När de bara var tre i hushållet, grisen slaktad och kon såld, tyckte farbror Erland och faster Valborg att det var onödigt att odla potatis på hela tomten. Farmor spjärnade emot. Potatiskällaren måste vara full till vintern, hur skulle det annars gå? ”Vi fyller källaren så att det räcker åt oss över vintern”, sa Erland ”men för det behövs bara ett stort potatisland, inte fyra.”
Farmors potatisångest satt djupt från åren då fem barn och minst två vuxna skulle ha mat och kon och grisen dessutom fick potatis som stödföda. Att inte odla potatis överallt gjorde henne nervös: ”Det behövs potatis till Alice kor”, drog hon till med. Det var ett sällsynt dåligt argument, eftersom Erlands syster Alice var gift med en välbeställd bonde och deras kor klarade sig utan Karlshemspotatis. Farmor gav upp. Erland och Valborg kunde sätta igång med det de längtat efter länge: en trädgård med blommor också, inte bara potatis.
Det finns en hel del klipp från olika tidningsartiklar, både lokalpressen och trädgårdstidningar, om deras trädgård.
Troligen Avesta-tidningen. Odaterat klipp.
Såhär såg den långa perennrabatten ut då:
Och så här ser den ut i dag.
Den är alltså anlagd på femtiotalet och sedan farbror Erland gick bort 1990 har den inte fått någon kontinuerlig vård, eftersom jag bara kunnat göra punktinsatser på sommaren. Ändå prunkar den på med olika blommor hela säsongen. En hel del lökar och tidiga liljor på vår och försommar, dillpion och olika nävor till midsommar och på bilden, under torraste högsommaren, kom stjärnflocka, ax-veronika, alpmarton, astilbe, vitpytta, lite betonika och alldeles för mycket lysing. Samt så mycket ogräs att det blir svårt att rensa.
Jag får väl erkänna att jag inte riktigt skött denna trädgård som jag borde. På Erlands och Valborgs tid kom det busslaster med intresserade amatörodlare. Det gör det inte idag. Men jag har ett projekt, som jag kallar: ”Make perennrabatten great again!” Gräva upp, jordförbättra, plantera om, komplettera. Nästa år hoppas jag att den lever upp lite bättre till Erlands och Valborgs visioner.
En knippa morötter i näven, tror jag. Och så lite grönkål.
Uppdatering 18 augusti. Någon undrar om inte redaktör’n var bra på odlingar (För er som är nya här: Redaktör’n, eller Martin, var min sambo och livskamrat i 30 år, men finns inte längre ibland oss, sorgligt nog.) Han var en mycket kunnig och entusiastisk trädgårdsodlare med ätbarheter som specialintresse. Trots långt mer än heltidsarbete i stan hann han få till grönsaksland som levererade läckerheter hela sommaren. Blommor, däremot, var han inte intresserad av. Så den där perennrabatten kom liksom i skuggan av mangold, morötter, zuccini, squash och sallat. Men gott var det!
De är helt otroligt vilka fantastiskt duktiga människor du har i ditt släktträd. Duktiga, driftiga är bara förnamnet! Detta med potatisen skrattar jag i mjugg åt, för på många håll på landet är det ju fortfarande så. Farbröder som är så kutryggiga att de stapplar fram nog sjutton ska dom ha sitt potatisland trots att de bor ensamma och inte gör av med hälften ens. De som inte odlar själva handlar säckvis hela vinterns behov och då ska det vara Nåspotatis, eller liknande. Men jag förstår fullkomligt anledningen till hur man resonerade förr, och gamla vanor är svåra att ändra på, det sitter i ryggmärgen! Lite vildvuxet i trädgården tycker jag är charmigt
Jag har nog också haft en släng av potatisångest. Men när det stod flera hinkar övervintrad potatis kvar i källaren på våren insåg jag att det gick att dra ner på odlandet. De långa groddarna sträckte sig som spökhänder emot mig när jag kom in i den mörka källaren – läskigt!
Lite vildvuxet är absolut trevligt och i någon artikel från 60-talet om trädgården framhålls ”vildängen”, det vill säga en oklippt gräsmatta. Erland var mån om att blommor, bin och fjärilar skulle trivas och det är en fröjd att se hur många som hittar till perennrabattens olika favoriter, särskilt stjärnflocka och ax-veronika.
Faster Valborg klagade ofta över hur tungt det var när det kom lass med dynga som skulle skottas ut. Rensandet var inte heller hennes favorit.
Samtidigt var hon ju omåttligt stolt över trädgården. När vi tog över Karlshem guidade hon mig utförligt om varje planta – och de var ju hundratals. Hon kunde både det svenska och latinska namnet på de flesta.
Perennrabatter sköter sig inte själva ska gudarna veta. Mycket arbete ligger bakom men vackert är det med en lång, inte alltför smal, friliggande perennrabatt. Jag är inte den som klarar av detta och skyller ifrån mig med mångahanda argument.
Potatislandens tid verkar vara förbi. 1997 var sista året med ett stort ”pärlann” för mina föräldrar. jag var med och tog upp dem och när de torkat något så jorden kunde skakas av, rullades de ner genom pärgluggen i husgrunden in i källaren som vi människor nådde via en lucka i köksgolvet. I år finns bara 2 någorlunda stora land och det är gamlingar som odlar. jag tänker faktiskt med lite sorg på detta faktum. Förstår din farmors ångest.
Erland gillade att gynna fjärilar, humlor och bin så han samlade på sånt som de gillar. Från tidig vår till senhöst var det alltid ett trivsamt surr i hans rabatt.
Viket smart system för era pärer – eller jopp, som vi säger här i södra Dalarna. Dvs förkortning för jordpäron.
I år blev det inte ens en potatishink för mig (ett par sättpotatisar i en hink som sedan ger ett par kok frampå sensommaren). Jag brukar kunna få till ett land som är stort som en familjegrav, men som sagt, inte i år. Det vore kanske inte så dumt om fler började odla egen potatis igen.
Jag kommer så väl ihåg deras trädgård och alla rabatter, jag kommer ju ihåg Erland och Valborg också förstås! Saft i trädgården och tågbanan på övervåningen.
Potatisångest känns som det jag lider av när jag ska skala potatis! Finns det nåt tråkigare!?
Visst var det en spännande plats på många sätt!
Ja. Att hacka lök:)
Även om farbror Erland var en baddare på att tota till en trädgård tycker jag din version är den skönaste, den naturligaste, den mänskligaste.
Den perfekta trädgården, enligt engelsk inverkan, är dötrist. Raka kanter, inte ett ogräs, kortklippt gräs. Nä, fy fanken. En trädgård bör vara som livet, det ska gå upp och ned. Det ska svaja och blåsa…
Men sån var ju inte Erlands trädgård, då har jag skildrat den dåligt. Mångfaldig, ibland vildvuxen, spännande azaleasnår och backar med vilda växter från Kaukasus. Samt, som sagt, en ”vildäng” som någon trädgårdsjournalist förundrades över. Det var helt enkelt en stor oklippt yta som fått ”änga till sig” till fromma för pollinerande insekter. Och den där perennrabatten var en delikatessbuffé, framförallt för fjärilar.
Nej då, du har inte skildrat den dåligt. Och farbror Erlands trädgård var inte mitt mål för kommentaren. Det var din ”version” av den. Jag ramlade lite vårdslöst in i min kritik av ”perfekta” trädgårdar där det viktigaste tycks vara att precisionen och att den förödande gräsklippningen fungerar.
Aha. Då är vi nog eniga, tror jag. Den där mycket välskötta gräsmattebiten som löpte längs perennrabatten, på Erlands tid, kom till när det grävdes upp för el från huset till ladan. Och eftersom det var rätt mycket trafik med besökare, just där vid perennrabatten, fick det bli en grusgång och det som Erland med ett lite ironiskt leende brukade kalla ”paradgräsmattan”. Annars var han inte mycket för klippta ytor.
Så fint det var i Erlands och Valborgs trädgård. Fint nu också men, som sagt, så är det ju ett otroligt jobb även med en perennrabatt. Jag som definitivt inte är trädgårdsvan ska anlägga perennrabatt på bakgården av min bostadsrättsförening här i Houston, vi får se hur det går… vi ska bara vänta tills det inte är så varmt längre för nu är det närmare 40C varje dag. En del av bakgården har varit oplanterad i flera år pga av div omständigheter (lite byggnationer och en köldknäpp 2021 som frös det lilla som var planterat). De flesta i föreningen är ointresserade och för att undvika konstgräset (!!) som ordföranden ville installera så erbjöd jag mig att tillsammans med en granne planera och plantera en perennrabatt med Texas Natives, dvs lokala växter. Jag provade på en liten plätt i våras och det funkade bra så nu kliar det faktiskt i fingrarna, trots att ogräset är ett gissel (mycket kraftigt och frodigt…).
Men oj, låter lite väl varmt med 40 grader! Inte lätt att jobba med trädgårdsanläggning då!
Vad kul att du planerar en perennrabatt. Jag har just inga råd att komma med, mer än det som min farbror alltid betonade: det är bättre att sätta några få sorters plantor än en massa olika. Man kan sätta dem i grupper och låta dem komma igen ett par tre gånger. Med för många olika sorters plantor blir det mest bara rörigt och svårt att komponera något harmoniskt. Lycka till – hoppas få en rapport så småningom!
Tack! Jag kan rapportera nästa år om det är något som överlever :-).
Jag tror också på inte alltför många sorter och på att inte göra det alltför komplicerat. Det finns en inspirerande liten trädgård vid kyrkan där jag lämnar mitt kompostavfall och de har lyckats med perenner som klarar vädret. De har en fin blandning av markkrypare, små och större buskigare sorter, samt en del gräs. Där har jag påminnts att det är bra att inte plantera för tätt för en del taniga växter blir stora om de trivs.
Jag blev lite nyfiken på vad det finns för växter som trivs i dina trakter och googlade. Oj, vad mycket fint det finns!
En innovation i år för min del är bokashi-jord. Jag samlade på mig tillräckligt förra året för att kunna lägga finfin jord från köksavfall i grönsakslandet i år och jösses vilken fart det blev på allt!
Bokashi skulle jag vilja prova, men det är hundra hushåll i vårat bostandsrättshus och en del grannar är rätt knepiga när det gäller att prova nytt. Det får vänta till en annan tid i livet när jag kanske bor i hus. Staden har inte kompostering inkluderat i sophanteringen men jag betalar en slant varje månad och komposerar med ett lokalt företag. Jag får fin jord från dem två ggr om året, inte tillräckligt för bakgården men det hjälper lite grann.
Vad roligt att du googlat. Ytan som vi ska plantera är ganska svår eftersom hälften är i stark sol, hälften i skugga under ett stort träd. Om du vill googla mer så har jag tänkt mig Giant Hyssop, Texas Sage (en rätt intetsägande buske som efter regn exploderar med lila blommor!), Black-foot Daisy, Yellow bells, Lantana, Inland Seaoats (det är ett gräs), Gulf Coast Muhly-Pink (det är också gräs, rosa fluff på hösten!), Turk’s Cap, Texas Betony, Frog Fruit (gulligt namn på en marktäckare) och olika lokala salvior. Det finns en jättefin handelsträdgård i närheten som är bra på att puffa på Texas-gulfkusts växter.
Wow, det där kommer att bli hur fint som helst. Kul!
Bokashin funkar ju även i en lägenhet, men man behöver förstås någonstans att gräva ner den, när den är ”mogen”.
Fantastiskt roligt att ha så mycket dokumenterat från tidigare generationer! Måste det vara. Ljuvliga trädgårdar! Vi har inte börjat ordna med vår ännu, men jag får lust när jag ser dina bilder.
Ja, riktigt kul att vandra i fädrens spår när jag väl förmått mig att inte känna någon press på framtida segrar. Perennrabattrenoveringen känns mest lustfyllt. Dessutom har jag startat jordproduktion (rekommenderas!) så nu är det mycket roligare att förbättra odlingarna.
Jag önskar att jag var bättre på blommor. Men jag verkar aldrig lyckas något vidare med dem. Mina älskade tulpaner blev uppätna av rådjur och de rabatter jag har försökt anlägga har vuxit igen med ljusets hastighet. Så nu har jag ett par tusen kvadrat trist gräsmatta (nåja, mest mossa). Fast jag har en ännu större äng så humlor och bin får i alla fall sitt. Bara inte direkt vid huset. Synd för Erland och Valborgs trädgård ser ut som en dröm.
Jag är också ett bokashi-fan. Fast jag använder i dagsläget komposten i mina grönsaksodlingar. Det behövs, för jorden runt stugan består till 80 procent av sand.
Den här sommarföljetongen är en ren njutning att läsa!
Sand+bokashi=sant! Det borde bli en perfekt mix. Mitt senaste vapen mot snabbväxande ogräs som fyller varje ledig yta är gräsklipp. Ett tjockt lager gräsklipp kring alla plantor och ogräset har inte en chans (hoppas jag i alla fall – har just börjat med detta. The bad news is att man bör ta bort ogräset först). Dessutom lär gräsklippen bidra med nyttig näring. Efter som jag just inte klipper så mycket funderar jag att erbjuda klippsugna grannar att komma och klippa hos dem. Givetvis med min gräsuppsamlande lilla gräsklippare.
Mina tre grannar mitt emot nypörtet har perfekt klippta gräsmattor och häckarna kapade till lagom höjd. Min tomt är kuperad och i slänten upp mot vägen har jag nu, tacksamt accepterande att en äng för diverse små och stora flyg- och markkryp är inne,
låtit bli maskinen. Röllekor och lila vädd och andra ängsblommor trivs nu men jag skulle önska lite flera ängsklockor. De drog sig blygt tillbaka men kommer kanske fram igen när de märker att det finns en äng att trivas på.
Grannarna säger inget om min något ”rufsiga” trädgård för de vet att när september kommer dyker mina ätteläggar med entourage upp och fixar till allt.
Visst är det tur att man kan känna sig lite som att man hänger med i tidsandan, ibland. Det kan ju gå över, men efter ett tag är man i mittfåran igen!
Din fina slänt funkar ju perfekt som äng och om kidsen tar hand om höstslåttern är det ju en lika perfekt som miljövänlig lösning. Jag slog med lie förra året, men då lovade jag mig själv att jag ska slippa det i fortsättningen. Så nu har jag en behändig liten batteritrimmer som jag kan ta till vid behov. Inte jätteeffektiv, men den funkar.
Vilken fantastisk trädgård! Underbart både med blommor och grönsaker! Perenner är ju bäst, eftersom de kommer tillbaka (inte alltid lika praktfullt, i alla fall inte varje år, men ändå). Och roligt att se bilderna från olika tider i trädgården!
Jag är så imponerad av min farbrors perenner. Eller hans odlingskunskaper snarare. Han skapade så goda förutsättningar för perennerna att de har kämpat på årtionde efter årtionde utan egentlig skötsel. Men nu tror jag det är dags för en insats för att underlätta deras fortsatta liv. Ogräset äter sig in i de olika plantorna på ett oroväckande sätt.