Porträttet av Aguéli, på bokomslaget i förra inlägget är målat av Fritz Lindström, medlem av Rackstadgruppen och populär porträttmålare på sin tid. Han har själv kommenterat de oseende ögonen, med att Aguéli var mer introvert, att hans blick var svårfångad. På ett ungefär. Alternativt är det glasögonblänk. Eller både och. Porträttet känns i alla fall övertygande.
Jag har alltid vetat att porträttmåleri är en vansklig bransch. Det förstod jag redan i tioårsåldern när jag besökte en utställning med tavlor av lokala konstnärer på hemorten, målargruppen Grifflarna. Där stod konstnären, som målat av dottern till en av skolans lärare, i samspråk med barnets mor.
Då gick en av ortsborna fram till dem, pekade på porträttet och frågade: ”Men vad är det där för en ful unge?” Jag minns fortfarande den laddade tystnad som uppstod i utställningslokalen.
Av alla duktiga porträttmålare i världen finns det en som jag upptäckt nyligen och som jag är särskilt förtjust i, Alice Neel, verksam framförallt i USA under en stor del av 1900-talet.
Hon lyckas förmedla så mycket mer än modellernas utseende. Man ser en hel del av deras personlighet och karaktär, ja rentav deras öde.
Jag vill förstås gärna måla av mina förtjusande barnbarn och har gjort många misslyckade försök. Jag kommer att göra några till innan jag ger upp för gott; det vore kul att kunna fånga dessa personligheter. Just nu kämpar jag med att försöka måla av yngsta barnbarnet som snart ska fylla tre år. Hur jag är gör ser han mer ut som en sjuåring eller äldre! Det är bara att kämpa på, men det kan ju också vara så att jag egentligen inte är någon porträttmålare.
Under tiden lägger jag upp några skisser från svartvita gamla foton. Jag har ritat med en vattenlöslig tuschpenna och sedan använt akvarellpensel och vatten för att mjuka upp tuschet.
Alice Neel påminner mig om Emmanuel Garibay.
Det var en ny bekantskap för mig. Mycket kraftfull och expressiv!
Vet du vaaaa! Jag lär mig intressantare ting om konsthistoria här än på min universitetskurs!
Hon heter inte Melker. Och hon är tant. Ingen farbror!
You lost me there! Mysteriet tant Melker…
Du kanske vistades i nåt utland när landsplågan ”Vet du vaaa, farbror Melker…” låg som en dimma över Nationen. En förövning till dagens situation, kanske.
Det gläder mig, Lotten! Även om jag misstänker att det kan bero på att jag har full frihet att skriva om det jag gillar och tycker är kul. Medan din stackars konstkurslärare förmodligen måste följa någon slags läroplan som han inte har någon personlig relation till. Eller hon. Men jag vill minnas att det var en han.
Håller med dig. Jag målade och ritade många porträtt när jag var i tonåren men har inte några kvar tyvärr. En del blev ganska bra trots att jag inte hade en aning om proportionerna . Numera vet jag ju mer om HUR man målar ett porträtt rent tekniskt – men det blir inte bra i alla fall. Jag tror att man måste öva mycket som med allt annat här i världen.
Ingrid
Sååå svårt. Jag kämpar med ett porträtt av treåringen, men måste nog snart ge upp. Känns inte som att det går framåt alls, snarare tvärtom. Och han blir äldre för varje porträtt. Jag menat att han ser äldre ut på porträtten. Lite Dorian Greys porträtt, över det hela!