I en artikel i The Guardian går Brigid Delaney igenom karantänens – eller isoleringens – olika faser. Först oro och panikåtgärder som att hamstra toapapper, sedan rastlöshet och irritation som i ”men, är det inte över än!”, och nu ett slags letargi, ett bejakande av den lättja som är fullt möjlig när man inte får gå till jobbet, eller om man är äldre och inte får hämta barnbarn på förskolan, delta i kurser, träffa kompisar eller gå på möten. Hon poängterar att hon är mycket medveten om att hon skriver ur ett privilegierat perspektiv. Och det gör ju jag också.
Jag gick in i letargifasen ganska direkt och tämligen smärtfritt, även om jag saknar barnbarnen svårligen. Annars känns det helt normalt med detta lättjefulla liv.
Så när jag får ett förslag att åka ut och måla hos en kompis (inom Stockholms län) tänker jag först att det går ju inte, det får man ju inte!
Jo, det får man om man åker egen bil, håller till utomhus med målandet, tar med egen lunch och ser till att hålla avstånd.
Eftersom jag är inne i en stenmålningsperiod gav jag mig på att måla av klipporna runtomkring. Dom skulle nog inte känna igen sig, om jag visade upp målningarna för dem. Först denna. Verkligen inte särskilt likt utan ett helt annat landskap!
Men sedan blev det ännu värre. Mitt nästa försök blev mer som något slags korsikanskt berg, med en smal liten väg. Eller nåt. Och en ganska svajig horisontlinje.
Men inte gör det något, när man får hänga med en trevlig målarkompis i flera timmar och testa olika sätt att måla klippor.
Må den komma snart, letargifasen. Jag stressar fortfarande för att hinna klart innan det är över.
Jag tror att du kan glädja dig åt möjligheterna till ett projektrikt liv även e. c. (efter corona).
Letargi, ett ord som var helt nytt för mig. Hur har jag kunnat missat det?
Jag såg dina himlar allra först när jag insåg att det var klipporna jag skulle se. Också.
Båda målningar gillas för min del, var klipporna finns spelar ingen som helst roll,
huvudsaken är att det målas!
Ha det fint Karin
Troligen har du missat ordet letargi för att du är en ovanligt oletargisk person, Karin!
Hoppas du får en fin dag under en åländsk himmel och kanske bland några klippor!
Jo, visst är det streeesigt att vara satt i karantän.
Och just som jag trodde att situationen var under kontroll dök det upp ett Coronaspel i Sveg som tvunget måste hämtas. Så där rök ett dygn.
Men nu då? Nu skulle den där deadlinen stoppas innan den susade förbi. Allt verkade klart. Bara att sätta igång.
Trodde jag. Men då pep det i luren och leverans av hett efterlängtade maskintillbehör aviserades. Jag vet hur det blir. Jag kan inte skriva samtidigt som de hett efterlängtade ligger och väntar på att användas. Så jag har inte riktigt nått det där fina letargiska tillståndet där man ligger på soffan och försöker ta sig igenom den där boken som kom i förra veckan (Jesper Weithz 2020).
Får nog börja sätta i mig kosttillskott för att klara mig igenom karantänen.
Stenar och klippor verkar vara din grej. Dom är ju fina, med något undantag. Klippekonom har jag hört om. Vad kan en klippmålare kallas? Klippdass är redan upptaget men lapidarie kanske funkar. Eller petriark?
Är svarven på ingång? Grattis i så fall!
Det finns matriarker och patriarker, så varför inte petriarker? Eller kanske jag bara ska ta ”Petra” som nom de plume? Nom de pinceau?
Jo, och pinnfräsar och stål med vändskär.
Petra. Jag tänker på det korsikanska kastanjeölet som har ett starkt varumärke. Kanske bäst att kolla med dem först. Trampa en kastanj kan vara plågsamt.
Men så utomordentligt lägligt – ölbolaget sponsrar säkert gärna mina målningar av korsikanska berg. Några veckors vistelse på ett trevligt hotell, till exempel. Och så lite bidrag till färger.
Va? I Sveg? du vet att Dotra m fam bor där.
Jo, Karin (Englund, äsch – Karin Maria) berättade det. Lärare på hantverksskola?
Men allt skedde så snabbt att vi inte hann med ett besök. Och så får man ju tänka på smittspridningen. Om 6 miljoner stockholmare är eller var smittade (har dom ingen med sinne för rimlighet på myndigheten?) så kändes det som vi måste avstå. Annars så.
https://www.maskinisten.net/viewtopic.php?f=14&t=240041&lv=0&start=9345
Någon borde tipsat er om Cineast https://sv-se.facebook.com/cafecineast/
Vad trevlig att kunna ser på behörligt avstånd och inte långt från hemmet.
Gillar båda målningarna, fast den första fastnade jag helt på!
Tack Lena! Ja, jag är ju väldigt gynnad som har bil och kan ta mig dit jag vill. Kollektivtrafiken ska jag ju undvika och visserligen gillar jag att cykla, men här handlade det om en utflykt på några mil och med full målarutrustning, dessutom. Då är bilen en välsignelse!
Båda målningarna ska föreställa samma motiv. Jag tog med den andra för att visa hur olika det kan bli när man har lite brått och inte tänker sig för.
Fina klippor
Tack, Margareta!
Jamen asså …
Måste vi få veta att varken den första eller andra målningen blev lik förebilden?
Kan vi inte bara få se två målningar av berg?
Jag struntar i hur irl-berget ser ut. De här du målat är fina.
Räcker inte det?
Jag menar, det är ju inte någon som kan reagera på att det inte är porträttlikt. För varför skulle vi? Däremot, om du säger att du målat av Kalle Svensson och det mer liknar Lasse Johansson, då kan vi ju tala om ”misslyckande”.
Om du inte mörkar det där med Kalle och säger att du målat av Lasse …
Bra idé Cecilia, när det gäller porträtt! Det är ju ursvårt att få folk att se ut som de gör, men det är ändå kul att måla porträtt. Hädanefter kommer alla avmålade att vara någon annan!
Med bergknallarna är det knepigare. Det finns vittnen … Om jag lämnade Tyresö i halv sjutiden igår och hade några ärenden på vägen hem och sedan skulle måla klart den där klippmålningen som jag hållit på med under dagen – då skulle det vara svårt att hävda att jag dels hunnit måla en helt annan klippa och dessutom hunnit ta en sväng till Korsika för en andra målning under kvällen. Bergknalleinnehavaren hade inte gått på det, är jag rädd!
Grejen med en-målning-om-dagen-upplägget är ju att det är dagens målning som gäller. Jag kunde ha låtit bli att lägga upp andra försöket, förstås, men jag tyckte det var lite kul att samma motiv genererar två så helt olika målningar.
Och samtidigt …
Det kan ju vara så att du stått vid knalle A och fått feeling att måla knalle B, ja och så C medans du ändå var i farten och associationsbanorna snirklar sig. Och de knallarna behöver ju nödvändigtvis inte existera i den fysiska världen.
Där jag bodde före millenieskiftet fanns det en kille som var fenomenal på att måla landskap i -30.
Det tog en stund innan man insåg att han kunde ju inte ha målat dem på plats; penslarna skulle ju vara obrukbara med så mycket is.
Och så tänker jag på när jag skriver texter. Ibland tar jag bort en mening som jag hade för avsikt skulle föra mig vidare i en association, men som tvärstannar. Och så blir jag lite ledsen över att det inte blev som jag ville. Men de som läser eller hör texten har ju ingen aning om den där suddade meningen.
Du gjorde helt rätt som åkte ut till din kompis och målade. Och fina akvareller fick du också. Det blir ju extra bra när man kan vara utomhus och måla och ha motivet framför ögonen – helt annat än när man målar från foto.
Ingrid
Visst är det bra att måla ”live”. Inte lättare, nödvändigtvis, men man kan åtmistone undersöka sitt motiv ordentligt från olika vinklar, till skillnad från ett foto.