Läget

Här följer fältrapport från Läget-sidans stringer som för tillfället avvikit från Sveriges geometriska mittpunkt.

27 april. Senaste rapporten anknyter till blogginlägg om en surmulen bageridam. Det är en pdf som jag tror jag lyckats ladda upp här: Det lilla gula tåget som inte. (När jag försökte ladda upp en bild från nätet som verkade vara publicerad av något turistfrämjande instans kom det efter någon sekund upp ett strängt meddelande att jag saknar rättigheter att göra det. Så därför följer enbart texten här:
Ni får inte missa det lilla gula tåget! Vi hade hört det några gånger och tyckte att det var dags att inte missa tåget. Vi hade googlat ’petit train jaune’ och hittat bilder som både lockade och förskräckte lite grann. Den där bilden där det lilla tåget far fram över en bro som verkar hopkommen av stenar som man hittat i trakten kändes en aning farofylld. Men den öppna vagnen i mitten kändes lockande. Framför allt som vädret var lika strålande som på bilden.

Vi ville gärna passa på innan påsken så att vi skulle slippa trängas med turister och den fjortonde mars infann vi oss på järnvägsstationen i Villefranche Conflent. I god tid före tågets avgång. Vi hade googlat och visste allt om tåget och dess tidtabell. Trodde vi.
På stationen satt en lapp som talade om att tåget inte var i trafik. Banan reparerades sedan en tid men till påsken skulle allt vara klart – välkommen åter. Att vi kört 65 km dit och hade lika långt tillbaka kändes lite besvärande, men det är sådant man får ta.
Vi väntade tills det gått några dagar efter påsk – turisterna ville vi ju inte trängas med. Cirka nittio minuter för tågets avgång var vi på stationen. Der var ganska mycket människor där. En del verkade mer än lovligt sura och det slogs kraftfullt i bildörrar och däck skrek mot asfalt. Vi gick in i väntsalen och där pågick en upprörd diskussion vid biljettluckan. Tydligen hade paret före oss något problem. Vi fick då syn på ett meddelande: ’Utsålt, inga biljetter kan säljas’. Tråkigt, tyckte vi, men inte så farligt. Det var ju bara att köpa biljetter till nästa dag. Visserligen skulle de totalt 260 kilometrarna då utökas till 390 km, men det är ju sådant man får ta – eller hur? Om bara den där tjejen inte hade lett så skadeglatt. Om hon inte sett så nöjd ut. Ja, då hade vi kanske klarat av att få beskedet att man endast kunde köpa biljetter till dagens avgång. Men nu blev det lite svårt att vara vänlig och förstående.  Man måste fråga sig varför spårbunden trafik måste skötas av totalt inkompetenta och otrevliga
personer? Exempel finns ju på nära håll. När ett tåg från Stockholm ställts in och jag kontaktade informationen för att få besked om hur jag skulle ta mig till Örebro fick jag svaret ’det är ditt problem’.

En äkta sadist skrattar glatt när dagen är förstörd för medmänniskorna. Precis som gamla SJ. [Som sagt, bilderna finns i pdf:en som det finns länk till längst upp. Även den sadistiskt skrattande damen i biljettluckan.]

När olyckan slår till har nöden ingen lag

10 april 2011. Sol har vi haft en myckenhet av sedan vi kom till Tordères. Och i trapphuset till vår lånade lägenhet på andra våningen är det källardunkelt, man ser inget. Så olyckan väntade bara på att hända. Och i fredags eftermiddag hände den. Jag trodde att foten stod på första trappsteget, men i själva verket var det bara vänster stortå. Resten hängde i luften och när jag flyttade mina goda hundra kilo till vänsterfoten brakade den i golvet och själv for jag framstupa. Ingen större skada skedd tänkte jag och fortsatte till andra våningen.

Det tog en kvart innan tån började värka. Och efter ytterligare en kvart insåg jag att jag nog spräckt något av tåens ben, om vilka för övrigt Falstaff, Fakir skrivit intressanta avhandlingar i det lilla formatet. Foten var obrukbar – och därmed hela mig.

Takterrassen blev vår räddning. Karin höll mig lojalt sällskap och första dagen levde vi på konserver. En Petit salé med linser som var mycket bra. Frukosten klarade vi galant genom att baka förgräddade bröd och tära på vårt ost och marmeladförråd. Själv läste jag om Strindbergs galenskaper i Nordstedts ’Strindbergs Vetenskapliga Skrifter I’ och Karin hade sin deckare. Man bör alltid ha en takterrass när man är justerad och fantastiskt väder är en fördel.

Vi hörde röster. Det har inget med Strindberg att göra. Detta var verkliga röster. När vi tittade över kanten på takterrassen såg vi att dörr-i-dörrgrannen Jean-Philipe pratade med ute-på-fältengrannen fåraherden. Det verkar inte som om nån vet vad han heter – le Bergère helt enkelt. Det är en schysst kille. Men svår att förstå. Hans hundar är enklare att kommunicera med.

Vi har svårt att föreställa oss herdeskap i andra sammanhang än kyrkliga. Men här handlade det om en tvättäkta fåraherde med stav och allt. En som lever med sin hjord ute på fälten.  Så gick dagen och till kvällen fixade vi en omelett av fådda ägg. Vi fick dem ett för par dar sen när vi frågade en kille efter närmaste restaurang. Inte nog med det. Han bjöd hem oss på en aperitif så att vi skulle komma i rätt stämning. Rolig familj. Karin och dottern blev kvar vid pianot så länge att vi höll på att missa maten.

I dag söndag, är foten fortfarande obrukbar. Så det blev husarrest igen. Dagens konserv var Ravioli Bolognese uppiggad med smör och lite vermouth. Riktigt bra blev den. Men mot aftonen var det kris. En tomat, en apelsin, en citron, ett par kiwi och ett par bananer var vad vi kunde hitta. Det var bara att hacka och skära och plötsligt hade vi en sallad som vi döpte till Salade Thordères. Vi drack det skämmigt billiga rosévinet (Pelure d’Oignon à € 1,06 flaskan) till och avslutade med ostrester som vi hade liggandes. Plus Leksands brungräddade (privatimport).

I morgon MÅSTE foten fungera. Annars svälter vi ihjäl…

[Det skulle ha varit ett par bilder, men när jag skulle ladda upp dem ansåg min Mac att de var substanslösa. Det tycker jag är lite orättvist, men jag kan inte göra så mycket åt det.  Macen vinner alltid sådana här fajter. Webmasters anm.]

Sparris och katalanernas heliga berg

9 april 2011. Från vår takterrass ser vi Mont Canigou i väster. Synen imponerar. Det är verkligen ett mycket vackert berg. Nu, i början av april har det mycket av snön kvar och i förmiddagssolen är det skamlöst vackert. Men, mycket vill ha mer. Så vi satte oss i bilen och, följande profetens råd, körde vi mot berget. Det var inte rätt metod, förstod vi så småningom.

Men under vägen hann vi bekanta oss med ’Damen med hunden’, som bjöd in oss till sitt hus i Llauro för att beundra hennes utsikt och för att bekanta oss med hennes lilla hund, som hade fått namnet Renons. ’Han är intelligent, men han vet ju ingenting’ förklarade hon namnet.

Vi träffade också en urinnevånare (tämligen unikt eftersom det i den lilla byn med 260 invånare fanns 21 nationaliteter – vi antar att han räknar katalaner, spanjorer, basker och fransoser till olika nationaliteter. Själv var han katalan.) Han gick längs vägen och plockade ogräs. När han såg att jag gick ur bilen med kameran kom han fram och pratade om sparris och vildsparris. Det var vildsparris han plockade.

’Man bryter dem just där stjälkarna börjar bli hårda och sen lägger man dem mycket kort i mycket het olja med en nypa salt. Bäst är de till halvhårda ägg och nyrörd majonnäs’.

När vi diskuterat vildsparrisens företräden framför den odlade förklarade jag vårt egentliga ärende – att vi försökte hitta en bra kameravinkel för berget Canigou. ’Där gör ni ett misstag, min herre’ sade sparrisskördaren. ’Det finns inget Mont Canigou. Det som finns är le Complexe Canigou’. ’Men – försökte jag – jag ser Mont Canigou på kartor och i böcker?’ ’Det är – om Ni ursäktar – ännu ett misstag, min herre. Ni läser förmodligen om Pic de Canigou. Det är den topp ni ser längst bak i komplexet. Den högsta och den skönaste.’

Jag kunde inte annat än böja mig för denna sedan sekel hävdade sanning. Canigou (för att slippa diskussioner om Mont, Complexe eller Pic) är heligt med ungefär samma status för katalanerna som Fuji har för Japanerna.

Som nordbo känner man aktning och vördnad inför detta. Evert Taube skriver i sin bok ’Vallfart’ att han blivit så tagen av bergets (vi glömmer detta med komplex etcetera) skönhet att han bestämde sig att skriva en omfattande dikt på hexameter om det. Han gick länge och förberedde sig inför uppgiften. Bland annat sökte han i äldre texter (långt före Internet och google) och upptäckte då att ”provensalska, narbonnensiska, katalanska, aragonesiska, béarnska diktare och sångare, ja även gascognare och portugiser författat utmärkta dikter om Mont Canigou”. Taube lade då ner sin penna, glad över att allt detta redan var gjort.

’Vallfart’ rekommenderas. Taube är en utmärkt guide i Pyrenéerna, Barcelona, Provence och Camargue.