Planerna på att måla av Websters lexikon, som jag skrev om i går, tog lite tid att förverkliga. Först tänkte jag att det kunde vara en nyttig perspektivövning. Jag la den tjocka boken på köksbordet och testade olika vinklar. Svårt var det väl inte, men jämmerligen vilka tråkiga målningar det blev. Den spännande och trevliga Webster blev bara en dyster gråsvart rektangel.
Nej, någon Lerin är jag inte. Inte än …
Han är väl lite blyg, tänkte jag då. Vill nog hellre bli avbildad i sitt naturliga habitat. Så jag ställde tillbaka Webster i bokhyllan och målade av honom tillsammans med sina kompisar i stället.
Eftersom det är ett sånt där lite pillrigt motiv fick jag för mig att det skulle vara en bra idé att använda ett satin-papper, mina mest slätpressade akvarellpapper. Dem har jag annars just inte någon användning för. De lämpar sig bäst för finlir med nästan torr pensel.
Det var en dum idé; det hade varit betydligt lättare att måla på ett fingrängat papper, som ju är mer förlåtande, än på ett helt slätpressat där färgen biter direkt och sedan inte går att rubba. Men jag framhärdade och det tog lite tid men nu är den klar (eller ”klar”).
En detalj är jag lite nöjd med, nämligen den där lilla vita papperslappen som sticker upp ur en bok uppe till höger. Jag hade missat att måla bokhylleväggen där, men det gick att omvandla den missen till en papperslapp, som kanske gör bokhyllan lite mer levande.
Jag gillar din målning och är glad att du delar den med oss!
Tack Lena! Dags att hälsa på i Wales också, tror jag!
Betydligt mer lebendig än ditt döda motiv. Även om det kanske inte kan betecknas som Stilleben eller nature morte. Saknar liksom något att protestera mot, och det känns lite tomt.
Men sen såg jag att ryggtiteln var felvänd – quel triomphe!
Men Hyttis påpekade försynt att nuvarande standard kanske inte var riktigt etablerad på gubben Noahs tid och att gôbben nog oavsiktligt hade brittiska bokbindare som förebild.
OK, kollade i hyllorna. Det var en blandning där den där regeln inte stämmer så värst. Och wiki hjälpte inte stort: ” I Skandinavien, USA, Storbritannien, Nederländerna och Belgien är ryggtiteln vanligen vriden ett kvarts varv (90°) medsols. Denna vridning innebär att texten läses uppifrån och nedåt, och att texten är rättvänd när boken ligger ner med framsidan uppåt.
I övriga Europeiska länder och i Latinamerika är ryggtiteln vanligen vriden ett kvarts varv (90°) motsols. Denna vridning innebär att texten läses nerifrån och uppåt, och att titlarna blir sorterade i fallande alfabetisk ordning när de läses som en lista”
Triumfen har nu ersatts av förvirring. Men bilden är godkänd. Riktigt bra.
Gott om tid i karantänen? Jo, lite. Men snart kommer svarven och fräsmaskinen. Då kommer jag inte att ha tid med något annat.
Lite förvirrande ja. Särskilt detta: ”Denna vridning innebär /-/att titlarna blir sorterade i fallande alfabetisk ordning när de läses som en lista.” Hur då?
MEN, du har ju alldeles rätt om det där med Webstertiteln! Jag ritade dit den utan att ha modellen framför mig, vilket alltid är riskabelt. Och inte kan jag hävda att jag ställt gubbstackarn på huvudet, för en skarpögd iakttagare skulle då invända att man kan skymta namnet Webster upptill. Felvänd ryggtitel? Jajamänsan!
Jag tycker nog att böcker passar fint i stillebensvängen. Döda poeters sällskap, liksom. Begreppet är dessutom tänjbart. Som jag minns det deltog du inte så flitigt i målargruppen Grifflarnas sessioner när vi målade modell. Då missade du skämten på temat ”still lebend, eller still alive”, när modellen efter en dags poserande förkunnade att hon var halvdöd.
Jag tror att man ska ge upp forskningen om ryggtitlar. Bandet är så tjockt att man inte behövde vrida texten medurs eller moturs. Den sitter horisontellt på de tjocka. Och ibland nerifrån och upp respektive uppifrån och ner på olika utgåvor av de tunnare.
Bildsökning ger besked. Total anarki.
OK. Då fortsätter jag att måla i stället!
Och jag såg den lilla vita papperslappen allra först och tänkte att så fint att du har målat en liten komihåglapp eller ett bokmärke också. Haha.
Det blev ju det i vilket fall som helst och målningen gillar jag. Mycket!
Är så imponerad över din ihärdighet att måla en akvarell om dagen. Inte vilka som helst heller. Applåder!
Vad kul att du upptäckte papperlappen! Då funkar den ju – tur att jag inte målade över den.
Visst är det ett lite galet projekt, detta hundradagarsmålande. Men jag har gott om tid och om papper eller färger tar slut går det ju att få nya leveranser i det ihåliga trädet. Undrar om det kommer att gå att sluta när jag väl går i mål, någon gång i slutet av juni!
Tackar och bockar för applåderna!
Vilken kreativ person du är. Självklart vill han helst stå med sina gamla kompisar i hyllan. Inte framhävdas. Då skapas bara avundsjuka.
Då har du inte så himla långt fram till målsnöret, lite efter midsommar.
Kram Bosse
Tack Bosse! Ja, eller hur, gruppbild är alltid trevligare.
Bara 72 akvareller kvar … Men sen vet man ju inte hur det ser ut då. Kanske får börja på en ny serie.
Där var jag för snabb. Jag borde ”HEJDET” mig själv.
Hoppas du slipper göra det av samma anledning. Utan bara för att det är så kul och du verkar vara så duktig på det. Men du är värd härliga oplanerade och planerade sommarhäng först. Sedan är det en utmärkt hobby när det blir höstmörkt/kallt.
Ha en bra kreativ dag.
Snabb och synsk! Hejdebild på väg – jag ska bara …