Farmor blev kvar i Karlshem, fram till sin död 1961. På somrarna hängde vi ofta där. Pappa återvände gärna till sitt barndomshem och för oss barn var det en bra utgångspunkt för diverse äventyr. En minnesvärd sommar är den med Miranda, en älgkalv som pappa och Erland räddade ur sjön. Jag har skrivit om Miranda tidigare, men här är några nya bilder som jag hittat i gömmorna.
Här har Miranda just fiskats upp ur sjön.
Vi bekantade oss lite försiktigt med varandra och jag fick förtroendet att mata Miranda med nappflaska, en teknik som jag förfinade med tiden.
Hon växte snabbt och verkade trivas bra i farmors stora trädgård. 
När hon ville stå upp och äta räckte jag inte till. Farmor tog över. Jag gick i stället promenader i trädgården med Miranda och förevisade henne för grannbarnen.
Så småningom visade det sig dock att Miranda var en kille. Han växte snabbt under sommaren och han behövde ett nytt hem inför vintern. Mycket sorgligt, men jag vill gärna tro att han fick det bra. Hur det gick till och var han sedan hamnade har jag skrivit om här.
Det här är min favoritbild på Miranda och mig, när vi hittat en lugn vrå i en trädrik del av tomten. Hon/han följde mig snällt när jag höll i det där snöret, eller var det möjligen så att det var jag som snällt följde med … Det syns ju att vi gillar varandra, tycker jag.
Fint skrivit om han Miranda.
Jag hoppas också det gick bra för honom.
Lite svårt att ha en stor hanälg som husdjur.
Ha det bra!
Ja, en älgtjur kan nog bli riktigt besvärlig i längden. Dessutom hade Miranda fått smak på farbror Erlands odlingar, och var ganska svårstoppad när han fick korn på något gott.
Så kul med nya bilder, gamla bilder, de flesta har jag inte sett tidigare. Ser fram emot mera.
Nu är nog lagret uttömt, tror jag. Men det har jag å andra sidan trott förut och så dyker det upp fler intressanta dokument och foton. Jag misstänker att någon (ett andeväsen från förr?) smyger hit i obevakade ögonblick och lägger hit papper och bilder.
Det var det gulligaste! Både Miranda och historien om Öland.
Misstänker tyvärr att mormors historia om att min kanin Pelle flyttat ut till en bondgård på landet där han kunde springa omkring och äta morötter hela dagarna, inte var riktigt lika sanningsenlig.
Men å andra sidan (med tanke på Mirandahistorien) så KAN det ju rentav hända att Pelle levde ett lyckligt lantliv i alla sina dagar!
Ja så fin historia med lyckligt slut. En del av bilderna har jag sett förut men bilden när ”hon” är nyuppfiskad är ny för mig och så söt! Älgtjurar är ju ganska skrymmande husdjur får jag lov att säga.
Bilden på dig och Miranda bland träden gillar jag också.
Brorsan engagerade sig ju i Mirandahistorien och jag tror till och med han satte upp just den där favoritbilden i ”älgrummet”.
Jag har faktiskt en kopia på bilden
Jamen det har du ju!
Det syns verkligen! Vilken fantastisk bild. Och häftig upplevelse, förstår jag att det måste ha varit.
Min pappa bakom kameran, som alltid. Ibland kunde jag bli lite irriterad på allt fotograferande, särskilt när jag var i fokus, men idag är jag för det mesta väldigt tacksam att han tog så många bilder.
Din pappa var en duktig fotograf. En sådan blir alltid betraktad som ”störande”. En ickestörande fotograf gör inte sitt jobb.
Det är nog därför jag aldrig blir någon mästerfotograf. Jag försöker fotografera lite diskret, vilket mestadels blir ganska tråkiga bilder på olika personers ryggar och bakhuvuden…
Vilken fin självupplevd berättelse som illustreras med svartvita som visar på sanningshalten :-) Två små liv – ett människobarn och en älgkalv vars vägar råkade korsas en sommarperiod.
Inte blir det sämre med historien om älgkalven Mirandas fortsatta liv.
Kul!
Ja, vilket tur att Miranda sprang ner i sjön just hos oss! Kunde lika gärna ha varit 100 meter längre bort och då hade det nog inte gått lika bra. Tur för henom och en oförglömlig sommar för mig!
Men oh, så glad jag blir! Miranda-pojken fick leva! Om han blev kalops måste det skett mycket senare. Så himla underbar berättelse, och vilket minne för livet för dig. Du måste ha en medfördd kärlek för djur! Underbar historia, jag blir rörd, o fotona är fantastiskt fina!
Tack Paula! Ja, verkligen ett speciellt minne för mig. När jag någon gång ser en älg i våra trakter klappar hjärta lite extra och jag kan inte låta bli att undra om det kanske är en släkting till Miranda. Och jag är (numera) tacksam för pappas flitiga fotograferande!
Vilken underbar historia, inte minst hur Miranda fick fortsätta sina dar som hovälg (ibland måste man bara gilla vad kungahuset gör, även om jag råkar vara en inbiten republikan). Och vilken fantastisk bild på dig och Miranda – ni är så otroligt söta båda två, för att inte tala om er söthet tillsammans! ❤️
Tack! Visst är det väldigt klädsamt med en liten älgkalv? Någon gång när jag får väldigt gott om tid ska jag skriva till hovförvaltningen och fråga om de kan leta upp den eventuella korrespondensen, eller om det finns några anteckningar, eller liknande om hur det kom sig att en snickare i södra Dalarna sålde en älgkalv till hovet.
Gör det! Det skulle vara roligt att höra vilket svar du får!