Jag har, som så många andra, läst och inspirerats av Marie Kondos bok om hur man röjer upp i sitt liv för att få mer plats för det som är viktigt.
Det handlar egentligen inte så mycket om att städa, som att se till att man gillar de saker man har och inte samlar på sig sånt som man inte bryr sig om eller till och med tycker illa om. Hennes bok heter på engelska The Life.Changing Magic of Tidying Up, ungefär Den livsförändrande magin i att röja upp.
På svenska har den fått den urtråkiga titeln Konsten att städa: förändra ditt liv med ett organiserat hem. (Gäsp!) Det svenska omslaget är urfult, översättningen usel, men den ger i alla fall en hel del nya tankar och goda idéer.
Jag har skrivit om henne tidigare, men då hade jag bara läst ett reportage om henne. Nu har jag läst hennes bok och tycker att den är riktigt vettig. Grundtanken är att vi ska vara kräsna med vad vi omger oss med. Inte så att det bara är yppersta design som gäller, utan mer att vi verkligen ska ha ett personligt förhållande till prylarna.
Den där blusen som aldrig blir använd, för att det egentligen var ett felköp, fick jag ta ett snack med. Förklara att det var kul att köpa den, att jag var riktigt glad över den ett tag, men att det inte funkar. ”Vi passar inte ihop. Hej då fina blus, hoppas du kommer till någon som har mer glädje av dig är vad jag har!” Och så kan man lämna den till Emmaus.
Hon föreslår en metod som går ut på att man rensar upp kategori för kategori, dock inte ”kläder” för det blir för mycket, utan till exempel T-shirts och toppar för sig. Långbyxor för sig. Ta fram alla. Spar favoriterna och skänk bort resten.
Hennes rekommendation är enkel: Spar det du blir glad av. Om du inte känner glädje över en pryl, ett plagg, en bok, och så vidare, ja då kanske någon annan ska ha den.
Den kategori som jag gav mig på först var pysselsaker, färger, silkespapper och liknande, som låg i för många lådor och skåp. Alldeles för ofta har jag köpt nytt, för att jag inte insett att jag redan har det hemma. Nu kastade jag en massa stelnad Cernitlera.
Silkespapper i fina färger blir jag visserligen glad av, men å andra sidan är det alldeles för mycket, så jag deponerar det mesta hos pyssliga barnbarn. Med föräldrarnas medgivande förstås. Dom har också läst Marie Kondo.
Det blir skillnad, jag lovar, på att å ena sidan ha fulla skåp och lådor med sånt som är obrukbart eller svårhittat och å andra sidan att ha bara sånt som man har glädje av. Den här chiffonjén såg precis likadan ut före min genomgång, men nu står den där i sitt hörn och utstrålar ett helt annat lugn, med ordnade lådor som bara innehåller trevliga användbarheter.
Min upprensning innebar att en annan chiffonjé blev så tom att jag kunde sälja den på Blocket. Köparen var en mycket lycklig ung man: ”Precis en sån som jag letat efter!” Genom att göra mig av med en massa bråte hamnade jag till sist på plus ändå.
Plus och minus är veckans tema, som Pettas-Karin har bestämt. Här är övriga temabloggare: Anki, Anna, Byfånen, Matfreaket, Livsrummet, Olgakatt, Pensionären på ön (pausar i höst?), Ulla-Minnatur, Tove, Ingrid Musikanta, Pettas Karin, Yvonne, och Paula
Ja, redan Morris sa ju ”Have nothing in your house that you do not know to be useful, or believe to be beautiful.”
Problemen börjar när allt är använbart.
Margaretha
som faktiskt
slänger en hel del
– fast det inte märks
Fint formulerat: ”som du vet är användbart, eller tycker är vackert”!
Ett så passligt inlägg till rubriken!
Också jag är inne på ”less is more” i stort sett hela tiden den här årstiden.
Sen märker jag, utan att ha läst boken, att jag är inne på rätt spår. Jag går igenom kategori för kategori i min takt och sakta men säkert blir det lite mera ordning i oordningen. Skönt är det. Det som sedan händer är att jag bara måste använda det jag har sparat, så nu blir det yllehalsdukar, många på rad, stickade. Och det tar förstås tid från tiden, som kunde användas till att förminska mängden av det jag inte behöver. Men jag har ju tid…
Ja, hela livet på mig. Faktiskt.
Klart man ska använda garner som man gillar. Eller akvarellfärger. Eller tyger… MEN, de tyger som jag tycker ser tråkiga, sticksiga eller svårsydda ut, dom hamnar hos Emmaus, för jag tänker att någon har bestämt sig för att de är värda att framställa finns det sannolikt någon som tycker att de kan vara värda att använda också.
Feng tjohej brukar en kompis säga när hon rensar. Men är det inte konstigt, hur mycket man rensar så är det ändå lika mycket kvar!
Sen hörde jag nån säga att less is less…. önskar det vore så!
Eller ”Släng huj”!
Jo, nog är det märkligt att less inte är less, inte i första taget. Man måste vara både brutal och envis för att det ska bli någon skillnad.
Och så är det alla dessa textillärare och väverskor som döstädar. Dom kan ju inte slänga det men ut ska det, garner och vävstolar och allt.
I veckan kom det fyra säckar fint ofärgat och växtfärgat ullgarn och lingarn. Jag får nog starta ett integrationsprojekt till.
Men det är ett friskhetstecken att det inte det hamnar i soporna, det är ju användbart material.
Grattis (tror jag) till till nyvunnen garnrikedom!
Kondos idé är dock inte döstädning, utan mera livsstädning. Vilket väl vore ett lämpligt ord för nästa nyordslista? Jag blev rätt förvånad då jag såg ordet ”döstäda” på senaste nyordslistan. Det har väl för sjutton varit i svang de senaste hundra åren minst!
PS. Nu upptäcker jag att klockan som daterar kommentarerna tycks envisas med sommartid. Den ställs inte om automatiskt, vill jag minnas, men vid det här laget är det knappast någon idé att rätta till den, för då glömmer jag väl att ställa om till sommartid när det blir dags för det.
Jag kommer att sälja större delen och skicka pengarna till städaren.
Prima entrådigt lingarn, ullgarn 16/2 vitt till färgning och entrådigt ullgarn grönt och lila till salu! Någon?
Jag har inte läst boken, men skulle verkligen behöva det! Här kastas minsann ingenting … och det har jag fruktansvärt dåligt samvete över … suck!
Perfekt inlägg till veckans rubrik!
Jag undrar om inte Marie Kondo skulle uppmana dig att sluta ha dåligt samvete, för då tynger ju prylarna ännu mer. I stället kan man fundera på hur man ska kunna ge sig själv lite mera svängrum och få ett överblickbart och användbart innehåll i sina garderober och lådor.
Skaffa INTE fler förvaringsboxar, säger hon. Det löser ingenting. Men en stunds skärskådande varje vecka av olika sorters saker. Kastrullerna? Hur många behöver man egentligen? Eller alla konstiga flaskor och burkar i städskåpet (som är alldeles för rymligt). Grönsåpa, OK. Men mahognyputs? Och en slags ugnsrengöring som jag aldrig vågar använda för den verkar extremt miljöfarlig. Den står kvar bara för att jag glömmer ta med den när jag någon gång har ärende till slängstället för miljöfarligt avfall.
Jag höll på att kalla din chiffonjén för necessär men det hade nog inte
varit riktigt rätt. Ordet jag var ute efter var så klart sekretär men
ibland kopplar det lite snett i hjärnkontoret. ;)
Jag har sett damer som släpar med sig sminkförvaring necessärer, stora som en smärre sekretär… Eller chiffonjé, om man ska vara noga. Chiffonjén har lådor nedtill medan sekretären – som jag uppfattat det – har ben i stället. Fast det kanske helt enkelt är en klaffbyrå?
Hej, det lät som en klok-bok om hur man får plus och minus att gå ihop utan att gå under…
Själv gör jag av med prylar vid varje flytt, o nu kan jag ärligt säga att jag har ett mycket lätt bagage efter säkert tjugo flyttar…(vågar nog inte räkna)
Till sist blev det så illa att jag hade gett bort alla mina vinglas, för jag dricker ju inte vin, utan att ha en tanke på att jag faktiskt kunde ha gäster ibland som föredrog vin framför pilsner! Vilken tur att jag kunde plussa på vinglas på byns loppis!
Inget röjer upp ens liv så effektivt som en flytt! Och flyttar man bortåt 20 gånger blir det ju ingen match att flytta igen! Jag är också lite flyttbenägen och under 1998 till 2007 hade vi fem olika adresser. Men nu har jag bott på samma adress i över tio år och då hopar det sig. Skönt att komma in i en upprensningsperiod.
Verkar vettigt men svårt. Människan är en samlare på ont och gott. Man borde välja och Rensa i röran med Feng shui. Som tangerar Konsten att städa.
Släng huj! Ja, det är lite samma filosofi. Nu är jag inte så inläst på Feng shui, men jag tycker det verkar som om Kondo har en mer tolerant inställning till prylarna. Ingenting är gräsligt eller ”varför-i-allsindar-har-jag-den-här-fyla-grejen”. Mer förstående och förlåtande. ”Ja, ja, så kan det bli, men se nu till att den hämnar i bättre händer.” Man behöver varken skämmas eller ha dåligt samvete för sina anhopningar av saker, men man mår bra av att ta ett vänligt farväl av en del.
Nu blev jag glad! Jag har aldrig förstått skillnaden mellan sekretär och chiffonje, eller klaffbyrå, men våra fyra sekretärer blev just två. Den en klaffbyrån har hag möblerat en bokhylla runt, ett svårt stilbrott enligt min far. En vänninna har slängt ut alla sina energikrävande bokhyllor (och böcker.) Jag vill har lite rörigt, men att rensa ut just energikrävande saker är ju en lysande idé! Hos mig handlar det bla. om en stor hög täcken och kuddar, som kris-Ulrika har sparat. Och fula pysselsaker … Krokiga piprensare blir ingen glad av.
Du verkar vara på Kondo-spåret. Om man gillar att ha många böcker ska man ha det! Om de bara står där och ser förebrående ut för att de inte är ordnade enligt någon princip alls – ja då kan man antingen göra som dom vill, eller konstatera att man kanske ska gå skilda vägar…
Och varför, VARFÖR, slänger man inte gamla kuddar när man köper nya? Det får nog bli nästa kategori: sängkläder. Man köper ju nytt för att det gamla börjar bli obrukbart.