Men hörni, höstanemonerna blommar, skolorna
börjar och jag anar att även denna sommar kommer att ta slut. Alltså borde jag avsluta sommarföljetongen. Jag har läst om en författare som hade svårt att få till ett slut på sin bok. Han löste det genom att skicka ut alla romankaraktärerna på havet i en båt, som han sedan lät förlisa. Förlaget tyckte att det var en usel idé. Så det ska jag inte göra. Men tror att jag behöver fyra, fem avsnitt till för att ro detta i hamn.
Farbror Erland och faster Valborg verkar ha haft ett harmoniskt äktenskap. Men en liten äktenskapskris har vi i alla fall hört talas om i släkten. De hade gemensamma intressen, som trädgården, men också var sitt specialområde.
Hon var en duktig sömmerska och gillade att sy. Han brukade koppla av från jobbet på snickarverkstaden med att göra modeller. Små, fina, exakta kopior av kyrkor, stationshus eller andra byggnader som han gillade.
Han skaffade en tågbana, som ursäkt, men det var modellbyggandet som var hans huvudintresse.
Båda kastade lystna blickar på ladan (som ju egentligen är berättelsens huvudperson, även om det kanske inte riktigt framgått). I bostadshuset fanns det kök, två sovrum och ett vardagsrum, för farmor, Erland och Valborg. Inte så mycket plats för hobbyverksamheter. Det skulle dock gå att inreda en del av ladan för att få ett rum till, men till vad? Systuga, tyckte Valborg. Snickarbod, tyckte Erland.
Det blev snickarbod och då blev Valborg så arg att hon – ja faktiskt så jättearg att hon gick in i snickarboden och la en duk på snickarbänken OCH SATTE DIT EN BLOMKRUKA!
Till höger finns det nya rummet, med gul dörr och bra ljusinsläpp från ett fönster på södergaveln och ett mot väster. Ladugårdsdelen lämnades tills vidare som den var. Men vet aldrig när man behöver en ko igen.
Det talades länge om detta på olika släktträffar. ”Tänk att du la en duk på snickarbänken…”, sa någon. Och då brukade Valborg, eller någon annan fylla i: ”Ja, och så en blomkruka på den!”
Jamen där dök ju tågbanan upp!
Ojoj,jisses vad förbannad hon måste ha varit! Jag tycker det låter lite trivsamt med duken och blomkrukan. Erland måste ha blitt ganska full i skratt!?
Vilken otrolig hämnd! Denna historia är helt ny för mig, tackar tackar! Har jag alldeles missat.
Japp, din kommentar häromdagen satte mig på tågbanespåret och jag lyckades hitta några bilder!
Eller hur – så arg! När episoden återberättades var det med ganska god min, även hos Valborg. Konstigt att du missat denna dramatik – jag vet att din far tyckte det var rätt underhållande.
Tänk att kunna utföra såna vansinnesdåd! Jag ryser och lider med Erland. Hur kunna leva vidare under såna hot? Jag hade inte klarat det.
Han var nog en riktig tuffing, Erland, sin milda blomsterälskande, modellpysslande framtoning till trots!
Känslor ska ju uttryckas med blommor :). Jag tänker ändå att det var ett av de snällaste sätten jag hört talas om att visa att man är riktigt arg; trots det var det tydligen effektivt – budskapet gick fram och levde till och med vidare.
Åh ska din sommarföljetong ta slut; kan du inte bara låta den löpa vidare och kalla den för en höstföljetong och sen en vinterföljetong osv. Det tycker jag är en jättebra idé. Det tycker säkert alla andra läsare också! :)
Ja, fortsätt med släktberättelserna. De är SÅ BRA!
Berättelsen börjar närma sig modern tid. Så mer eller mindre omärkligt glider sommarföljetongen över i mitt vanliga spretiga då-och-då-bloggande.
Då och då-bloggande låter fint det med!
Ett välbehövligt tillägg till blomsterspråket: en kraftig Mårbackapelargon placerad på en duk på en snickarbänk=Nu är jag ARG!
Det här var en av de bästa hämndaktionerna jag hört berättas. Den tar jag till mej och väntar på rätt tillfälle att själv dra nytta av den ;-)
Just så! Det gäller att vänta in rätt tillfälle. Hämnden är ju, enligt ett välbekant talesätt, en rätt som bäst avnjuts kall.
Visst var hon sömmerska men jag såg aldrig att hon sydde, var hade hon symaskinen och arbetsbordet?
Förmodligen undanstuvat. Och så plockade hon fram sygrejorna när Erland pysslade i sin bod. Troligen var köksbordet arbetsbord, de stunder det var ledigt… Jag minns i alla fall ett par klänningar som hon sydde till dig och mig. Men inte hur och var hon sydde dem.
Vilken underbar berättelse (skröna?) jag ler med hela ansiktet! Hade kunnat vara jag , temperament saknas inte….
Jag blir faktiskt mer och mer förtjust i din släkt, och väldigt avundsjuk (på ett trevligt sätt) att det finns så mycket att ösa ur. Fortsätt gärna året ut med följetongen, jag hänger på!
Jag hade tänkt mig totalt kanske ett tiotal avsnitt, men det dyker ju upp nytt hela tiden. Som jag tror att jag skrivit tidigare: jag misstänker att det är någon som smyger sig in och lägger dit papper och foton från förr, för det dyker upp nytt hela tiden. (En annan kanske mer trolig förklaring, är att det inte just är någon ordning på ”arkivet” så jag vet aldrig vad jag ska hitta när jag börjar bläddra.)
Bra gjort , Valborg!
Ha det fint!
Eller hur – heja Valborg!