På sportlovet var vi en vända till Kungsberget i Gästrikland. Den här akvarellen är inget porträtt av Kungsberget, men ändå gjord med lite inspiration från det hållet.
När vi åkte genom det snöiga landskapet undrade nioåriga Greta över alla dessa ensamma lador, utslängda lite här och där i landskapet. ”Har det verkligen bott människor i de där husen?”
Där jag såg fina kulturminnen, såg hon sorgliga ödehus. Gästrikland har haft ett ambitiöst program för att bevara de gamla ängsladorna, som just inte används längre när bönderna i stället förvarar sitt hö i marshmallows-liknande plastbalar. Jag förklarade för henne att det aldrig varit bostadshus, utan hölador.
”Ängen är åkerns moder” hette det ju, eftersom ängen gav mat till korna under vintern och deras gödsel gav åkern bättre skörd. Ju mer hö man kunde samla i ladorna, desto fler kossor kunde man hålla över vintern och desto mer gödsel fick man till åkrarna.
”Smart!” sa nioåringen, och det var det ju.
Åh så fin akvarell! Tycker mycket om den.
Mitt eget akvarellande har avstannat sen ett tag, men nu provar jag att rita med blyerts. Går en kort kurs i teckning på Birkagården. Ska se om den kan ge mig en spark i baken…
Tack! Det är en riktig snabbis. Jag blandade några mörka blå (indigo, ultramarin och paynes) och lät blandningen rinna ut över pappret. Sen fick granskogen växa upp själv, där jag la på en blandning av bränd sienna och kobolt (tror jag det var). På sina ställen växte den upp för mycket och då torkade jag bort färgen med hushållspapper och vips hade jag ett berg med snö på! Sen blev det några ojämnheter i skogsbrynet som lätt kunde förtydligas till hus och lador. Max en halvtimme totalt!
Kul att du är i gång med tecknandet. Bra när man vill skissa upp motiv. Sen är kan man sätta igång med det roliga – färgerna!
Jag håller med, smart!
Ja. det funkade ju! Visserligen har vi ökat produktionen med konstgödsel, men det där cirkulära jordbruket kändes tryggare på många sätt.
Mycket finstämd och vacker akvarell! Där har du lyckats bra. Och visst är det smart.
Tack! Akvarellen målade sig nästan själv och då blir det ofta bra.
”Det är mil efter mil till lador och hus
där frosten går tjurig vid grind,…”
… spökblåa, månlysta snår.
Han kunde han, Dan Andersson!
Nu har du tagit ett steg till i din utveckling som akvarellmålare. Ju färre detaljer, desto bättre.
Tackar! Som sagt: en bra akvarell målar sig själv.
Fin akvarell, är det du som målat den? Så fint ljus i den!
Ladorna ja, som man skulle samla i! Kul att du fick förklara för nioåringen hur det var förr på landet. Mitt ungdomsminne angående lador var alla latotanssit, alltså danskvällarna på logarna som vi liftade till. Oj så roligt vi hade!
Tack – ja akvarellen är egentillverkad, inspirerad av landskapet som såg ut som en akvarell i det blå skymningsljuset.
Latotanssit – det måste vara logdans på svenska! Undrar om det förekommer fortfarande någonstans i Sverige.