Idag är ingen vanlig dag …
för idag är det fiskargubbens dag!
Ja nationaldag också, förstås, men jag tror risken är större att man missar det där med fiskargubbens dag. Den firas lämpligen med att man äter fisk. Sill, till exempel.
Dagen högtidlighålls med återöppnande av Fiskargubbens museum, i Söderhamn, som traditionsenligt (andra året i rad) öppnar den 6 juni efter omhängning av sina tavlor. Där finns många målningar av fiskargubben, men (ännu) ingen gråtande fiskargubbe. Därför har jag kommit överens med den museiansvarige att jag donerar en kopia av min akvarell ”Den gråtande fiskargubben” som jag målade för ett tag sedan. Den är nu på väg dit. Att det är en kopia känns helt OK, eftersom museet bygger lite på den idén.
Och dagens akvarell måste förstås också hylla fiskargubben. Här ser man honom styra stadigt mot Söderhamn, där Fiskargubbens museum ligger.
Det är intressant med båtar. Jag har nog trott att alla båtar som har något som sticker upp tillräckligt mycket är segelbåtar. Men så är det troligen inte.
Det känns som det vore dags att hälsa på gamle vännen Hammarberg (jo, från Bergslagen) i Söderhamn och kolla alla varianter av fiskargubbar. Kan bli första lagliga utflykten. (Att vi svängde ner till Götet i tisdags, cirka två tegnellradier, räknas inte eftersom det var ”jobbrelaterat”. Och då är det väl OK?)
Visste du att baren på stadshotellet i Söderhamn slår ”The Long Bar” på Raffles med några fot? Jag har stegat upp båda – givetvis med välkalibrerad fotbeklädnad:
Men åh, jag hoppas att du berättade det för Redaktör’n. Han jobbade ju i Söderhamn några år som redaktör för Hälsingekuriren och skulle verkligen ha uppskattat att veta detta om baren på Stadshotellet i Söderhamn!
Festligt med Fiskargubbens muséum på 5,75 kvadratmeter. Tänk vad det finns.
Ser att fiskargubben i dagens akvarell har tänt snuggan igen, kanske i smyg. Och ända hit känner jag doften av Greve Hamilton. Ibland ångrar jag att jag slutade röka.
Va, har han verkligen fått tag i pipan som jag tog ifrån honom! Ja, ja, det är inte lätt att sluta röka, har jag förstått. Även om jag själv slutade röka genom att glömma bort att göra det. Efter ett halvår hittade jag ett cigarettpaket som verkligen inte lockade, så det fick vara.
Såg du att dom också säljer lakritspipor på Fiskargubbens museum?
Gör som jag. Börja igen – vid en viss ”åålder spelar det ingen rååll” som den ryska läkaren sa till mig. Hon ansåg tydligen att jag hade ååldern inne.
Ja, det finns massor med roliga muséer. Museum of Bad art i Dedham, Boston supportar jag och besöker så ofta jag kan. Men det blir inte så ofta numera.
Jag gillar färgåtergivningen på fånen bättre än på datorn. (Men jag tycker bättre om tangentbordet på datorn …)
På datorn tappas helt enkelt den gula färgen runt horisonten bort! (Undrar om hela datorn har gulbrist, med tanke på mitt missnöje med kameran.)
Men det är en skön bild. Nu har han varit ute jättelänge och alldeles strax ska han lägga till. Fendern är redan utlagd, fribordet inte så högt. Det kanske lönade sig idag.
Som ickefiskare har jag känslan av ”snart vid middagsbordet och kvällsledighet”.
Men kanske att min okunskap missar att nu ska lasten lossas, nån ska ta emot den, redskapen sköljas och torkas, durken skuras, bränsle fyllas på, logg fyllas i och en massa andra saker som jag inte vet något om.
Kvällsledigheten kanske dröjer ytterligare några timmar.
Och dessutom skiner min fördom fram att det är en manlig fiskare.
Du lyckades med konststycket att posta samma kommentar två gånger (så jag tog bort den ena). När jag råkar göra det säger datorn strängt till mig att det där har du redan sagt! Men den här sidan var extremt seg i går, så den kanske inte riktigt hann med i svängarna.
Det där med färgåtergivningen är gåtfullt och jag vet ju aldrig hur det jag ser på min skärm uppfattas på andras. Min dator och telefon är ganska samstämmiga, men reservdatorn visar upp mycket gråare bilder.
Och du har så rätt, skulle jag tro, att en fiskargubbe inte bara kan hoppa i land och gå hem – det är en hel del fix först. Just denna fiskare är allt en karl, det tyder, om inte annat, det präktiga skägget på.
Tack.
Fast skägget är inte så framträdande i det ansikte som skymtar i fönstret. Upptäckte jag precis.
Det har du rätt i. Undrar om jag ska våga lägga på en liten droppe vatten på hans haka och sedan ta styvaste lillpenseln och borsta dit lite skägg (dvs borsta bort lite färg)?
Hej Cessi!
Med all denna sakkunskap framstår du som specialist, uppvuxen på Tjörn och dessutom fiskarhustru.
Din fördom är nog mera en observation av verkligheten än en ogrundad fördom. Damer med skägg har en helt annan yrkesspecialitet som de inte sällan utövar på cirkusar och marknader. Yrket är i utdöende men ännu inte olagligt. Tror jag.
Oj så skenet kan bedra!
Fast lite fiskarhustru är jag. Maken är spögångare.
Undrar lite, var kaptenen nykter idag? Vad stod det i loggboken?
Jorå, men han tog sig en lille en när han väl kommit hem.
Står det inget om det så var han stupfull. Det bara ovanliga händelser som noteras. Brugder, kursändringar, man över bord och annat noterbart. Däribland att skepparn är nykter vid något tillfälle.
Går brugden upp i Östersjön, månne?
Ganska sällan. Det är därför det noteras i loggboken.
Hyttis har fångat orsakerna till skepparens tår i sitt citat. Det är inte, som vissa tror, att han är så full så det börjar rinna alkohol ur ögat.
Ja, skepparn är nog lite rörd. Inte skakad.
Ungmön på Kärringön
T&M: Kai Gullmar
Jag är en gammal fiskargubbe, sitter och lappar nät,
jag har så’n re’matist i ryggen å’ ont i ena knät.
Nu är jag både trött och tung å’ blicken min är slö,
men jag har också varit ung och trotsat storm och sjö.
Den allara vackraste lilla ungmön som nå’nsin funnits på Kärringön,
ja hon blev min hon, å’ hon var blåögd,
å’ hon var fager, ja nästan skön.
Vi pojkar voro så vilda då för se alla ville vi henne få,
vi slogs och träto, vi sjöng och gräto,
men jag fick njuta kärlekens lön.
För när vi legat till havs och fiskat, en fjorton da’r i ett enda sträck
och styde hemåt när vinden friskat med fisken packad inunder däck.
Å’ lördagsmånen så stilla sken som den bara kan uti Bohuslän,
Då var det kärlek, då var det dans,
å’ då var hon med, ja, jag tror väl de.
Jag haft en egen stilig ”koster” som jag kontant betalt,
nog slog det slint ibland med torsken, men aldrig var det knalt.
En tid så var det ungar sju, som fanns i stugan vår,
den äldsta han är femti’ nu, ja tänk va’ åren går.
Den allra fulaste gamla kärring som nånsin funnits på Kärringön,
ja hon är min hon, men hon är blåögd,
å’ tänk jag tycker att hon är skön.
För när man levat ett liv ihop
och är sammanbunden med sjömansknop
å’ man har grälat, å’ man har trälat
så är det skönt med kärlekens lön.
Nu håller hon bara på å’ stickar till minsta barnbarnet i Kungälv,
å’ hon åt blommorna sina nickar och går och pratar mest för sej själv.
Men varje lörda’ vid kaffetår’n,
vill hon gärna tala om just den vår’n,
då det var kärlek, då det var dans,
å då hon var min, ja. ja’ tror väl de!
Är det vad skepparn på bilden ovan tänker på nu när han är på väg hemåt?
——————————————————————————–
Det vill jag gärna tro att han nynnar där på hemvägen!
Det var bra att jag fick klarhet i gåtan med blommorna. Har trott att texten lydde: ”hon åt blommorna sina, nickar och går och pratar mest för sej själv”. Det där kommat, som tydligen inte ska vara där, fick mig att undra om hon var less på fiskdieten och passade på att få i sig lite grönt när gubben var ute med båten.
Men nu förstår jag bättre.
Ett komma betyder så mycket!
http://karin.aait.nu/artiklar-och-annat/andrum-radrum-och-forstaelse/
Båten i vattnet är en av de finaste bilder jag sett, sånt fint glitter i sjön (eller kanske rentav en lugn Nordsjö). Jag är så imponerad att man kan måla sådär, jag är helt oduglig! En gång satt Edwin och jag och ritade. Jag ritade en, enligt mig, väldigt lyckad snigel med hus. Edwin, då fyra år, sa med rösten drypande av förakt – Men mamma, varför har du ritat en kanelbulle??
Tack, kära brorsdottern! Enligt min enkla åsikt kan du visst måla, du vet bara inte om det.
Kanelbullar och sniglar är VÄLDIGT lika. Försök att måla av en kanelbulle så blir det kanske en snigel?
Vilket fantastiskt ljus du har fått till i denna tavla.! Kan inte nog beundra din talang!
Tack Paula! Ja, för en gångs skull är jag lite nöjd själv!
Äntligen! Du är lite nöjd själv ! Härligt Karin, du ska vara mycket nöjd själv. Jag har beundrat din tavla en lång stund, sedan läste jag kommentarerna en lång stund på det och har haft roligt som vanligt.
Snigeln och kanelbullen var lite extrarolig.
Tack Karin! Visst är det ett bra knep om man vill rita en snigel. Eller kanelbulle.