Tålamod är Ankis förslag till tema denna vecka. Det finns gott om bevingade ord och ordspråk om tålamod. Till exempel att tålamod är ett underskattat sätt att vara modig på. Fast, om man ska vara noga så handlar det i det fallet språkhistoriskt ju inte om mod, som vi menar idag, utan om det som på engelska heter ”mood”, alltså sinnesstämning.
Jag har haft anledning att fundera på det där med tålamod på sista tiden och på hur tålamod och envishet hör i hop.
Om man har bråttom och ens unge envisas med att sätta på skorna själv kan det kännas frustrerande att man inte får hjälpa till.
Det finns många sätt att sätta på en sko på fel sätt, det tar tid och saknar man som vuxen tålamod kan det vara frestande att slita upp ungen i knät och tjoffa på skorna.
Men vem är det egentligen som har tålamod? Jag som måste vänta en halvtimme innan påklädningen är klar? Eller tvååringen som kämpar med skorna? 
Det är inte lätt att få rätt sko på rätt fot, vända den på rätt köl och åt rätt håll. Det blir många försök och de flesta är fel och innan hon lyckats vända båda skorna rätt hinner det gå en bra stund.
Här tycker jag att det är tvååringen som är beundransvärd, som kämpar på trots svårigheterna. Det är hon som har tålamod, inte jag.
Som mormor har man rätt gott om tid och kan sitta och heja på och komma med goda råd, när man nu inte får ingripa rent fysiskt. Tvååringen jobbar på och till sist funkar det och hon stampar belåtet i golvet och förkunnar glatt att ”Jag kunde!” Vilken kämpe, vilket tålamod!
Nästa vecka är temat: Nyfiken. Här veckotemabloggarna: Anna Ankis bildblogg Jordgubbar och bubbel Livsrummet Musikanta Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Paula Pensionären på ön Vonnevardag
Där satte du huvudett på spiken och hon skor på fötterna!
Just precis. Men sedan gäller det förstås att mobilisera tålamod när overallen ska på, för det är mycket svårare när hon tagit på skorna först. Vilket hon envisas med. Någon annan ordning vill hon inte veta av.
Tålamod är väl en bristvara i dagens samhälle?
Allt ska ske på en gång och resultatet blir att folk blir sönderstressade
av all information som är tillgänglig ”direkt”. Frågan blir då hur vi
ska ta oss ur den nedåtgående spiralen?
Ändå – eller just på grund av allt-genast-mentaliteten – ser man böcker som ”Till långsamhetens lov” och en reaktion mot snabbmaten i kokböcker för slow cooking. Eller långkok, som vi sa förr.
Inte helt lätt det där med tålamod :)
Inte lätt, men nyttigt för blodtrycket!
Hej, vilket fint exempel du ger på tålamod! Annars brukar man säga att barnen saknar tålamod, men när det gäller att klä sig och knyta skorna då är det ju jätteduktiga och tålmodiga. Även om de får några utbrott av frustration under tiden…
Jag beundrar mammor som för femtielfte gången svarar på samma frågor barnen ställer, som tålmodigt väntar medan påklädningen pågår och klockan rusar iväg…ojoj, då är det inte lätt att sakna tålamod. På landet har man mycket mer tålamod för stressen är så mycket mindre än i städerna där man armbågar sig fram i livet…
Ha en trevlig fortsättning på helgen
Ja, det är en annan rytm utanför storstaden, här jag märkt. När jag är ”på landet”, dvs hemma i min hemort i Dalarna, kan jag förundras över tempot ibland. Till exempel i snabbköpskassan Men efter ett tag märker jag att jag faller in i rytmen. Axlarna sjunker ner, jag andas lugnare och tycker det är helt OK, rentav trevligt, att man avhandlar väder, lokala nyheter och såväl kundens som kassörskans hälsotillstånd innan man betalar.
Underbart inlägg – du är en klok mormor! Mirrens dotter Clarissa har vägrat att bli matad sen hon kunde hålla i en sked. Någon gång i sexmånaders-åldern. DET är tålamod både från barn och moder, jag skulle inte orkat.
Ingrid
Man har nog mer tålamod (och mer tid!) som mormor än som mamma. Men det där med att inte hjälpa till när det tar en evighet att få i sig maten… det är svårt. Den aktuella tvååringen är noga med att äta med bestick. Gaffel eller sked. Men det är ju ofta svårt att fånga upp maten, så hon tar fiskbiten, köttbullsbiten, eller vad det nu är och lägger den på gaffeln. Sedan balanserar hon mot munnen och ibland går det bra. Jag får sätta mig på mina händer för att inte rycka in och ”effektivisera” ätandet.
Haha, då vet du hur det är!
:-)
Klokt och så riktigt inlägg! Jag tycker både mormor och barnet har tålamod.
Kram och ha en fin måndag där i storstan!
Tack Yvonne. Det är väl lite si och så med mitt tålamod, men jag inser ju att det är bäst för alla parter att barnbarnet lär sig basics, som att ta på sig skorna.
Misstänker att mitt tålamod inte är så stort som ditt. Men vårt barnbarn har inte hunnit lika långt än. Så det visar sig småningom.
Du är nog för ung – det kommer med åren, det där tålamodet. Så: hav tålamod bara, så ska du se att du kommer att klara alla barnbarnets nervpåfrestande påhitt!
Ler från öra till öra! Vilken underbar vardagsglimt av exempel på tålamod. Och jag känner verkligen igen det där med att ta ungen i knät och tjoffa på skorna! Men blir man verkligen så där tålmodig som du beskriver (vilket jag tycker att du är) när man blir mormor? Jag ser verkligen fram mot det i så fall, som den tjoffare jag är. Kram och ha en fin lördag!
Ja, jo, mnja, lite tålmodigare blir man kanske med tiden – eller, nej, kanske inte. Men man har mer tid som mormor än som mamma. Stor skillnad å ena sidan att se till att få iväg x antal barn på morgonen och själv hinna till jobbet i tid och å andra sidan att hämta en (1) unge på eftermiddagen och ha all tid i världen att vänta på tvååringens påklädningsträning.
Det är just via barn som jag har lärt mig mera tålamod. Man vill ju så gärna få undan snabbt för att det finns något måste om knuten. Men hur skulle barnen lära sig själva om de inte fick träna på att göra saker själv? De är imponerande och tiden spelar ingen som helst roll. Härliga, beskrivande bilder!
Tack! Det är nog samma med mig, som är lite otålig av mig. Barnen gjorde ju att jag höll tillbaka lite och lät dem försöka på egen hand och med barnbarnen är det ännu mera så. Just för att tiden finns, på ett annat sätt.