Ni som plötsligt blivit ”kreativa” under corona borde skämmas!
Den rubriken kunde man läsa i Göteborgsposten häromdagen. Och sedan höjs tonläget: ”Nu är det dags att göra skillnad på kreativitet och att vara uttråkad.” Oj, förlåt då!
Eller vänta nu. Varför det? De flesta skapande människor brukar framhålla kreativ leda som något positivt. Men Johan Wanloo, som skrivit artikeln, är arg. Han försörjer sig på kreativt arbete (skribent och serietecknare) och han skriver om hur jobbig och osäker den tillvaron är. Krönikans huvudbudskap är att kulturskaparnas villkor är tuffa och den avslutas med: ”Kom gärna ihåg det, när det här över och du är tillbaka på din arbetsplats och rullar dig i friskvårdsförmåner, rikskuponger och betald semester.”
Han är arg på alla som under en påtvingad sysslolöshet tar fram målarskrin, instrument eller kanske lite lera att skulptera: ”… nu, när ovissheten och ledan rider dig har du insett att det är ’viktigt med kreativitet?’ Då passar det att ta fram ukulelen och webkameran.” Ja. Just det! Nu när vi amatörer har ovanligt gott om tid passar det alldeles utmärkt att ägna sig åt det man gillar att hålla på med.
Johan Wanloo har alldeles rätt i att kulturskapares tillvaro är extremt osäker och stressig. Men han glömmer att de fria kulturskaparnas bästa ambassadörer är just amatörerna. Det finns livsvaneundersökningar på det, om någon tvivlar. Amatörmålare går oftare på utställningar och deltar gärna i dyra konstkurser, de som spelar något instrument köper oftare musik och går oftare på konserter. Amatörer på olika områden är kulturskaparnas bästa supporterskara.
Så, utan att skämmas visar jag upp akvarell nummer 60, från morgonens cykeltur i Bagarmosseskogen.
Den arga artikeln finns här, men troligen är den bakom betalvägg. Jag lyckades läsa den när den var nypublicerad, men nu när jag försöker läsa den är den låst.
Ganska korkat och insiktslöst, amatörerna är de största kulturkonsumenterna precis som du säger. Jag har aldrig köpt så mycket silversmycken som när jag gick en silversmideskurs, t ex. Aldrig köpt så mycket musik som när jag spelade själv osv.
Men jag kan förstå att karl’n är bitter, bra betalt är det ju inte.
Spelmanslaget brukade få fika som betalning ibland.
Ja, jag funderade på varför han är så arg. Det kan förstås bero på att han skulle vilja ha det så där: ledigt och betalt och tid att skapa utan press och ångest. Och det förstår jag så innerligt väl. Men han behöver ju inte bli så arg på amatörerna för det!
Johan Wanloo borde nog göra en pudel nu . Åtminstone borde han vara glad för alla s.k. amatörer som är de största beundrarna av de proffsiga. Vad vore proffsen utan amatörer och beundrare. Inte ett skvatt. Fortsätt måla du utan att skämmas. Johan Wanloo borde skämmas istället.
Jag tycker att cykelns skugga är spännande. Är det morgonsolen som ligger på så att det bildas skugga eller har du parkerat vid ett stort vattenkärr så att cykeln kan spegla sig ? Jag tror på det förra.
Flera amatörer åt folket! Åtminstone om de är lika proffsiga som du är.
Ja, lite dumt skrivet det där. Men jag tror att han nog är rätt desperat och då tänker man ju inte klart.
Det är skuggan från morgonsolen. Lite svårfångat – jag gjorde en noggrann skiss, men det är nog lite för ”rent” runtomkring. Kanske ska slänga dit lite grus och låta det växa upp lite gräs, så att man ser att det är skugga på vägen, inte spegling i en vattenpöl.
Såhär såg skissen ut. Den kan faktiskt tolkas som en spegling också, eftersom speglingar alltid speglas ”hitåt”. Skuggor däremot går ju i den riktning ljuskällan bestämmer. Här råkar solen vara bakom cykeln så det kunde som sagt lika gärna vara en spegling.
Så bitter! Kan inte se något negativt i att människor får mer utrymme att uttrycka sig i olika former. Bra för demokratin, också. Ju fler som uttrycker sig osv.
Sen kan jag förstås också förstå att det kan vara jobbigt att leva på osäker inkomst. Men de kan få byta med mig ett tag. ;)
Det vore ett intressant experiment!
För frilansaren hägrar (i alla fall ibland) fastanställningens förmåner, utan att nackdelarna kommer med i bilden. Och tvärtom.
Den här mannen skulle behöva någon som satte sig på huk bredvid honom och sa, helt vänligt, att visst har du det för djävligt stressigt och osäkert på alla vis, men det blir verkligen inte värre av att uppsgda, permitterade eller sjukskrivna personer får koppla av med sådant de tycker om. Det blir inte ens värre av att de visar upp vad de gör på FB.
Låt grabben gnälla! Han känner så. Eller också har han intagit den ståndpunkten. Kanske för att få en liten ersättning för en artikel som han annars inte hade fått publicerad. Här är jag åter ute och cyklar eftersom jag inte läst artikeln eller har en aning om hur den kom till.
Biskop Thomas tyckte också. Fast då handlade det om andra saker. Och temat återkommer i många skepnader. Men i mitt liv (där jag sade upp mig från ett tryggt och intressant arbete 1977) har jag bara mått bra av att känna verkligheten in på bara skinnet och vissa år förvånat konstaterade att vi faktiskt (med så kallad lyxhustru) levde under existensminimum. Förra året gick firman så knackigt att vi fick tillbaka alla pengar vi betalat i skatt. Men vi känner ändå att det går väldigt bra att leva ett OK liv. ”Normalt” kan man kanske inte leva – men är normaliteten verkligen en norm att sträva efter?
Den där grabben, som jag inte hade en aning om förrän nu på morgonen (rättelse: Jaså han! Kapten Stofil med flera – prenumererade på Galago i många år), kan jag förstå. Han har, om jag förstått det rätt, arbetat ”fritt” i många år. Precis som jag. Så där har vi många gemensamma punkter och när det kändes lite tungt hade jag liknande känslor – ”anställda” hade noggrant reglerade avtal, övertidsersättning, semesterförmåner och, och, och medan vi ”firmafolk” inte hade det och förutsattes jobba utan något av allt detta. Det gjorde vi också. Särskilt vid idrifttagningar och ”svåra och omöjliga problem”, då kunde det bli några dygn när vi inte kom ur kläderna och jag somnade en gång i en hög makulatur som skulle ner i upplösaren. Det var tur att truckföraren upptäckte mig och surt tyckte att jag borde gå hem och sova. Som han brukade göra när skiftet var slut.
Det är så lätt att uppröras när man inte förstår hur olika villkoren är för olika människor. Och att Wanloo tycker att andra nu klampar in på ”hans” revir och förstör de få möjligheter han har att försörja sig kan jag förstå.
Men det är en dog eats dog värld vi lever i. Och visst kan man tycka att det är sorgligt. Men så är det. Och på det hela taget tror ja att både Wanloo och jag och många med oss som lever ett oorganiserat och ”äventyrligt” liv ändå ingår i den relativt lilla grupp som haft det riktigt bra i våra yrken. Det gäller bara att inse och förstå det.
”En fastanställd förstår inte en frilansare – och tvärtom”, brukade Axel Liffner säga. Han hade testat både rollerna och när han arbetade på Aftonbladets kulturredaktion såg han till att snabbt läsa artiklar och Innerspaltsnuttar som skribenter kom upp till redaktionen med. De som antogs betalades pronto.
En fast anställning var på den tiden (70-talet) kanske mer lik det Wanloo föreställer sig. Idag har New Public Management och diverse andra effektivitetsläror slagit sönder många fungerande arbetsplatser; kontrollerandet och rapporterande har blivit dominerande sysselsättningar, på bekostnad av producerandet. Antalet administratörer inom sjukvården, till exempel, har ökat med 36 procent sedan 2010, medan läkarna har ökat med 16 procent och sjuksyrrorna har blivit färre.
Helt rätt!
Idag kan man inte ens tillåtas att lösa akuta problem utan att vara ”Godkänd Leverantör” till kunden. MBA:s har ställt till det rejält för oss i Skymningslandet (använt som motsats till Levanten).
Lösningen heter ”Underentreprenör” till de stora konsultbolagen. Men då får man slänga på 100% för att få något med av kakan. En ”Förlora – Förlora situation”. Utom för MBA:s
MBA i betydelsen Master of Business Administration, gissar jag.
Rätt igen! Värsta Stureplansgänget.
Nu vältrar sig någon i en viss självömkan. Han kunde ju göra tvärtom, ta sig an trädgårdslandet, snickra på kåken, laga drömgoda middagar, göra något konkret istället för kludda på en tavla nu i coronatider! Jag förstår nog vad han säger men det klingar fel. Alla behöver stimulans och precis som du säger så går det som inte gör annat än snickrar aldrig på en konstutställning. Så där får konstnären inget betalt. Bättre då att försöka närma sig varandras ”konstarter”
Eller kan det rentav vara så att Göteborgsposten, där han skriver krönikor, har sagt åt honom: ”Skriv något provokativt!”? I så fall har han lyckats. Hans budskap kokar ju ner till: ”Eftersom min situation är osäker kräver jag att alla fastanställda som nu inte jobbar ska ha tråkigt!” Artikeln delas på olika plattformar och i målargrupper som jag är med i.
Kan inte läsa texten men tror kanske att Johan Wanloo raljerar en smula. Och det är inte fint i Sverige. I det landet måste vi alltid vara ”seriösa”, positiva – och trygga.
Så kan det nog vara, men om det är tänkt som en satirisk eller raljerande text är den lite för tungsint. Som plädering för frilansarnas prekära läge hade det varit effektivare om han riktat udden mot de coronalediga professionella kulturutövare som nu ger gratiskonserter eller motsvarande. DET kan eventuellt vara ett hot mot dem som behöver tjäna pengar på sitt skapande. Men jag har svårt att tro att mina dagliga akvareller tar brödet ur munnen på t.ex. Lars Lerin:)
Om du inte visste det: Dina akvareller är på väg att sno brödet ur munnen på L Lerin! ;)
DET var ju en alldeles förtjusande kommentar!
Nej! Den ska du verkligen inte skämmas för. Jag tror det är han som är ute och ”cyklar” ;)
Kram Bosse Glad Amatör
Tack Bosse! Jag lovar att inte skämmas för att jag lägger ut akvarellen på bloggen. Huruvida jag är nöjd med den är ju en annan femma:)
Eftersom jag inte läst artikeln, är jag osäker på vad han egentligen vill säga.
Men jag förstår honom om han ser amatörerna som konkurrenter som dumpar marknaden. Något som är vanligt när det kommer till konsthantverk. Små tanter, försörjda av maken, tycker (tyckte?) det var fint att väva för hemslöjden, där de betalar (betalade?) uselt, och anser att väverskan själv ska betala sina sociala avgifter. Och andra tanter väver gardiner och trasmattor, bara de får betalt för materialet. Då är det klart att det är svårt att sälja gardiner och trasmattor till ett pris som det går att leva av.
Margaretha
Ja, om det hade handlat om detta hade det varit en annan femma, men nu är han bara arg på att en permitterad försäkringstjänsteman med överskottsenergi eller en key account manager-wannabe på Kronfågel gör nåt kulturaktigt på Facebook.
Men du har ju rätt i att de som säljer intrikat stickade (tvåändsstickning!) ullvantar för 70 kronor paret (”Billigt? Jamen det är ju så roligt att hålla på!”) de utgör verkligen ett hot mot dem som försöker försörja sig på hemslöjd och hantverk.
Utan att ha läst annat än kommentarerna ovan och ditt inlägg, Karin – så har jag bara en tanke; skribenten har väl i allsin dar själv valt att göra det han gör och vara den han är – ingen har tvingat honom att inte vara löneanställd med alla förmodade förmåner – tröttsamt
Det går ju inte att utesluta att han försökt, men inte lyckats hitta/få något jobb. Men ändå. Lite oproportionerligt är det att arbeta upp en sån ilska över några som spelar en trudelutt på FB!