Om man håller på med ett projekt av något slag, en bok, en trädgårdsplantering, en renovering, eller vad det nu kan vara, kommer det en punkt där man liksom tapper sugen. Vad hände? frågan man. Erfarna medmänniskor svarar: Mitten! Mitten hände. Så är det med projekt, för det mesta.
När jag började måla en akvarell om dagen i hundra dagar, tänkte jag mig det som ett projekt. Om hundra akvareller är det här coroneriet över. Men så kommer det ju inte att bli. Situationen är mer som en ökenvandring, kanske. Ger man sig ut på en sådan går det ju inte an att sätta sig ner halvvägs och säga att man vill ge upp. Som med så mycket annat är det ett steg i taget och envishet som gäller. Och målet har en tendens att flytta sig lite längre bort vartefter som man kämpar på.
I februari sköt jag upp planerade luncher, middagar och andra träffar till ”efter påsk”. Efter påsk ändrade jag till ”kanske i sommar…”
Jag hade tänkte att få gå i närkamp med de korsikanska bergen igen – det är svårt att måla ur minnet och mina bergsbilder från senaste resan funkar inte.
Nu funderar jag på hur det kan tänkas bli med akvarellkursen i Malingsbo i juli och kursen på Korsika i slutet av augusti. Det ser inte alltför lovande ut. Kanske nästa år?
Men mitt hundraakvarellerprojekt tuffar på och jag är förbi mitten utan att jag ens tänkte på det. Det är dock tveksamt om jag ger mig på hundra nya, när jag har gått i mål den 25 juni. Ett i veckan, kanske?
De korsikanska bergen är vackra men jag blir orolig när det inte finns träd. Men det går det kanske inte där. Då är det lite synd om dom som vandrar i bergen, tänk att inte ha ett träd att sitta under.
Den bibliska ökenvandringen varade i 40 år, det slipper du ju men du får roa dig i 100 dagar. Fast det kan ju också kännas lite tjatigt.
Javisstja, träden! Det finns gott om olivträd i bergen och lite längre ner de väldoftande buskagen. Makisen kallas den växtligheten, med ett samlingsnamn, eftersom det är en enda ogenomtränglig biologisk massa, artrik, med många örtkryddor, men också med taggiga buskar.
Jag tror jag egentligen tänkte måla ett ökenlandskap, som så småningom mer liknade de korsikanska bergen, så träden kom liksom bort. Men egentligen började jag med den blå himlen, eftersom jag hade en massa knallblå färg på paletten som behövde användas.
En utmaning som håller på så länge som 100 dagar är ju supertufft. Undrar om jag klarat någon utmaning längre än ett par veckor. Ditt ökenlandskap gillas skarpt. Är ingen ökenmänniska (trots att jag är skorpion) , för varmt och torrt för mig. Korsika har jag inte besökt, tyvärr, för jag var på Sardinien som låg nästgårds.
Malingsbo? Då är du inte långt ifrån mig! Har du varit där förut? Underbart ställe, jag bodde några år i Kloten som tillhör samma naturskyddsområde. Håller tummarna för att ni kan genomföra några av de aktiviteter du planerat för sommaren. Här har vi ju ställt in precis alla sommaraktiviteter, antingen för många deltagare eller för att de ska göras inomhus. Ta hand om dig och njut av en skön majhelg!
Egentligen är jag nog ingen ökenmänniska heller, men när man väl är där (på endagsutflykt i Oman) är det ändå något som tar tag i en. Storslaget och stilla.
Malingsbo är ett favoritställe, dit jag hade hoppats kunna återvända för fjärde året i rad i år. Jag upptäckte Akvarellcentret i Malingsbo när jag just hade börjat med akvarell. Malingsbokurserna är på fyra eller fem dagar, med spännande akvarellister från olika länder. Kolla på deras hemsida. Kurserna var väl egentligen lite för svåra för mig, särskilt det första året då jag var total nybörjare, men lärarna är tålmodiga och pedagogiska och jag har lärt mig mycket där.
Nu skiner solen och det är hela sex grader – man blir ju glad när man vaknar till plusgrader! Trevlig helg till dig också!
Ökenvandringen har fina jordnära, jag menar sandiga färger. Och himlen blå är den samma. Stillheten i din målning är talande, tidvis mörk men med ljuset över sig. Coronatid ja … här behövs tålamodet. Pensionärstillvaron gör att jag känner ett privilegium idet då allt ändå är på ställ som norrmännen säger.
Projekt är som gjord för denna tiden. Gillar det där med Mitten hände!
Den tillvaron är på så många vis en tid att upptäcka, förstå och ändå få fundera vidare.
Mycket sätter vi på vänt denna tiden. Mycket blir på längt också.
Några av mina tavlor finns både på FB och Instagram. Klara Ovidia är min adress på Insta.
Då är det lördag idag, en god middag ska det bli här i mitt residens, men innan ska jag leta upp en stadsdel här min nya stad, stavgång är mitt projekt. Sedan ska jag samla lite Kristina Lugn från Tv samt lite mer om PO Enqvist.
Ha det!
”Mycket blir på längt också.” Så sant – you have a way with words!
Stavgång är ju det perfekta projektet! Jag cyklar i mina nya hoods och det är också ett bra sätt att orientera sig i tillvaron.
Snälla familjemedlemmar har försett mig med finfin vit sparris som får bli basföda i kväll (jag fick egentligen alldeles för mycket, men det ska jag nog klara av!). Lite Kristina Lugn till det skulle sitta fint, bra idé.
Ha det du med!
Kan hälsa från Malingsbo, det finns kvar. Passerade förbi förra lördagen på väg till Åkes slakteri i Tolvsbo i närheten av Söderbärke. En mycket vacker vårdag med massor av folk som åkt ut med sina husbilar. Åkte förbi igen när jag varit och handlat. Lika fint väder i Kloten också.
Tack! Känns tryggt.
Åkte förbi på väg till Söderbärke … skriver du. Då talar mycket för att jag borde svänga till vänster i stället för till höger när jag kommer från den lilla vägen (nästan stigen) från akvarellcentret, ut på vägen vid sågen. Intressant – det måste jag testa i stället för att åka över Ludvika när jag ska åt Ställdalenhållet till.
Ska vi sätta upp skyltar som visar hur du ska åka? Ludvika kan nog vara intressant med High Voltage Valley och stor högspänningstransformator som rondellhund men vägen över Kloten är kortare och har ju dessutom viss ärftlig belastning.
Jatack, det vore ju väldigt praktiskt! Men vänta tills vi vet om det överhuvudtaget går att åka till Malingsbo i sommar.
Jag tycker du är fantastisk som hänger i dag efter dag. Uthålligt! För min egen del är just uthållighet en bristvara. Får träna på det, för det är ju en fördel att kunna avsluta saker och ting. Men ganska läskigt, för då får man ju syn på resultatet … Huvva!
Det känner jag igen. När man säger att något är klart är det ju också bedömningsbart.
Att jag fortsätter med detta dag efter dag hänger nog väldigt mycket på att det är så kul att måla. Och med den här takten blir det lite underordnat med bedömningen av slutresultatet. Som till exempel det som jag strax ska lägga ut på bloggen. Blev inte så bra, men tanken var god …
Heja Karin!
Kämpar på genom öknen!