Ögon föreslår Livsrummet att vi ska skriva om denna vecka. Och det är ju något som jag kämpar med ibland. Om man försöker sig på att måla porträtt av människor eller djur är det mycket att tänka på.
Djur är kanske lite lättare, för det är rätt mycket lurv och ofta lättare öron, näsa och mun. Men då blir ögonen desto viktigare. Här är en mops som varit med här på bloggen förut. Här gäller det att få med så mycket som möjligt av personligheten i ögon och ögonbryn.
Men även på människor blir det där med ögonen extra viktigt – och svårt. Blir ögonen fel, vilket dessvärre är väldigt vanligt om man inte är jätteskicklig, ja då är hela porträttet misslyckat.
För det första hamnar de ofta fel i ansiktet: för högt eller för tätt eller för långt ifrån varandra. Om man utgår från att ögonen sitter mitt på i höjdled och justerar lite för personliga variationer funkar det oftast bra. Och det brukar vara ungefär lika långt mellan ögonen som de är stora.
Och så måste man ha koll på blänket och se till att ögonen är parallella, eller blicken, snarare. Såvida inte modellen är vindögd förstås.
På den här akvarellen har ögonblänket kanske hamnat lite olika, men inte så mycket att det ser helt galet ut. Själva iris och pupiller ser stora ut, men så är det också en unge med ovanligt stora mörka ögon.
Det är trixigt att få till det och när jag kollar i konstböcker ser jag att det inte alltid är självklart att ens skickliga konstnärer lyckas helt och hållet med ögonen.
Men så finns det förstås mästare som lyckas göra porträttet trovärdigt, nästan hur det än ser ut.
Här är en Picasso från 1906. Ögonen är olika, men blicken är riktad rakt mot betraktaren och det hela ser rätt naturligt ut, tycker jag.
Och här är en mer sentida konstnär, Red Grooms som målat med gouache på Gula sidorna i en gammaldags telefonkatalog av papper (man tager vad man haver…). På Grooms målning är är det också två ögon som är ganska olika, men helhetsintrycket är helt OK, eftersom han lyckats rikta blicken på ett sätt som känns rätt.
Det har däremot inte Otto Dix i den här målningen Café Couple, från 1921. Den skildrar det mondäna och i hans mening degenererade överklasslivet och det är nog därför ingen slump att mannen är svårt skelögd och att kvinnans blick är så tom. 
Ögonen är själens spegel och det kan ju ta sig många olika uttryck.
Här kan man läsa övriga temaskribenters blogginlägg om Ögon: Anna Ankis tankar Jordgubbar och bubbel Livsrummet Pettaskarin Tove Olberg olgakatt Min natur Pensionären på ön
Ögon i konsten är fascinerande! Dina exempel är ju talande. Men hur de konstnärer fått till det där man kan stå var som helst i rummet och ändå tycka att den avporträtterade tittar åt ens håll fattar inte jag. Gör du?
För övrigt finns det ett kvinnoporträtt av Zorn där personen liksom sitter och vippar med ena foten och var man än står så pekar tån mot en. Är det inbillning?
Att ögonen på dina exempel är olika på samma person är inte så långt från verkligheten som det kan tyckas, egentligen. Ansikten är ju aldrig symmetriska och ögonen sällan helt lika. Ser man noga efter så sitter ibland folks ögon inte på exakt samma horisontella linje ens. Om de nu speglar själen så stämmer det ju väl, den är ju inte speciellt strömlinjeformad heller – tack ock lov.
Jag tror det funkar om konstnären lyckas rikta blicken mot en, dvs modellens blick. Då följer den en i rummet hela tiden. Ta den här bilden som Cecilia Edefalk tagit av sig själv. Hon har berättat om bilden att hon har kameras fjärrutlösare i ena handen och en laddad pistolen i den andra. Hon var nervös för att hon skulle trycka fel och på frågan varför hon i så fall inte använde en oladdad pistolen i stället svarade hon att det blev en bättre bild och intensivare blick med den laddade pistolen. Bilden är utställd på Waldemarsudde nu och det var kusligt hur hon följde mig med blicken hela tiden, samtidigt som hon siktade på mig. Men tår tror jag är ännu svårare!
Ögon är svåra att få till på bild, på hantverk och faktiskt också när man fotograferar. På ett ögonblick har motivet vänt bort blicken
Jag kämpar på med änglaögon för tillfället…tröstar mig med att de kan vara lite beslöjade
Jag får helt enkelt inte till blänket, som du beskriver så bra.
Åh, ängladags, vad trevligt. Klart änglaögon är lite beslöjade ibland – molnslöjor!
Vad jag njuter av alla dessa ögon du visar beskrivande skriver om .
Lätt som en plätt
svårt som en sprätt (nödrim) ;.)
Supersvårt och minsta misstag syns ju så himla bra. Den här akvarellen har den amerikanska akvarellisten Chuck Close gjort. Han är skicklig (och spännande som akvarellist eftersom han brukar skapa den färgnyans han vill ha genom att lägga lager på lager. Alltså inte genom att blanda färgerna i förväg). Kanske ser modellen verkligen ut så här, men genom att ljuset faller som det gör ser ögonen ännu mer olika ut är de kanske är i verkligheten. Resultatet blir ”konstigt”. Men det kanske är meningen? Det är ju konst.
Vi stoppade pengar så flitigt i den där klasssparbössan, om ni minns hur en sån såg ut, och för detta fick vi ett diplom från sparbanken med en gubbe på föreställande
LM Ericsson. Ericsson följde oss med blicken var vi än var i klassrummet under en hel termin och sedan drog vi lott om vem som skulle få äran att bära hem honom.
Det fick jag och tro inte att det kändes som en förmån för när jag häftstiftat upp honom i vårt vardagsrum satt han ju där förstås och glodde. Så det fick allt bli
vedspisen efter ett tag.
En annan gubbe som följde mig med blicken varje gång jag skulle dra upp resp ner
rullgardinen och stänga av resp knäppa på radion i morfars kontor var ett gipsutkast
till Aron Jerndahls bekanta ”efter dagens möda” eller nåt. Den gubben drömde jag om under min uppväxt och hade inte mor min förbarmat sig över honom och burit ut honom i ”Flygeln” hade jag tagit honom och drämt en i backen och stoppat
resterna i dyngstan.
Numera har jag kommit över mitt svåra trauma så gubben fick flytta med till Ställdalen och blickar nu ut över vändplanen i vårt villakvarter.
Vilken tur att Jerndals trevliga farbror inte slutade sina dagar i dyngstacken! Jag träffade på honom häromdagen och försöker minnas var det var… Kanske utanför Thielska Galleriet?
Lis Sørensen – Mine Øjne De Skal Se
https://www.youtube.com/watch?v=3_bt4gJR_f8
Sheena Easton – For Your Eyes Only
https://www.youtube.com/watch?v=fN1WBgS9u_E
Willie Nelson – Blue Eyes Crying In The Rain
https://www.youtube.com/watch?v=JA644rSZX1A
Sven Erik och Oscar Magnusson
https://www.youtube.com/watch?v=GL-YSFQE4eQ
Roger Taylor – The Unblinking Eye (Everything Is Broken)
https://www.youtube.com/watch?v=K8ZtaDOniZ0
5 låtar på temat ögon. :)
Tackar! Mitt spamfilter tycks anse att fem är för många länkar på en gång, men jag lyckades lirka loss dem!
Tack men jag glömde titeln där för ”Sven Erik och Oscar Magnusson”. Det ska ju vara ”Två mörka ögon”.
Ja just den gubben men utan sockel och spade. Min gubbe är avkortad i höjd med armbågarna. Konstnären ville pröva sig fram med flera gipsskisser .
För övrigt har Möklinta (Möckerta) en samling Jerndahls-konst. Han hade sina rötter
i de trakerna och jag funderade ett tag på att skeppa gubben dit att ingå i deras samling.
Va?! Vårt Möklinta? Hade jag faktiskt ingen aaaaning om. Där borde man ju stanna till någon gång när man har vägarna förbi. Dvs dit, dårå. Vägarna alltså.
Är det du som målat mopsen så är den jättefin! Det är den även om inte du. Picasso lyckas rätt hyggligt också. Tomma överklassögon vill man inte ha. Ett glatt humör är bättre än pengar. Eller en fattig konstnär.
Man tackar! Jodå mopsen är min. Och vill du veta mer om mopsen Malcolm ska du läsa Operamopsen av Disa Åberg. Här kan du se varför jag blev tvungen att måla honom: https://www.karinenglund.com/2016/06/malcolm-ar-svart-horni-svart-inte-beige/
En rik konstnär är bättre än en fattig (gammalt djungelordspråk…).
Kom att tänka på Sagan om elddonet. där förekommer ju tre hundar som vaktar varsin skattkista. Vad jag minns hade en av dem ”ögon som Rundetårn”.
Javisstja! Malcolm kunde nästa vara den första hunden, med ögon stora som… som…? Den andra hade väl ögon som vagnshjul, vill jag minnas och den tredje som Rundetårn. Väl? Fick ni med er HC Anderssons samlade till nypörtet?
Den här måste väl vara hund nummer ett? Eller möjligen vagnshjulshunden.
