”Den allmänna åsikten var att fyrtiotre år av fred och framsteg hade gjort ett krig mellan de utvecklade västerländska industrinationerna otänkbart, därför omöjligt. De moderna vapnens destruktionspotential, de kapitalistiska ekonomiernas ömsesidiga beroende och solidariteten hos Europas arbetarklass, förkroppsligad i Socialistinternationalens mer än fyra miljoner medlemmar, hade gjort militära konfrontationer föråldrade.”
Så skriver Ernst Pawel i sin biografi Franz Kafta – ett liv. Den är mer än en biografi, eftersom den också ger en kunnig skildring av politik och samhälle i Europa, särskilt Tjeckoslovakien, Österrike-Ungern och Tyskland.
Österrike-Ungerns ärkehertig Franz Ferdinand mördas den 28 juni 1914 av en serbisk nationalist. Österrike-Ungern, som ville få slut på serbiskt inflytande i Bosnien (och gärna ville provocera fram ett krig) utformade ett ultimatum med en kravlista som var omöjlig för Serbien att acceptera. Det fungerade. Serbien vägrade gå med på villkoren och Österrike kunde förklara krig.
Kafka verkar inte ha trott på något med omfattande krig. Möjligen ytterligare ett Balkankrig. Kafkas vän Max Brod skildrar stämningen i den krets Kafka tillhörde i Prag: ”Vi var helt enkelt enfaldiga … inte ens pacifister, eftersom pacifism åtminstone förutsätter en föreställning om att det finns något som heter krig och ett behov av att bekämpa det.”
För Österrikes det gick det inte så bra. De led ett förnedrande nederlag mot Serbien. Pawel skriver: ”Långt ifrån att röka ut ’terroristtillhållet’ drevs österrikarna i stället tillbaka, med stora förluster längs hela stridslinjen.” Kriget hade utvidgats österut och även där gick det riktigt dåligt. ”Tidigt i september ansåg den österrikiske generalen Staff att det var dags för en första krigskommuniké, ett mästerverk av förljugenhet och bluff. De österrikare som levde i tron att deras arméer marscherade rakt mot Moskva fick nu veta att ’Lvov är fortfarande i våra händer'”
Jag måste erkänna att min reaktion när Ryssland startade sitt anfallskrig mot Ukraina var lite som Max Brods, totalt oförstående: Det är ju otänkbart, hur är det ens möjligt att det får ske? When will they ever learn?
Kanske kan vi slippa utvidgade konflikter i Europa denna gång.
Den här bloggen är ju inte särskilt bra på omvärldsbevakning och lite slumpartad när det gäller rapportering om viktiga händelser i landet och internationellt. Men det kan kanske ändå vara på plats att notera att Sverige lämnade in en ansökan om medlemskap i Nato den 18 maj i år. Och att Turkiet sätter sig på tvären. 
Jag bara älskar kapten Haddok- och Tintinbilden.
Ibland känner jag mig som Haddok, ibland som Tintin.
Vill tro att Tintin känner sig säker på att det inom detta år och helst genast blir en ändring på eländet.
Trodde att man skrev Haddok som Haddock,
har alltid trott så men så lärde jag mig någonting nytt igen.
Vi får hoppas att du (och Tintin) har rätt i att det här året kan komma att bättra sig, helst snart.
Och visst har du rätt i att kapten Haddock stavas med ck på slutet! Jag rättar i texten, så att jag inte vilseleder mina medmänniskor.
Varför kom jag att tänka på fabeln om vargen och lammet?
Att söka anledningar till att rättfärdiga handlingar för att ställa till bråk.
Ja varför kom du att tänka på den, kan man undra. Här är den i alla fall i starkt sammandrag:
– Du var oförskämd mot mig i fjol, sa vargen, så därför äter jag upp dig.
– Då var jag inte född, sa lammet.
– Du har tjuvbetat på mina marker, sa vargen.
– Jag kan inte äta gräs ännu, sa lammet.
– Du har druckit ur min vattenkälla, sa vargen.
– Jag dricker bara mjölk, sa lammet.
– Du säger emot mig hela tiden, sa vargen och åt upp lammet.
Men den här gången ser det ut som om lammet orkar kämpa emot. Hoppas det går bra.
Känner precis som du skriver:
”Jag måste erkänna att min reaktion när Ryssland startade sitt anfallskrig mot Ukraina var lite som Max Brods, totalt oförstående: Det är ju otänkbart, hur är det ens möjligt att det får ske? When will they ever learn?”
Trots det mejlade jag några vänner i mitten av februari. Jag skrev: ”Snart inleds invasionen!”
Det är plågsamt att få rätt.
Jag tror det var först när jag såg den där bisarra TV-sända föreställningen då Putin läxade upp medlemmar ur säkerhetsrådet som jag började ana oråd. Men klamrade ändå fast mig vid den där känslan av att något sådant som ett anfallskrig i Europa ändå är uteslutet i vår tid. Plågsamt att det var fel.
Ja, when will they ever learn?
Har vissa inte lärt något av historian?
Den ena galna mannen efter den andra leder sina länder in i krig. Sverige har varit ganska bra på att göra detta också historiskt sett, men har kanske lärt sig något av det, förhoppningsvis.
Ha det bra!
Eller – hemska tanke – det kanske är just föreställningen om att forntida glans som ska återupprättas igen.