Idag är det internationella hattdagen (nej autokorrekt, INTE hatdagen!) och det bör väl åtminstone högtidlighållas med ett blogginlägg. Har jag någon hatt? Nej, dessvärre inte. Har jag någon bild på en hatt. Njae, det är dåligt med det också. Det enda jag har är en bild på ett gäng hattprydda kriminalare från ett blogginlägg för länge sedan, det får duga.
Här har vi en grupp detektiver från Stockholms kriminalavdelning för ungefär 120 år sedan. På den tiden – och särskilt i slutet av 1800-talet hade de bråda dagar.
Jenny Langkjaer har forskat om detta och disputerade 2011 med avhandlingen ”Övervakning för rikets säkerhet”. Hon berättar hur övervakandet av politiska möten kring förrförra sekelskiftet verkade vara en självgående verksamhet, vars syfte var att producera rapporter. Inte att analysera dem, inte att rapportera vidare, inte ens i någon större utsträckning att använda det insamlade materialet i rättegångar mot personer som misstänktes för omstörtande verksamhet. Bara göra och spara. Så här kunde det se ut vid ett socialdemokratiskt möte.
De handskrivna namnen är detektiver från Stockholmspolisens kriminalavdelning som har tilldelats platser i Folkets hus. Det måste ha varit ett viktigt möte, för det gick åt ett trettiotal övervakande detektivkonstaplar. Till vardags var det bara ett par kriminalare per möte. Inte ordningspolis, eftersom syftet inte var att säkerställa att allt gick städat till, utan kriminalpolis som följde allt som sades och stenograferade såväl anföranden som debatt och underhållning. En ovärderlig källa till arbetarrörelsens historia i Stockholm.
Det var ofta samma poliser som återkom på möte efter möte, de blev med tiden välkända av deltagarna. Man satte fram små bord åt sina övervakare så att de skulle kunna jobba bekvämare. Många rapporter har ett innehåll som får en att undra om inte kriminalarna i hemlighet tyckte att hela övervakningsidén var lite löjlig.
Jenny Langkjaer tror att konstaplarna och mötesdeltagarna till sist kom att respektera varandra: ”Relationen var den mellan en detektivkonstapel som själv genom sina hårda arbetsvillkor måste ha undrat om han var på rätt sida i striden, och de politiskt engagerade som kanske förstod hans belägenhet. Relationen var den mellan ett yrke och ett annat, som i vardagligt slit vande sig vid varandra, när år lades till år, föredrag till föredrag och mötesrapport till mötesrapport”.
Hatten av för solidaritet mellan hårt arbetande yrkesgrupper.
De ser ju nästan likadana ut allihopa, inte bara på klädseln. Mustaschen och en bister min kanske ingick i arbetsklädseln!?
Det var nog ett villkor för att få jobbet!
På hatthyllan i farstun ligger några av Gs hattar väl insvepta och väntar på att någon ska vilja ha dem. En är köpt i ”De tre Mariorna” i Camargue och en på loppis i Perssons Magasin i Löa. Kanske det finns någon som vill ha dom.
Jamen hattar går väl alltid åt … parafraserar jag farfar. En gång när en kund inte hade hämtat ut sin beställning på fyra stolar försökte farfar sälja dem till en av ortens slagskämpar som råkade gå förbi verkstan. Slagskämpen fällde då en replik som blivit lite bevingad i familjen: ”Jamen stolar går väl alltid åt!”
Fråga runtomkring dig först hur det är med hattintresset. Sen kanske någon kan få ligga på hatthyllan i Tvåbo, eller så, i väntan på hugade spekulanter.
Hur kunde jag missa Internationella hattdagen?! Jag har många hattar, ibland använder jag nån, men mest som solskydd, jag klär verkligen inte i keps. Maken använder keps men klagar på att det regnar in i hörapparaterna så han borde ju gå över till hatt.
Men oftast är det barnbarnet som inventerar hattlagret. En släkting sydde många hattar under en period och jag fick en trave, fina välsydda hattar som alla var lite för små. Barnbarnet gillar dom mycket.
Lycka för ett barnbarn att hitta hattar som 1. det är tillåtet att använda och 2. passar och inte ramlar av!
Aj, aj, den dagen missade jag. Gillar hattar.
Så kul med gamla bilder. Alla har huvudbonad på alla bilder man ser.
Lärde för några år sedan känna en kvinna som i sitt yrkesliv varit hattmodist. Ett vanlig yrke när hon började jobba, men ett yrke som knappast finns kvar.
Intressant läsning också.
Ha det bra!
Jag har alltid önskat att kunna ha hatt, men det funkar inte. Jag är troligen inte tillräckligt damig. Jag försöker med solhatt ibland, men den ramlar av eller blåser bort.
Drygt 60 gubbar. 50 i hatt. Runt 10 i nåt som ser ut som pälsmössa. Vad ville minoriteten markera?
Ja, dom har ju krimmeltova! Jag har försökt lista ut om det är en markör på något sätt, men jag hittar både ASEA-direktörer och finklädda jobbargubbar med en sån. Min pappa, som var snickare, hade hatt i högtidliga sammanhang, utom när det var riktigt kallt, då var det krimmeltova på.