Riksantikvarieämbetets höstmöte 2015 handlade om Kampen om kulturarvet. Huvudtalare var den brittiske författaren Kenan Malik, som analyserade hur uppfattningarna om identitet och kulturarv, om tillhörighet och samhörighet, har förändrats. Här återges hans föreläsning (översättning Karin Englund, publicerad i tidskriften Arkiv, 1916:1).
De första muslimerna kom till den iberiska halvön i början av sjuhundratalet. Córdoba blev huvudstad och var på niohundratalet en av de mest betydande städerna i Europa med moskén, Mezquita, som dess hjärta, bibliotek och lärosäte. När kung Ferdinand III erövrade Córdoba 1236 blev moskén en kristen helgedom, men arkitekturen behölls.
På femtonhundratalet byggdes den om till katedral. När Karl den femte såg resultatet utbrast han: ”Här har ni byggt något som vem som helst hade kunnat bygga varsomhelst, men ni har förstört något som var unikt i världen.”
Nu tar katolska kyrkan bort ordet moské och kallar den i stället Córdobakatedralen. I en broschyr hävdas att den egentligen är kristen eftersom Córdobas muslimska period bara var en historisk fotnot.
Istanbul spelade en gång samma roll för östlig kristendom som Córdoba för västlig islam. Kyrkan Hagia Sofia var för Istanbul vad Mezquita var för Córdoba. Idag pågår en debatt om Hagia Sofias öde, som är en spegelbild av debatten i Córdoba. 
Kyrkan Hagia Sofia stod klar 537. Det är en märklig byggnad, kulmen för senantiken och det första bysantinska mästerverket. Den blev andligt centrum för det bysantinska imperiet. År 1453 erövrades staden av det Osmanska väldet. Konstantinopel blev Istanbul och Hagia Sofia blev Aya Sofya, Istanbuls främsta moské.
När den sekulära staten Turkiet etablerades 1924, blev moskén ett museum. Nu pågår dock en kampanj för att på nytt göra Aya Sofya till moské. Två städer i varsin ände av Europa, två byggnader som symboliserar kontinentens historia, två debatter som visar hur komplicerad den samtida debatten om kultur och identitet är. Vi föreställer oss ofta att det är globalisering och invandring som har omvandlat våra samhällen och skapat besvärliga diskussioner om identitet och ”kampen om kulturarvet”.
Det sägs det att vi måste tänka på historien och kulturarvet på nya sätt, för att rymma den nya mångfalden. Jag skulle vilja utmana de antaganden som resonemanget bygger på. Själva stenarna i Mezquita och Aya Sofya visar att de kulturella interaktionerna inte är nya, utan har djupa rötter i Europas historia. Visst har globalisering och massmigration haft ett viktig inflytande på de europeiska samhällena. Men upplevelsen av identitet och tillhörighet handlar om så mycket mer än förflyttningar av människor, idéer och varor.
När vi talar om kulturarv handlar det inte bara om vårt förflutna utan också om hur vi förstår detta förflutna. Begreppet ”mångfald” exemplifierar gapet mellan verkligheten och vår uppfattning om den. Vi föreställer oss att Europa en gång var homogent och att immigration innebär mångfald. Politiken utformas ofta med den utgångspunkten. Men världen är diversifierad på många sätt. Samhällen delas inte bara av etniska olikheter, utan också klass, kön, religion, politik och mycket annat.
Många oroar sig idag för konflikten mellan islam och väst; att islamska värden inte är förenliga med västerländska värden. Vi utgår från att motsättningen är ett resultat av massinvandring. Men den uppfattning som många har om muslimer idag liknar synen på katoliker, särskilt i norra Europa. De sågs nyligen som ”representanter för en helt annan kultur och världsuppfattning” och ”fruktades eftersom deras tro hade globala och expansiva ambitioner” enligt historikern Leo Lucassen. De nekades ofta rättigheter och förföljdes. Samtidigt förföljdes och dödades protestanter – till exempel hugenotterna i Frankrike – på grund av sin främmande tro. Judarna sågs i ännu större utsträckning som ett hot mot Europas identitet, till den grad att de blev offer för världens mest omfattande folkmord.
Vi ser tillbaka på europeiska samhällen som vi föreställer oss som rasmässigt och etniskt homogena. Men så såg inte den tidens européer på sina samhällen. Den franske socialisten Philippe Buchez undrade 1857 hur det inom Frankrike kunde uppstå raser så eländigt underlägsna att de måste placeras under de mest primitiva vildar. De ”raser” som Buchez oroade sig för var inte immigranter från Afrika eller Asien utan fattigfolk på den franska landsbygden.
Eliten i det viktorianska England såg arbetare och fattig landsbygdsbefolkning som Den Andre. I den liberala The Saturday Review fanns 1864 en notis om östra London. ”De fattiga i Bethnal Green är en ras som vi inte vet någonting om/…/. Skillnader som dessa mellan klasserna i England, som alltid kommer att finnas, som sträcker sig från vaggan till graven, som hindrar allt som kontakt eller kompanjonskap, är en uppenbar parallell till skillnaden mellan slavar och vita.” Dagens Bethnal Green-fattiga, invandrare från Bangladesh, ses ofta som rasmässigt och kulturellt annorlunda. Men bara de mest extrema skulle jämföra personer från Bangladesh med slavar.
Även om en sextonåring från Bangladesh i Bethnal Green, en sextonårig algerier i Marseilles och en sextonåring från Turkiet i Berlin skulle se varandras olikheter, skulle de troligen ha ungefär samma kläder, lyssna på samma musik, se samma tv-serier och följa samma fotbollsklubb, som vita 16-åringar i samma stad. Shoppingcentra, idrottsplatser, iPod och Hollywoodfilmer skapar erfarenheter och kulturella mönster som är mer gemensamma än vid någon tidpunkt i det förgångna.
Så, det kan diskuteras om Europa är mer pluralistiskt idag än på 1800-talet. Men det är odiskutabelt att Europa ser sig som mer diversifierat idag. En fråga som vi behöver ställa är: ”Vilken politik krävs för att jämka ihop de diversifierade europeiska samhällena?” men också ”Hur ska vi handskas med föreställningen om att de europeiska samhällena är så diversifierade?”. Då måste vi också besvara frågan: ”Varför är västerländska samhällen, som verkar så mycket mindre diversifierade än de flesta andra samhällen, så fixerade vid skillnader och så benägna att se dem som kulturella?”
Ett av svaren är att vad som anses som sociala uppdelningar har ändrats. Tidigare var det framförallt klass som var ramverket för att tolka social interaktion. Det kan vara svårt att inse idag, men även rasskillnader tolkades då i klasstermer, vilket Philippe Buchez fråga och artikeln i Saturday Review antyder. ”Den andre” kom under artonhundratalet inte från andra sidan gränsen, utan från de mörka platserna inom den.
Under de senaste årtiondena har klassbegreppets betydelse försvagats i europeisk politik och som social identitet. Samtidigt har ”kultur” blivit allt viktigare som den faktor som skapar sociala skillnader. Skiftet från klass till kultur ingår i en större förändring. Den gamla skillnaden mellan vänster och höger har minskat. I politiken har universella visioner förlorat betydelse medan särintressen vunnit mark. Samtidigt har marknaden expanderat in snart sagt varje vrå av samhället. Institutioner som traditionellt bidragit till individernas socialisering – från fackföreningarna till kyrkan – har minskat i betydelse.
Social solidaritet definieras allt mer i termer av etnicitet, kultur och religion, i stället för i politiska termer. Den fråga man ställer sig handlar inte om ”Vilket slags samhälle vill jag leva i?” utan mer ”Vilka är vi?” Ideologipolitik har med andra ord ersatts av identitetspolitik.
Det är mot denna bakgrund som européer allt mer uppfattar sina nationer som diversifierade. Därmed har frågan om kulturarv blivit viktigare. Det förflutna blir mer ifrågasatt, ju mer intensivt vi kämpar för att få det att passa vår samtid. Vi fyller varje historiskt föremål, som Mezquita och Hagia Sophia, varje historisk händelse med en större mening och omvandlar dem till myter och symboler som bidrag till en berättelse om vilka vi är och hur vi bör vara. Kultur har blivit det främsta sättet att förstå skillnader mellan grupper och det nyckelbegrepp som individer använder för att placera sig själva i världen.
Förenklat uttryckt kan man se kulturen som en enda, alternativt som fler. Och ännu mer förenklat kan man kalla en sådan uppdelning för upplysningens, respektive romantikens sätt att se på kultur. Upplysningsfilosoferna talade om civilisation, snarare än om kultur och med det uttryckte de tre centrala idéer. För det första såg de civilisationen som ett enhetligt fenomen, ett uttryck för mänsklig universalitet, snarare än för mänskliga skillnader. För det andra såg det den som något föränderligt, ett uttryck för mänsklig handling. För det tredje trodde de på framsteg, tekniskt, moraliskt och socialt.
Den romantiska synen på kultur utvecklades under det sena sjuttonhundratalet och artonhundratalet som ett svar på upplysningstiden. Romantiken såg inte en enhetlig civilisation utan en mångfald av kulturer, var och en rotad i sin folkgrupps historia och myter. Kultur var inte ett uttryck för det universella utan för olikheter och för ett förmodat förflutet, snarare än en möjlig framtid. En filosof som formulerade romantikens uppfattning om kultur var Johann Gottfried Herder. Han tog avstånd från upplysningens idé att verkligheten bestod av universella, tidlösa, objektiva oföränderliga lagar som rationell utforskning kunde upptäcka. Han hävdade i stället att det som gjorde varje grupp eller nation unik var dess kultur, dess ”volksgeist”, folksjäl.
I verkligheten måste vi se kultur ur båda dessa perspektiv. Kultur innebär en universell mänsklig möjlighet, alltid uttryckt i en speciell form. Både professionella antropologer och samhället i stort har dock börjat se kulturen genom det partikuläras prisma. Den antropologiska idén om kultur, utvecklades under det sena artonhundratalet framförallt av den tysk-amerikanska forskaren Franz Boas, mycket som en reaktion på rasbaserad antropologi. Den byggde till stor del på romantikens syn på kulturerna i pluralform. Det gör också dagens populäruppfattning om kultur och de idéer som vägleder politiker. Vi ser detta tydligast när vi granskar idén om ”mångkultur”.
Det har blivit vanligt att beskriva europeiska samhällen som diversifierats genom invandring som ”mångkulturella”. Men idén om ”mångkultur” sammansmälter två begrepp som är viktiga att hålla isär: å ena sidan upplevelsen av diversitet och å andra sidan en uppsättning politiska åtgärder vars syfte är att hantera denna diversitet.
Termen mångkultur innebär både en beskrivning av ett diversifierat samhälle och en ordination för hur man ska handskas med denna diversitet. Genom att sammansmälta dessa två begrepp omvandlas diversitet till ett problem som måsta lösas och mångkulturell politik blir lösningen på problemet.
Politiken har försökt hantera diversitet genom offentligt erkännande av kulturella skillnader och genom att placera personer i etniska och kulturella boxar som man sedan utformar politiken utifrån.
Ironin är att mångkultur som en uppsättning politiska åtgärder underminerar mycket av det som är poängen med att ha tillgång till en diversifierad verklighet. När vi talar om diversitet menar vi att världen är en stökig plats, full av krockar och konflikter. Och det är helt i sin ordning eftersom sådana krockar och konflikter är grunden för politiskt och kulturellt engagemang. Det tillåter oss att vidga våra horisonter, att jämföra och kontrastera olika värden, trosuppfattningar och livsstilar, bedöma dem, och fundera på vilka som kan vara bättre eller sämre.
En annan ironi med mångkulturell politik är att även om den har sina rötter i föreställningen om en diversifierat samhälle är den samtidigt ofta blind för mångfalden inom minoritetssamhällena. Därmed bortser man alltför ofta från konflikter inom dessa grupper. Det kan leda till att oppositionella röster tystas, med förklaringen att de inte är representativa, inte autentiska, medan de mest konservativa rösterna får rollen som ledare och gruppens autentiska röst.
Den romantiska visionen om kultur stöder argumentationen både för multikulturalister och nationalister och styr också mycket av diskussionerna om kulturarv. FN hävdar till exempel sedan länge att urbefolkningar ska ”behålla permanent kontroll över alla delar av sitt kulturarv”. Kulturarv definieras här som ”allt som internationell lag anser vara den kreativa produktionen av mänsklig tanke och hantverksskicklighet, som sånger, berättelser, vetenskap och konst”.
Unesco-konventionen från 2003 om skydd för det immateriella kulturarvet breddade detta synsätt till att föreslå statliga myndigheter som genom ”registrering och auktorisering” ska skydda för folklore och som ska kunna ingripa om inhemsk konst används i ”kulturellt olämpliga sammanhang”. Det som uttrycks i sådana rapporter, konventioner och protokoll är den romantiska synen på kulturen. Begrepp som ”relevant samhällsgrupp”, ”autentisk” och ”kulturellt olämpliga sammanhang” är både illusoriska och farliga.
En ”relevant samhällsgrupp” kan bara etableras genom ett cirkelargument. Några muslimer ser avbilning av profeten Muhammed som blasfemiskt och det bör därför förbjudas. Andra muslimer har inga problem med sådana avbildningar. Men bara den första hållningen ses som ”autentisk”, medan den senare ses som alltför liberal eller västerländsk för den relevanta samhällsgruppen. Detta är Herders vision om folksjälen återskapad på 2000-talet.
Alltför mycket reglering, nationellt och internationellt, förvandlar kulturen till barriärer och ett sätt att skydda oss från världen. Resultatet kan bli kulturella enklaver och intellektuella bantustans. Något som de flesta politiker och politikmakare bortser från är identitetens komplexitet, elasticitet och motsägelsefullhet. Identitet levereras inte i ett snyggt paket. På många sätt är vi var och en som Mezquita och Hagia Sophia, komplicerade konstruktioner med många identiteter, influenser och kulturarv. Min känsla av anknytning och tillhörighet, både personligen och nationellt, skapas av sammanhanget. Att sudda ut denna komplexitet med myter om samhällsgruppen eller nationen är att förminska varje innebörd av ordet ”tillhöra”.
Kulturarvspolitik bör inte handla om att förse oss med myter. Det inte är de professionella inom kulturarvssektorn som ska utforma dem. De ska varken vara grindvakter eller symbol- skapare. De ska snarare se det som sitt uppdrag att tillhandahålla de verktyg som människor kan använda för att definiera sig själva. Deras uppgift är, som jag ser det, att skapa utrymme för social konversation och även för konflikt och ifrågasättande. Kultur är vår inträdesbiljett till världen, att låta oss engagera oss i den och öppna våra horisonter.
