Eftersom vi är kvar i stan lite längre än vanligt denna sommar har jag fixat till balkongen lite under tiden. Krasse och heliotrop, till exempel, får växa till sig här tills det är dags att flytta till Dalarna. Det är en blåsig liten balkong, som gör sig bäst riktigt varma sommardagar, men det är ju trevligt med lite grönska och blommor som man kan beundra inifrån också. Tänkte jag.
När jag målar sitter jag så att jag ser balkongen från andra hållet, liksom bakifrån. Fördelen är då att jag får in ljuset från vänster och kanske också att jag slipper distraheras av utsikten. Annars sitter jag bara och funderar på om jag ska måla av den och i så fall hur.
Men när jag sitter på den sidan han jag känt mig iakttagen. ”Dumheter”, har jag sagt till mig själv, ”tre trappor upp och inget hus mitt emot. Hur skulle du kunna vara iakttagen?!”
Men så såg jag vad det var. En av blommorna ser i vissa lägen ut som ett ansikte. Inte jättetydligt, kanske, man om man kompletterar bilden det lite syns det bättre. Det beror på ljuset och på vinden. I vissa lägen nickar det där huvudet beskäftigt och den pladdrar på när vinden blåser och ”läpparna” rör sig. Som om den vill ge mig goda råd.
Det är faktiskt så distraherande att jag till sist gick ut och vred blomkrukan så att blommorna kom åt andra hållet. Trodde jag…
Men nu kikar en av blommorna fram ännu mera närgånget, liksom runt fönsterkarmen och hojtar argt åt mig att det där var väl onödigt. Vi ser dig allt ändå!
Eller är det kanske bara är som jag inbillar mig?
Den ser lite hålögd ut, och vill kanske bara ha näring?
Margaretha
Jamen så kan det ju vara. Det har varit lite dåligt med det, faktiskt. Tack för tipset!
Du pratar väl med den? Kanske den bara är pratsjuk?
Blommor är ju också människor, på sätt och vis.
Min dotter pratar alltid med sina blommor när hon vattnar dem. Men hon påstår att hon inte kan prata med en av dem, av någon underlig anledning. Hon blir alltid tyst när hon kommer fram till den…så där står de och ”ser” på varandra, blomman får vatten och dottern går vidare och pratar med de andra. Nu har hon kommit på att den troligen är stum eller dövstum. Teckenspråk är kanske det nästa….
Din blomma är kanske konstintresserad? Du måste nog fråga den.
Vacker är den i alla fall, om än lite nyfiken av sig
Nej men nu skäms jag lite. Jag har ju bara tyckt den är jobbig. Har inte ens vinkat åt den. Klart jag ska ta ett samtal med den och höra vad den tycker om utsikten, dvs mina akvareller! Den kanske inte alls är så kritisk som jag tror.
Undrar vad det är för tystlåten blomma som din dotter inte kan prata med. Någon slags kryptogam, kanske?
Vilken härlig balkong! Särskilt med kontaktsökande blommor. :-)
Tack! Ja, jag måste skärpa mig och vara lite vänligare mot blommorna!
Om du kan ha en så frodig grönska på balkongen kan den inte vara särskilt blåsig! I alla fall inte jämfört med den jag hade en gång i tiden i Lund där vi fick ge upp all odling. Det blåste i småbitar, allting. Klart att man snackar med växterna! Jag pratar med vinbergssnäckorna också, humlor, bin, spindlar och getingar också. Dom gillar jag och betraktar som medarbetare i tillvaron. Men inte flugor. Dom slår jag ihjäl eller jagar med hårsprayen (spyflugor som kommit in i sovrummet särskilt).
Det verkar som om växterna klarar sig precis i balkongblåsten. Penséerna växer ungefär som fjällbjörkar, fast mindre då, men krypande, liksom hukande för blåsten. Ett litet olivträd har jag bundit fast vid räcket och hoppas att det ska överleva. Hur det blir med oliver återstår att se. Pollineringen skre med hjälp av vinden, men inte om allt pollen blåser bort.
Krukväxter inomhus brukar jag prata med och diverse kryp utomhus. Dags att ta nästa steg och prata med balkongblommorna också!
Åh vilken fin tjyvkikare! Döp den omedelbart till Peeping Tom.
Hjälp, förresten, jag tror att det finns flera olika blommor som redan heter det … kollar snabbt … jo, det finns en narciss, till exempel. Men just din särskilda individ, som är så personlig, ska självklart ha ett personnamn!
Vad gäller att prata med sina växter så är det ju en så bra idé eftersom de älskar utandningsluft (koldioxid), men det räcker förstås med att flåsa på dem. Vilket blir lätt om man blir upphetsad, som man kan bli av en blomma som tittar tillbaka …
… fast det där får mig ohjälpligen att tänka på det gamla skämtet som går ungefär så här:
– Vilka fina krukväxter du har!
– Tack. Det beror nog på att jag talar med dem.
– Jaha, ja det har jag hört talas om. Men vad säger du egentligen till dem?
– Jag brukar säga ”Ser du sophinken därborta?”
Peeping Tom – fyndigt! Fast upptaget då. Ser den inte ut att heta Holger den där nyfikna typen?
Bra replik att ta till i trängda lägen. Eller: ”Du skulle ju bli bra kompostmaterial.”
Snygg bild på balkong och stad. Och ha en fin sommar i Dalarna! Där gillar man verkligen sitt landskap.
Tack och detsamma – fast i ett annat trevligt landskap, dårå!
Hahaha jag vandrar hit från Pettas blogg som också var full av fantasifull föreställning! Men blommorna ser verkligen både närgångna och snokande ut, så jag förstår att du vred på krukan! Man har inte roligare än man gör sig, ett citat jag ofta får användning av. Men vilken härlig balkong du har! Och utsikten!
Tack – vad skönt att det inte bara är jag som tycker att de är lite närgångna, de där blommorna! Och tack också för påminnelsen om att läsa Pettas-bloggen; en underbar historia!
Jag tycker att det ser ut som en ganska uttråkad tjej, den där blomman. Kanske gillar hon inte att du sitter där och målar? Jag skulle också ha vridit på henne. Har inte börjat att prata med mina blommor än – men det kanske kommer när jag blir äldre…
Ingrid
En tjej? Jag som trodde det var en kille. hursomhelst har jag flyttat undan henom så att hen slipper se mina akvarellförsök:-)
Jag tror att det är någon gång efter åttio som man verkligen kommer igång och pratar med sina blommor på allvar…