv har jag inte sett en igelkott på minst 30 år.
Den där Skarpnäckskotten var min första sedan 70-talet! Jag tror att kottarnas riksförbund har skickat ut ett meddelande till landets alla igelkottar att de ska ge sig tillkänna så att de blir räknade. För annars kanske vi slutar räkna med dem …
Så är det, förstås.
Tänkte inte på det.
De där igelkottarna är ju tydligen sällsynta nu för tiden, vi får verkligen vara rädda om de som finns, mysiga djur det där tycker jag.
Men om jag förstår saken rätt så finns det gott om dem, läser dina kommentarer här, jag bor nog på fel plats, här har vi bara råttor som springer omkring.
Ha nu en fin dag. :)
Hej Micke! Ja igelkottarna är trivsamma och måste värnas så att de finns kvar hos oss! Hittills har jag bara sett en i våra trakter, men hoppas såklart att de är många fler. Jag har ännu inte sett resultatet av igelkottsräkningen, men hoppas att det inte är alltför nedslående!
Igelkottar är favoritdjur hos mig. Har inte sett några på flera år, men förut när jag bodde i en förort till Ludvika så fanns det massor av varningsskyltar för kottar längs genomfarten. I grannskapet fanns en kvinna som agerade fosterfamilj till små kottar, underbart! Majbrasorna är den största faran för djuren då de kanske lagt sig i lövhögarna för vintervila och vaknar upp när någon tuttar eld på hela alltet.
Verkligen så fina små varelser! Vilken drömuppgift att få vara fosterfamilj åt småkottar!
Jag är ju lite smygpyroman och gillar att elda risbrasor på våren, men jag flyttar dem först. en gammal sur rishög mår dessutom bra av att flyttas om och snyggas till så att den brinner bättre.
Så himla fint med en tonåring så där bara. Tänk att de finns i stan…men varför inte?
Ja, i våra trakter är det ju nära till fri natur, så kanske han bara var på besök i stan? Eller också bor han i den där fina trädgården.