Det var icke vanligt att någon av bruksarbetarna hade, som man sade, egen gård. Det var förresten också en onödig kostnad, då man bodde fritt om ock något trångt i brukets bostäder. Förresten, och hur underligt det än kan låta hade den egna bostaden något av fattigdomsstämpel över sig. Herreklassens bostäder var en annan sak. Det var herregårdar om ock i smått. Närmast dessa kom affärsmän och bättre hantverkare, vilka liksom bönderna hade »gårdar», men sedan kom det ingenting’ förr än backstugan. Denna kunde ibland stå på fri och egen grund, men mest var det på ofri sådan och bådadera beboddes av de fattigaste bland arbetarna, som med tillfälligt arbete sökte erhålla sin utkomst.
Granberg var klensmed på verkstaden och hade i en av brukskasernerna bostad på rum och kök. Med arbetet var han nöjd, men icke så med bostaden. På den klagade han både bittida och sent.
”Inte har jag någon bostad”, brukade han säga. ”Om gumman min steker fläsk till middag, så både luktar och smakar det gott. Men när jag då sätter mej till bords, så kommer det sill-os från grannen vägg i vägg och kabeljo luktar det från dom som bor ovanpå och i förstugan där står det tjockt med rök som från en skogseld, av ister och ärtpannkaks-os. Och går jag och lägger mej på kvällen, så, så fort jag hinner somna så börjar ungarna att skrika och käringarna att sjunga och vaggorna att gå, både opp över och på sidorna. Hela kåken gungar. Och om mornarna när man släpper ut ungarna, så skriker den ena för att andras ungar tittar på honom, andra slåss och andra gör sattyg och så ryker kvinnfolken ihop. Och om jag kommer hem med en gädda eller en harpalt, nog ska hela gården veta om det. Det är som en vore naken till både kropp och själ. Det är otäckt, det är osedligt och okristligt, detta sätt att plocka ihop folk som både avlas, födas och dö, om icke inför allas ögon, så dock inför allas öron. Det passar inte fria människor. Och jag skall så sant jag lever skaffa mej en egen stuga, med egna väggar och egen mark att både stå och vila på.”
Det sista, egen mark och egen stuga, hade Granberg talat om i flera år, men utan resultat. På frågan varför han då icke skaffade sig en stuga, sade Granberg:
”Nej, samhället är inte så hopsatt. För den rike finns det alla möjligheter, men när jag, en fattig smed, kommer och vill köpa en jordbit är det alldeles som om jag kom och begärde något som strider mot både lag och rätt. När jag ville köpa några kappland stenröse av Busk-Anders, så stirrade han på mej och frågade vad jag skulle med jord att göra. Jag blev så förbannad så jag sade att jag ville köpa, men vad jag skulle göra med jordbiten det angick honom inte. Då blev han naturligtvis förargad och så var det försöket misslyckat.”
De misslyckade försöken att få köpa ett stycke jord gjorde Granberg ännu mera bitter. Men han uppgav dock inte hoppet utan passade tillfällena och en dag, då Granberg till allas vår häpnad trallade och sjöng under arbetet, måste vi till slut fråga honom om han lyckats i sina strävanden att, få köpa ett stycke jord.
Granberg lade ifrån sig hammaren, stack järnet tillbaka i ässjan, klämde på snuset och sade:
”Jo, jo men, pojkar. Nu är det allt så att Granberg är ägare, om icke till ett mantal så dock till femton tunnland skogs- och stenmark. På denna mark skall jag nere vid sjön bygga mej en stuga, där jag är ensam herre och där ingen stör mej och de mina. Vid sjön’ har jag tolv famnars strandrätt och det räcker för mitt fiske. Och i skogen där har jag timmer till stugan och ved för flera års behov och jakträtt. Visserligen är skogsskiftet smalt men det är långt och ett älgstråk går tvärs över min skog. Men det bästa av allt, nästa sommar har jag egen kåk mellan sjön och landsvägen.”
”Vem har du köpt skogslotten av då, frågade vi.”
”Av Jerkers Anders”, sade Granberg och såg illmarig ut.
”Av Jerkers Anders”, eftersade vi, ty minst av allt hade vi trott att han skulle sälja en fotsbredd av sin egendom. Vi kunde heller inte hålla oss, utan frågade, hur det gått till.
Granberg var verkligen så glad att han måste ha ett utlopp för sin glädje och det fick han tillsynes genom att för sina kamrater få berätta om händelseförloppet. Men som affären varit både långvarig och omfattande så sade Granberg:
”Det tar lång tid att tala om allt, ni får vänta tills middagsrasten, då vi får bättre tid.”
Vi voro eniga med Granberg härom och återgingo var och en till sitt arbete.
Men knappast hade middagssignalen gått förr än vi alla sökte oss till Granbergs arbetsplats, där det snart blev en rätt så stor samling. Vi placerade oss så gott sig göra lät inom hörhåll för berättaren och började äta. Granberg gjorde detsamma, men han tuggade och svalde ovanligt raskt och var snart redo att redogöra för det märkliga händelseförloppet. Han hostade, torkade fingrarna mot byxbaken, satte sig tillrätta och sade:
”Jo, det är så som jag sade till Sten och Hermin. Jag har köpt femton tunnland skogsmark av Jerkers Anders. Det är hans lott som ligger mellan bruksskogen och Bengtes skog och som sträcker sig ända från Bredmossen och ned till sjön.”
”Ja, det vet vi nog, men vad vi inte vet det är hur du fått Jerkers Anders att sälja”, sade Hermin. Granberg skrattade, och så fortsatte han:
”Jo, jag talade vid Jerkers Anders för ett år sedan, men då slog han emot med båda händer och förklarade att han icke sålde så mycket som en fotsbredd av sin jord. Förresten så förklarade han också att han icke kunde förstå varför jag, som hade fri bostad av bruket, skulle behöva kasta ut pengar för jord och stuga och sådant. Nåja, jag sade ju honom att det var saker och ting som jag själv ordnade. Och det förstod han.
Men så nu på vårsidan kom Jerkers Anders hem till oss en söndagsförmiddag och jag förstod genast att något inträffat. Men han låddes att börja med inte om någonting utan pratade om väder och vind och smörpris och sådant. Så bjöd jag honom på kaffe och jag förstod nästan att det var fråga om skogsskiftet, så jag sa åt honom att han såg sjuk ut och undrade om han icke ville ha en kask. Nej, det ville han inte, för han var nykter, sa han, men han medgav att han inte var bra, så när jag slog brännvin i koppen hans så drack han och teg. Jag spann naturligtvis vidare på hans sjukdom så han fick en kask till och då kröp det fram att han var arg på bruksherrarna.
Det var ingenjör’n vid masugnen som hade kommit ned till honom en dag och velat köpa skogsskiftet därför att det låg alldeles intill bruksskogen. Det var hans mening att förbjuda all jakt för smeder och en del bönder. Nu hade Bengtesbonden sålt jakträtten på sin skog och då var det bara Jerkers Anders lilla stycke som låg emellan och där tänkte dom nu sätta opp en jaktkoja.
Jerkers Anders såg både ledsen och förargad ut när han förtalte detta. Men jag förstod ändå inte riktigt, så jag frågade honom om det var någonting att bli så förargad över. Men då sade Jerkers Anders: ’Inte på det, men för det första så bjöd karln mej etthundra kronor för alltihop och så skulle jag inte själv få jaga i skogen. Kan du tänka dej, jag, en fri bonde, skulle inte å jaga på min egen skog.’ Då förstod jag var skon klämde, så jag sa att om du säljer skogen så är den väl inte din längre. Det medgav också Jerkers Anders, men då kom han tillbaka till priset. ’Etthundra kronor, det är ju inte stort mer än sex kronor tunnlandet, sa Jerkers Anders och såg ännu mera olycklig ut.’ Men då tog jag ihåll med honom på allvar. Jag medgav att etthundra kronor var oförskämt, men herrar har ju aldrig hut i kroppen, sa jag. Nej, du skulle ha begärt trehundra kronor, sa jag, och fri jakträtt. Det skulle jag ha gjort, sa jag. Och därmed fick jag en uppslagsända som jag nystat på i tre månader. Men nu så är det klart.”
”Hur mycket har du fått betala för skogslotten då?” frågade Sten.
”Ja, sade Granberg och skrattade, om jag nu inte räknar den eftersatta tiden så skall jag som sanningen är säga att den kostar mej fyrahundra riksdaler kontant, förtisju koppar kaffe med dopp, fem halvstop brännvin till kaskvirke, en sju a åtta oförskämda historier för Jerkers Anders när han varit halvfull och ett trettital bibelspråk för käringen hans när hon försökt sätta sej på tvären.”
”Nå, men jakträtten då?” frågade Hermin.
”Den är min, men Jerkers Anders får skjuta och fiska på min skog och på mitt vatten så länge han lever”, sade Granberg myndigt,
Vi gratulerade Granberg till hans jordförvärv, men Sten insköt:
”Nå, men vad tror du att patron och dom andra bruksherrarna kommer att säga när dom får reda på den här affären?”
”Patron är jag på det klara med. Dom andra struntar jag i”, sade Granberg överlägset.
”Du gör nog så fadren heller, när du blir avskedad”, sade Sten.
”Ska man göra affärer ska man tänka på allt”, sade Granberg, spottade och fortsatte: ”Jag tänkte nog att det skulle bli ett sju helsikes hallå framför allt på den där hyttingenjör’n och hans kumpaner, så när jag var så gott som överens med Jerkers Anders, men innan vi skrev, så sökte jag opp patron för att liksom höra mej för. Jag passade på en söndagsförmiddag när patron och hans fru var ute och gick på en så ’n där promenad dom kallar’t. Jag frågade om patron hade nånting emot om jag köpte jord och byggde mej en egen stuga. Han blev liksom överraskad, och det undrar jag inte på, så han frågade om inte brukets bostäder dugde åt mej, som åt alla andra. Men då sa jag: ’Patron, sa jag, visst duger dom, men jag mår illa av att ha folk över, under och runt omkring mej. Och jag vill ha hustru och barn liksom för mej själv.’ Jag visste att patronessan var musikalisk så jag sa: ’Patron, jag kommer hem och är trött och vill vila. Ungarnas skrik är jag van vid. Men så börjar Bohman som bor vägg i vägg att spela orgel och det låter som när en kör timmer på en dålig vinterväg. Då händer det att Lehmans jänta börjar knäppa på en ostämd gitarr och yla Sions toner. Tar så då också Eriksson, som har samma förstuga och som har så mycket ungar att köksdörren hans aldrig hinner stå igen, och spelar klarinett, då förstår patron att en önskar sej långt bort i skogen.’
Patron blev alldeles tyst, men patronessan nickade och frågade om jag var musikalisk och jag sa: ’Ja, patronessan, det är jag och det är därför jag lider alla helvetets kval för att höra oljudet.’ Men då hade patron hunnit hämta sej så han sa: ’Men inte kan väl jag bygga en stuga för varje familj bara därför att en del spelar falskt.’ Men då sa jag: ’Men patron kan väl inte ha något emot att jag bygger mej en stuga själv för att få vara ensam, känna mej som en människa, spela när jag vill och låta bli när jag vill och äta den mat som jag tycker smakar mej bäst.”
”Va, får du inte äta i fred heller”, frågade patron.
”Då vände jag mig till patronessan och sa ’Patronessan’, sa’ jag, ’jag tycker om fläsk och potatis. Bara stekoset gör mig glad. Men när gumman min stekt fläsk och kokat potatis och jag ska sätta mej att äta med en glad och god förhandsvilja att tacka gud för maten och det luktar, ja stinker kabeljo från Lehmans, så tuggorna vill tillbaka opp igen, då är det inte underligt om en önskar det man hade en koja för sej själv, långt bort i vilda skogen’.
”Låt du Granberg bygga sig en egen stuga och lukta sin egen mat och musicera själv”, sade patronessan och skrattade.
”Ja, inte mej emot, men du får ingen hyresersättning av bolaget”, sa patron.
”Det begär jag inte, friheten är mer värd, men nog tycker jag att patron kan låta mej få ta det tegel från gamla kalkugnen som dom kört ut på slaggtippen. Det är en hel del som duger till spiselmur och skorsten”, sa jag.
Patronessan nickade och patron sa: ”Ta så mycket du vill av det som är kasserat, men stjäl inte.”
” Tjuvgods i en stuga gör ingen hemtrevnad”, sa jag och då fick jag löfte om att få smida både ankarjärn och annat som jag behövde till stugan bara jag betalade bruket för ämnena, så nu har jag fått högsta nådiga välsignelse till mitt företag och nu kan springpojkarna få gnälla så mycket dom vill, sade Granberg, slog ihop väsklocket och steg opp för att börja arbetet.
Det blev en bråd tid för Granberg, sedan han fått jordköpet klart. Han själv och hustru och barn arbetade och slet, först med grunden och sedan med stugan. Det skulle icke bli någon backstuga men ej heller någon herregård. Köket skulle vara rymligt och stort, ty där skulle mor Granberg regera, och Granberg förklarade planläggningen på följande sätt.
”Jag vill ha en stor öppen spis, ty det bästa jag vet är en stor brasa när snöstormen yr och det är kallt så det smäller i knutarna. Men mor vill ha en liten fyrspis för kaffekokning och pannkaksgörning, och det ska hon få. Och en stor bakugn ska det också vara. Och så ska jag ha ett finrum och ett där jag kan stoppa in ungarna när så behövs. Och så ska jag ha en bod, med smedja och redskap och där man kan ha kläder, och en källare för vintermaten. Ja, jag ska ha precis som jag vill och allt det mor och jag hittills saknat.”
Granberg och hustrun sleto och arbetade och efter ett år var stugan färdig. Granberg, som förut varit en smula rabulist, blev efter inflyttningen i den nya stugan nära nog samhällsbevarande. En gång, då han blev påmint om sitt forna missnöje, sade han:
”Samhället är nog inte så dåligt bara man förstår sig på att bruka det till sin fördel. Förut var jag stängd och trängd, ofri och beroende. Nu är jag en fri man på egen grund. Visserligen kostar det en del, men vad får man utan möda. Och kostar det något så är det också värde i det. Min är stugan, det är mina väggar, min luft, min mark, min skog och mitt vatten och allt vad där sig rör och lever. Gamle Kalle Karl XV som jag har på väggen, såg sur och jäklig och töcknig ut i kabeljo-oset och eländesmusiken, på väggen i kasernen. Nu sitter han i solskenet i min stuga och ser god och glad och nöjd ut. Det är alldeles som han ibland vill säga: ’Det här har du gjort bra Granberg’, och då tar jag fram fiolen och spelar marseljäsen och då skrattar mor och ser på sin spis och bakugnen och sitt trädgårs-land och ungarna marscherar och sjunger så det brakar i stugan.”
När en gång en av smederna frågade om inte det var dyrt att ha egen stuga så sade Granberg:
”Dyrt, sa du. Det dyrbaraste av allt är att vara en fri människa.”
