Här kommer en sommarföljetong i okänt antal avsnitt. Vi får se hur det blir. Den börjar 1905, när min farfar och farmor reste till det som skulle bli deras hem resten av livet. 
De kom från Kloten, som ligger i närheten av Smedjebacken, men hade mellanlandat hos min farmorsmor i Björknäs, vid den översta röda pilen.
Min pappa var själv bara en bebis då, men han berättade 1990 om resan, så som han fått den berättad för sig:
”Morfar, Ruus-Johan, körde med fyrhjulstrilla den mycket knaggliga vägen från Björknäs, förbi Klara källan, Baggå Hag-grinden och sedan proviantvägen över järnvägen vidare förbi Östansjö till Byvalla järnvägsstation (pil 2).
Där tog vi tåg till Horndal (pil 3). Vid tåget mötte Gustav Bergström och visade oss genom skogen till Glötviken (pil 4) där ekan låg. Han rodde oss över Rossen till vårt hem (pil 5). Min storebror Erland berättar att han minns sjöresan, som gick bra. Ekan lade till vid den stora alen som såg likadan ut då som nu, 85 år senare.”
Det ger lite perspektiv på resandet! Från Björknäs till mina farföräldrars nya hem är avståndet 12 km och det tar enligt Google Maps 14 minuter att köra med bil. För farmor och farfar tog det en dag, med hästkärra, tåg, promenad genom skogen och sedan båt.
Den stora alen, som hälsade dem välkomna när de kom fram, står fortfarande kvar. 
Min farfar satte en kastanj för vart och ett av sina fem barn. Till höger på bilden ser vi farbror Erlands kastanj.
Slut för idag. Fortsättning följer!
Så fint och så fridfullt, har bara bra minnen från farmors och farfars gård.
Ja, lite paradisvibbar på den platsen! Men det kan ju dyka upp ormar även i paradis … eller kanske särskilt i paradis.
Intressant det där med restid för människor – men också för information. Så sent som för 150 år sen tog det 25 till 40 dygn att segla över Atlanten. I dag flyger du Stockholm-New York på 8 timmar. En av Kalle Dussins kurirer behövde sannolikt ”veckor” för att rida från Turkiet till Sverige med information om kungens förehavanden. I dag går info samma väg på under en sekund. Alla tempon är extremt mycket högre i dag än för de släktingar du berättar om.
På grund av det tror jag att en ”ny människotyp” har vuxit fram, en ”grundare” människa, osäkrare, otryggare. I dag säger var och varannan människa att de känner sig trygga i det och det – ett i mina ögon tecken på motsatsen. ”Hälsan tiger still”, skrev visst Erik Gustaf Geijer.
Ja, det är lite svårt att förklara för ungdomar idag hur det fungerade före mobiltelefoner och internet. Under mina år i olika utländer ringde jag hem max en gång per år. Det var pappersbrev som gällde och helt normalt att vänta ett par, tre veckor på svar. WHAT?! säger äldsta barnbarnet som bryter ihop om kompisarna inte svarar på meddelanden inom två minuter.
Ja, jag kan berätta nåt liknande. Det var 1964, i Stockholm. Jag hade precis druckit en öl då en kille kommer fram till mig och frågar om jag vill ha stryk. Jag boxades på den tiden så jag sa bara: – Gå hem till morsan din! Då… Pling! Hua! Sms trillar in. Det plongar. Nu plånkar det också. Whats app! En film, tror jag. Jäklar. Mejl på Yaoo! Mejl på Hotmail! Mejl på Yandex! Nu ringer det. Face Time kräver svar!
återkommer…
Vad intresannt berätta mera om 1964, det året då … vänta lite, måste ta telefon … men kolla här, det kom ett kul klipp på Insta och har du sett … oj, vad var det där? Måste kolla! Hörs!
Kloten! Jag har en kompis som växte upp på Rälln utanför Kopparberg, för att åka dit från Knivsta passerar man alltid Kloten och det måste vara en plats i en helt egen klimatzon! Alltid lite isigare, blötare eller varmare när man passerar Kloten, beroende på årstid.
Jag ska följa din spännande följetång, om den blir tillräckligt lång kanske man dyker upp ett ett avsnitt framåt sommaren! Ormen hoppas jag vi kan stampa bort, så den snällt ringlar tillbaka ner under sin sten.
Ja, Kloten är en helt egen klimatzon och ett naturreservat dessutom! Väldigt fina trakter och där finns ett fint litet akvarellcenter, där jag brukar tillbringa någon vecka per år.
Paradisormar kan vara envisa.
PS. Ja, alla som kommer och hälsar på i paradiset kommer med i berättelsen!
Precis som Staffan här ovan fäster jag mig vid restiden och känner att ett ”det var bättre förr” bubblar upp ur mig.
Hur ofta kör vi inte lättvindigt 14 minuter med bil? Eller 30 minuter? Plopp, fjupp, ba. Och inte får vi uppleva hästkärra, tåg, promenad samt båt och naturen, den vidunderliga naturen på vägen heller. Swisch, swosch ”såg du den döda räven?”, swisch, swosch, ”va, näe”.
Min farbror Erland var fem år och mindes hela livet den där resan och alldeles särskilt ”sjöresan” som alltså var en roddtur på ungefär tjugo minuter. Att åka samma sträcka med bil idag blir verkligen inget minne för livet.
Ja, det var lite skillnad på att resa förr jämfört med nu.
Och kanske var det lika mycket äventyr att resa de 12 kilometrarna, som en dagsresa är idag, eller kanske till och med ännu mer spännande?
Spännande! Jag ser fram emot fortsättningen.
Jag med. Tror jag … Det beror förstås lite på hur dramat utvecklar sig framemot sensommaren.
Vilken trevlig följetong från det verkliga livet som var en gång.
Ja, tidsbegreppen är annorlunda men de hann verkligen vara med om mycket i motsats till vad vi hinner. Vi hinner ju inte med alls..
Jag behöver ju inte tänka så långt bakåt i tiden, snart 70 år sedan..att resa till morfar och mormor med buss från Mariehamn 30 km norrut var ett äventyr jag aldrig någonsin glömmer. Så mycket det hände på den bussresan och så skönt att mormor stod vid vägkanten och tog emot den långväga resenären, dammig och törstig…
Mera, jag vill ha mera…läsa mera, skriv, skriv..
Visst är det konstigt att vi som är så effektiva har så ont om tid!
Jag cyklade ofta som barn till Björknäs och det gick förstås fortare än häst-tåg-promenad-båt-resan 1905, men tog ändå en stund. Jag stannade också och drack vatten vid ”Klara källan” som pappa nämner i sin berättelse, ett fint litet källsprång med klart, kallt och gott vatten.
Det kommer mera … eller rättare sagt, har kommit. Nästa avsnitt av följetongen är postat.
Karin, vilken skatt du har i berättelserna – så underbart detaljerade – från din släkt
Ja det finns en del bevarat, tack vare att man skrev pappersbrev på den tiden. Jag hittade just en bild på Byvalla station, som inte finns längre som station. Då var den en knutpunkt mellan Långshyttan-Byvalla och norra stambanan. På bilden har stinsen fin ljus sommaruniform på sig. En försvunnen värld.
Jag pendlade till mitt första ”jobb” i Långshyttan med tåg till Byvalla och sedan till BLJ (Byvalla-Långshyttans Järnväg) som var smalspårig och hade tre olika klasser på vagnarna. Ett BLJ-lok går numera i trafik på Lenna (?) smalspåriga järnväg i Uppsala.
Och om jag minns rätt pendlade du med den sista färden för tåget mellan Långshyttan och Byvalla. Jag tror till och med att du är med på en filmsnutt i SVT arkiv!
Det här är berättelser jag verkligen gillar att läsa. Och med det perspektiv du ger på dagens restider och färdsätt.
Visst ger det intressanta perspektiv på utvecklingen. Och det är ju inte svindlande länge sedan. Jag menar: utöver farföräldrarna var min pappa med på resan, min farbror och faster. Och pappa dog ju ”nyss” (1997).
Paradiset, orm, ”hur dramat utvecklar sig framemot sensommaren”…
Inbäddade i svaren på kommentarerna till de trivsamma avsnitten av sommarföljetongen anar jag ett subtilt förebud om annalkande otrivsamheter.
He, he, lite som i Midsomer, känt från TV, menar du? Well, förhoppningsvis utan mord, i så fall …
Tack faster min! Det här är historier som jag gärna vill höra och komma ihåg!
Vi ska båda tacka din farfarsfar som gillade att skriva och din farfar Martin som sparade allt, så att det finns tillgängligt idag.
Trevlig start, ser fram emot fortsättningen.
Googlad var Horndal ligger ligger och hittade det nord-väst om Uppsala.
I södra dalarna, den där lilla extrastumpen, som brukar kallas ”Rumpdalarna”.
Men va skoj med en sommarföljetong! Extra intressant var att läsa om Kloten för si där har jag bott! Min fästman o jag flyttade från Stockholm 1995 då vi köpt Klotens värdshus och vandrarhem, där drev vi rörelse ett par år, bland de bästa i mitt liv. Och Kloten, den platsen finns för evigt i mitt hjärta!
Så fint där! Jag brukar åka på akvarellkurs någon vecka i malingsbo, som ju är jättenära Kloten. Gott om vackra motiv! undrar om värdshuset finns kvar?
Vilken fin inledning på din följetong, som jag definitivt kommer följa med stort intresse!
Vad kul! Välkommen hit!