Idag är det Carusos födelsedag. Han föddes 1873 i slummen i Neapel, slutade skolan i 12-årsåldern för att jobba som städare i en fabrik. Hans mamma ville att han skulle studera vidare, men pappan tyckte det var tramsigt. Grabben kunde jobba och tjäna pengar i stället. Men han fick i alla fall sjunga i kyrkans kör och det gjorde han så att åhörarna häpnade och kallade honom ”Lilla stjärnan”.
När han var 15 dog hans mamma och då bestämde han sig för att rymma hemifrån och försörja sig som sångare. Han fick småjobb på bröllop och begravningar och hankade sig fram några år tills det var dags för militärtjänstgöring.
Där noterade en av officerarna hans fina sångröst och fick tag i en mecenat som såg till att han kom till operan och sedan blev det världskarriär. Chefen för Metropolitanoperan i New York hörde honom sjunga i London och tecknade på stående fot ett femårskontrakt med 50 föreställningar per säsong.
Men när han väl kom till New York 1903 hade operachefen dött och kontraktet var ogiltigt.
Den nye operachefen hade aldrig hört talas om Caruso, men skrev i alla fall (lite motvilligt) ett nytt kontrakt på totalt 25 föreställningar. Ryktet om Caruso spreds över landet och ett av de nystartade grammofonbolagen kom på att man kunde sälja både grammofoner (som var en sällsynthet då) och skivor med hjälp av den berömde tenoren. Tack vare det kan vi lyssna till hans röst på en inspelning från 1904, från operan Kärleksdrycken.
Så intressant! Underligt också att det var en militär som upptäckte honom. Fantastiskt att han förekommer på en grammofoninspelning också.
Ingrid
Ja det var ju tur att den där officeren hade inflytelserika vänner.
Men hans sånglärare var en riktig skitstövel. Barytonen Eduardo Missiano hörde honom sjunga nere i hamnen (innan han börjar sjunga på operan) och tog med honom till sin egen sånglärare, Guglielmo Vergine. Eftersom ingen hade några pengar till sånglektionerna föreslog Vergine att han skulle få 25% av Carusos inkomster när han väl börjat tjäna pengar. ”Under fem års faktiskt sjungande”, stod det på ett ungefär i kontraktet. Det kom att förfölja Caruso nästan hela livet, eftersom Vergine hävdade att det där med ”faktiskt sjungande” betydde de dagar då han faktiskt sjöng. Då tar det lång tid att få ihop fem år! Mot slutet av sitt liv tog Caruso fallet till domstol, som dömde till hans förmån och han behövde ”bara” betala 20 000 franc för att bli av med sin elaka före detta sånglärare.
Fantastisk röst – kul att höra!
Visst är det spännande – 112 år sedan! Man har väl fixat till ljudet lite, antar jag, men troligen är det mer likt Carusos riktiga röst på det sättet.
Jag är väldigt imponerad över officeren som hjälpte Caruso vidare.
Fantastiskt! Både historien och inlägget!
Fantastisk historia och en makalöst fin röst!
Nej men — inte visste jag att Caruso delade födelsedag med min mamma! Varför har jag aldrig lagt märke till det förut?
Och en förstulen tår tillrar över sången. Tack för den.
Grattis i efterskott till mamman!
Snyft, una furtiva lagrima…
Nu måste jag ta mig en karamell (Hustenbonbons Stark) ur den lilla plåtasken med Carusos bild och namn på som jag köpte på Semperoperan i fjol. De är mindestens haltbar till 19.11.2016, minsann. Och nach original rezeptur von 1877 så de har nog bytt namn på vägen….
Ja, och sedan kanske du kan sjunga någon lämplig aria!
Du och alla andra ska vara tacksamma att jag inte följer Florence Foster Jenkins exempel utan har vett att hålla klaffen!
http://youtu.be/qtf2Q4yyuJ0
Gräslig sång och underbara kattbilder!