Det där med tandläkarskräck har jag skrivit om här och det är inte kul, men desto trevligare när det går över. Min nuvarande tandläkare hittade jag när jag bet av en tand på landet mitt under semestern. Jag ringde diverse journummer i de närbelägna städerna och tätorterna utan napp, men en hjälpsam tandsköterska i Gävle gav mig några mobilnummer som kanske kunde leda vidare.
På ett av mobilnumren var det en levande tandläkare som svarade. Han kunde ta emot mig samma dag men bara om jag kunde komma på förmiddagen. Och så gav han mig körinstruktioner till en liten ort norr om Avesta. Horndal, närmare bestämt. Jag sa att det skulle gå alldeles utmärkt bra och att jag kunde vara där inom en kvart, om jag cyklade.
Så inleddes ett långt och lyckligt tandläkarförhållande och numera är jag inte sömnlös natten innan tandläkarbesöket, jag ligger inte i tandläkarstolen med kallsvett och vitnande knogar, känner inget av den paniska skräcken som gjorde att jag nästan svimmade när jag hörde borren gå igång. Så skönt!
Igår var det dags igen och jag fick sällskap av två kompisar som hängde med på en liten skrivarsafari. Här finns en reseskildring från besöket. Skrivande för dem, husfix och tandläkarbesök för mig.
Även det är en följd av att bli kvitt sin tandläkarskräck. Man kan umgås, ha trevligt, simma, äta gott och vara som folk även om man ska gå till tandläkaren. Helt otänkbart i mitt tidigare liv, då jag var paralyserad av skräck minst ett dygn i förväg!
I väntrummet hos tandläkaren satt för övrigt ytterligare två personer som åkt upp från Stockholm för att gå till denna mirakeltandläkare!
Så bra att skräcken bara finns i det förgångna. Påminner mig om att vi ska till våran i Gbg. Måste ringa. Känns bra att ha tandläkaren kvar i Gbg, då får vi anledning göra besök på Sveriges framsida.
Tandläkarturism! Nåt för Turistrådet att vidareutveckla, kanske?
Och viken trevlig utflykt det blev till Horndal! En solig dag med bad, vilken lyx.
Härlig extra sommardag!
I vår by finns många med tandvårdsskräck som arv efter en bister skoltandläkare med noll tålamod. Själv hade jag turen att bara träffa snälla och trevliga där jag växte upp. Jag har sövt åtskilliga personer som annars inte skulle få nån tandvård. Men jag blev litet sur när en tjej i 20-årsåldern som inte vågade öppna munnen för tandläkaren visade sig ha en piercing långt bak i tungans tjockaste del…..
Nä! Hur förklarade hon det, piercingtjejen?
Det där med sadistiska skoltandläkare är verkligen så trist och verkar inte ha varit ovanligt på 40-50-talen. Alla skolbarn i Horndal minns med skräck vår elaka och av allt att döma rätt inkompetenta tandläkare. Så skönt att ha hittat en som jag trivs med!