Nere vid stranden står en gammal al, som alltid har funnits. När min farfar flyttade hit med sin familj, troligen 1905, anlände de med eka till den här stranden.
Min farbror Erland som då var fem år berättade hur imponerad han var av det mäktiga trädet, som han brukade kalla ”Den gamla damen”.
Den här bilden är troligen tagen på 1930-talet.
När jag hälsade på Den gamla damen nyligen såg hon ut så här, i femtiden på morgonen, när månen var uppe. Framför henne har det växt upp en hängsälg som skymmer henne lite, men hon är sig lik.
Det är svårt att tänka sig den här utsikten utan henne. Jag har låtit några andra alar vid stranden växa till sig, för att hon ska ha några efterträdare, den dag hon ger upp. Men de växer inte alls på samma spännande sätt utan står där raka och ordentliga, helt utan den gamla damens karaktäristiska stil. Jag hoppas verkligen att hon hänger med många år än.
Det finns ingen som är som Den gamla damen. Hon går nog inte att ersätta med nån ny men en annan al kanske kan fylla ut tomrummet lite. Vi är många som känner till henne utan att tänka på henne, tack för påminnelsen! På sista bilden är hon riktigt stilig. Väldigt vacker bakgrund
Gunnar var också mycket fäst vid alen, eller ”äddern” som det kunde heta på bergslagsmål. Någon höst när jag sa säsongs-hejdå till alen på bloggen blev han riktigt orolig. https://www.karinenglund.com/2011/09/hej-da-alen-2/
Jag sökte på hur gammal en al kan bli och nu vet jag allt om ålar!
Heja Google! För jag vill nog egentligen inte ha något svar på min al-fråga. För tänk om det skulle innebära att jag måste börja oroa mig varje dag.
Dom blir ju rätt gamla, ålarna, om jag förstått rätt.
Ja och det är mycket som är äckligt med dom….
Nämen så du säger! Dessa mystiska omhuldade, utrotningshotade varelser… Som tålmodigt kan fungera som brunnsrengörare i hundra år. Sägs det.
G tog ett foto av damen ifråga en gång och det finns nånstans i A4-format inplastat.
Som vanligt återfinns grejer sällan just när man vill ha dom, det tar sin lilla tid.
Mina grannar är lite blyga av sig och inbjuder inte direkt till att klampa omkring på deras tomter ner mot sjön men på min vandring till brevlådan brukar jag då och då stanna upp och kasta ett öga mellan husen ner mot ett träd vid stranden som kunde vara en nära anförvant till den gamla damen, någon i samma åldersklass. Tror jag ska be sonen att ta sig ner nån gång och plåta så vi kan jämföra.
Ja, det fotot minns jag! Undrar om jag inte fick en kopia som finns … någonstans.
Kul med en släkting till den gamla damen. Klart du ska skickaa ner sonen och ta en bild.
Tänk att det är närmare 100 år mellan bilderna och trädet står kvar. Naturens underverk.
Skön söndagseftermiddag och kväll!
Tack Lena. Ja jg håller tummarna för hundra år till. I alla fall för alen …
Fin gammal dam, hoppas hon håller länge än.
Jag försöker ibland föreställa mig hur det vore utan henne, men det är svårt!
Apropå träds ålder så kom jag att tänka på akvedukten Pont du Gard i Frankrike.
Alldeles i närheten nästan vid brofästet står ett olivträd som anses vara mer än tusen år gammalt. Det kändes väldigt högtidligt att stå och titta på detta träd och tankarna for iväg åt alla möjliga håll. Och frukter bar det fortfarande.
Fruktbar vid tusen års ålder. Inte illa!
Ja hur gammal var Sara när hon födde Isak?
Ungefär hundra, tror jag, men det är ju inte så illa det heller!
Du behöver inte oroa dig för att de nya alarna inte ska bli lika intressanta som Den gamla damen. Allt och alla går att ersätta. Även den vackraste bild blir förr eller senare bara ”tvåa”. Allt och alla blir knotiga och krokiga med åren…
Rolig snedvinkel från Brorsdottern som fick al att bli ål. Det föranleder mig att tipsa om en välskriven bok med många intressanta infallsvinklar om detta märkliga djur: Ålevangeliet. I den fick jag lära mig att Sigmund Frued inledde sin forskarbana med fleråriga studier av just ålen. Sen hoppade han över till människan…
Ja Ålevangeliet! Jag såg till och med föreställningen på Folkoperan. Mycket bra!
Så intressant historia om ”Den gamla damen” som landsteg via en eka. Hon växer på ett spännande sätt ja. Kul med denna historia. Runt om mig finns en massa al. Och de växer alla rakt på ön. Följande saxat från Wikipedia om min ö: En äldre muntlig tradition är att namnet sägs vara taget av den myckna alskog som växer här, varför också sockensigillet visar en al. Enligt en tidig ortnamnstolkning har socknen uppkallats efter byn Alla (omnämnd 1543) eller Malla (1545), som då tillhörde socknen, och är identisk med dagens Ala i Hässjö socken norr om ön. En senare tolkning är att namnet är släkt med dialektordet ala, ’växa’, och kan betyda ’den uppsvällda ön’ med syftning på öns branta stränder