När jag flyttade in i min nuvarande bostad för ett år sedan fick bredbandsabonnemanget följa med. Tänkte att det där får jag ta itu med sen. Och det kan ju ta ett tag innan ”sen” inträffar.
Idag upptäckte till min förvåning att jag betalar två abonnemang. Dels det som alla i bostadsrättsföreningen betalar, dels det som jag flyttat med mig. Det medflyttade abonnemanget ska dessutom höjas, med två hundra kronor till nästan fem hundra i juli. Löjligt dyrt med andra ord.
Uppsägningsproceduren är ingen barnlek. Först en god stund förgäves för att säga upp det via nätet. Sedan två timmar i telefonkö. Väl framme fick jag bekräftat att det inte går att säga upp abonnemang via hemsidan och det kanske är en klok säkerhetsåtgärd, men om man vill ha det på det sättet ska man ha lite bättre telefonservice. Vidare ville man absolut veta varför jag sa upp avtalet. Jag tänkte att det kan ju inte vara nödvändigt att berätta att jag är dum i huv’et, eller i alla fall en slarvig konsument, så jag sa att det var hemligt. ”Men om vi sänker avgiften till 190 kronor i stället?”
Så om det är någon som vill ha lägre bredbandsavgift (och som har gott om tid) kan det vara en bra idé att ringa sin bredbandsleverantör och säga att man funderar på att säga upp sitt avtal.
Mitt andra projekt idag blev att försöka rädda någon av de akvareller och skisser som jag började på i går. ”Tycker ni om att måla hus?” frågade vår kursledare. ”NÄ!” sa kursdeltagarna samfällt. ”Bra”, sa kursledaren, ”då behöver ni träna på det.” Så utöver Nordiska museet (i gårdagens inlägg) skulle vi ge oss på villa Källhagen, som står som i ett valv av grenar mellan två träd.
Först ett hopplöst fall. För mycket hus för att det ska kunna bli något. Och sedan ett alldeles anorektiskt hus som det inte heller är någon idé att försöka rädda. Några ytterligare haverier ligger redan i papperskorgen.
Sedan fanns det bara ett möjligt räddningsobjekt kvar så det får bli dagens akvarell, med viss tvekan.
Alltså, jag har inte kunnat låta bli att le en enda gång när jag läser din blogg, den är helt underbar! Den krassa verkligheten och vardagen skildrad med en bitsk humor, det kan ju inte bli bättre. Din iakttagelser kombinerat med dina underbara målningar, så inspirerande och kul att läsa.
Bara så du vet
Tack Paula för en väldigt gullig kommentar! Det är sånt som gör att det är kul att fortsätta detta många-målningar-blir-det-projekt!
”_ _ _dagens akvarell, med viss tvekan” är din hittills bästa – av de få jag sett.
Baissa inte det du gör. Jag läser en bra rad på Magnus Carlbrings blogg i dag (http://yoembryo.blogspot.com/):
”Lita på din text, lita på ditt språk, skriv fritt – och öva ständigt!”
Mitt tillägg: Detta gäller alla konst, även akvarellkonsten.
Nej men seriöst? Jag skulle kunna lista många brister, men det tänker jag inte göra.
Så här är det: Jag ser ju förbättringspotentialen i det jag gör. Herregud, jag är ju nybörjare! Men det faktum att jag faktiskt visar upp det jag gör är ju ett tecken på att jag ändå tycker det är OK. Om än, som sagt, med god marginal för att utveckla måleriet.
Men tack och bock för uppmuntran!
PS. Carlbring är bra – har glömt att kolla hans blogg ett tag, tack för påminnelse
Och mer PS. Jag vill gärna ha synpunkter på akvarellerna och just den här undrar jag förstås varför du tycker den är bra. Själv hade jag velat ha mer kontrast för att få fram det intensiva solljuset. Sen är färgåtergivningen dålig (eller bra?). I dagsljus är den mer karamellig.
De två akvareller som jag är lite nöjd med – av de hittills 69 – är fiskargubben (14 maj, nöjd med idén och nöjd att jag fick till den) och branden i Katarina kyrka (17 maj). Övriga känns mer som övningsstycken.
För att inte tala om alla andra aktiviteter. Jag vidgar gränserna en aning: ””Lita på din förmåga, lita på din intuition, xxx fritt – och öva ständigt!” Med tillägget ”Inget slår verkligheten, lyssna på dem som kan bättre än du själv”.
Übung macht den Meister med andra ord. det tar sig uttryck på många sätt från det tyska lärlings/gesäll/mästarsystemet till krav på ”sju år i yrket” i en del branscher.
Sent i livet har jag börjat lära till svetsare. Det är en framtidsbransch, kanske jag slutar som statsminister…
Det började med en pirra som hade gått sönder och behövde repareras. Mina gamla kontakter i branschen har antingen dött undan eller flyttat ut i sina torp och kunde inte ta sig an den.
Så det blev en liten trevlig svets och en svetsskärm. Och nu har jag bränt söder några bitar, förbrukat några elektroder, bränt mig ett antal gånger men ännu inte tänt eld på huset.
Resultatet? Med mycket god vilja skulle man kunna beskriva det som en lytt Don Quijote med praktfulla ärr efter böldpest. Om man anstränger riktigt ordentligt så kan det möjligen tänkas vara ett av Robert Jacobsens allra första försök. Men skoj har jag/vi och det kan knappast bli sämre. Om jag någonsin blir så bra svetsare att jag erbjuds statsministerposten är jag dock osäker på.
Tio tusen timmar sägs det att det behövs innan man kan handgreppen. I alla fall inom akvarellområdet. Svetsning vet jag (ännu) mindre om.
Vi får anropa den mångkunnige Storfiskar’n. Han är nog en hejare på svetsning också, skulle jag tro och kanske kan tipsa om några handgrepp och svetsknep via Zoom, eller nåt?
Men vänta nu, hur mycket är tiotusen timmar egentligen? Knappt fem år, visar det sig, om man har normalarbetstid! Jösses, jag tänkte att det där med tiotusen timmar var något ouppnåeligt.
Att man inte kan säga upp/nedgradera eller egentligen några som helst ärenden på webben är noga uträknat. Att kunna säga abonnemang på nätet skulle innebära att man faktiskt kan lyckas säga upp sina abonnemang = större förluster för bredbandsleverantörerna. Tvingas du prata med någon i telefon kan de (försöka) truga på dig bindningstid eller försöka övertala dig att ha kvar abonnemanget.
Det är ändå år 2020 låt oss kunna sköta våra ärenden direkt på webben istället för behöva sitta 15 timmar i en telefonkö.
Ja, det är förmodligen så det är tänkt. Men då har de inte insett hur irriterad man hinner bli under telefonkötiden och hur fast besluten man till sist är att säga upp det där bredbandsf*ck*ngavtalet. Om jag så hade fått betalt för att behålla det, hade jag inte accepterat.
Jag upptäckte så småningom att jag betalat 5000 kronor på en försäkring som jag redan hade använt och inte kunde använda igen.
Det där var under mina studentår så jag grät så det skvalade. Så dumt gjort! (Och så fräckt av försäkringsbolaget att inte tipsa mig om att jag var ute i ogjort väder.)
Åh nej! Sånt gör ont. Och rentav kriminellt av försäkringsbolaget.