Ny månad, nya lördagsteman. Musikanta föreslår I min omgivning idag. Jag skulle kunna ta något av mina tidigare inlägg om Slussen, till exempel det här, som visar hur det såg ut när klöverbladet var nytt och det modernaste och elegantaste man kunde tänka sig. Men ämnet är outtömligt och jag fortsätter gärna på temat och berättar om några konstnärer som höll till här.
Det här är Sigrid Hjerténs konstverk Skördemaskiner och violett lyftkran, så som hon såg motivet från ateljén på Katarinavägen. Det syns att hon gått i skola hos Matisse: färgerna, de branta perspektiven och inne/ute. Hon laddade ofta bilderna med någon figur som förbryllar. En porslinsfigur, en kvinna som vänder sig in mot rummet. 
Här har vi maken, Isaac Grünewalds målning av samma utsikt.
De bodde i Drottsgården, på Katarinavägen 14 och hade sin ateljé strax intill. Drottsgården var mycket omdiskuterad när huset byggdes 1909. Det var högre än vad som var tillåtet, något som man löste genom att bygga två olika hus, ovanpå varandra, ett på Stadsgården och ett på Katarinavägen.
När det sedan revs på 1960-talet för att ge plats för nybygge följde man upp Drottsgårdens arkitektur i de nya husen. Det blev rätt lyckat, tycker jag. Ett stramt och snyggt avslut på Söders höjder. Tyvärr verkar det som om man kommer att förstöra den idén nu när planerna för Nya Slussen innebär att man kommer att bygga framför husen.
Men tillbaka till paret Hjertén – Grünewald. De hade sin ateljé i huset intill och här målade de en stor del av sin produktion särskilt under åren 1914 – 1919, då kriget hindrade dem från att åka till Paris. 
Det var också en träffpunkt för många samtida konstnärer. Den här målningen av Sigrid Hjertén fascinerade mig från första stund när jag såg den som ung. Det är uppenbart att det finns en hel del spänningar i rummet.
I soffan vid det gallerförsedda fönstret sitter Hjertén och ser rakt fram med tom blå blick, medan hennes man och Einar Jolin diskuterar livligt ovanför hennes huvud.
I förgrunden ser man Nils von Dardel tillsammans med en mycket dominerande, mondän dam. Det sägs vara Sigrid Hjerténs önskebild av sig själv. Glad, elegant, världsvan – till skillnad från den präktiga Sundsvallsflicka som hon (också) såg sig som.
Sonen Ivan, i förgrunden till höger, påminner om sin existens och på väggen hänger ett porträtt av en zigenarkvinna med ett barn i famnen. Hon ser ut att ha lust att ge sig av. Och till vänster skymtar en uppgiven kvinnofigur, en statyett som kan sjunka ihop när som helst. Ja, nog finns det en hel del att fundera på i den bilden.
Sigrid Hjertén hade mycket att kämpa både mot och för. Det kan sannerligen inte ha varit lätt att vara en begåvad konstnär, konstnärshustru och mamma samtidigt. Och att dessutom vara hänvisad till samma motiv som maken, i en bransch som handlar så mycket om att bli bedömd och att konkurrera. Det var inte lätt att vara Isaac Grünewald heller. Den tidens judehat innebar att han utsattes för otrevliga förtalskampanjer. Sigrid å sin sida blev förstås inte riktigt blev tagen på allvar, kvinna som hon var. Nu säljs hennes målning med den violetta lyftkranen på Stockholms auktionsverk, med utropspriset 10-12 miljoner kronor…
Huset där deras ateljé låg finns fortfarande kvar i min omgivning, på Katarinavägen 19. 
Idag finns en trevlig restaurang i husets bottenvåning, eller två, egentligen, Lilla och Stora farbror Nikos. På sommaren kan man sitta ute och se ut över samma utsikt som Sigrid Hjertén. Farbror Nikos satsar också på konst. Ofta finns det fina små utställningar i restaurangen. Dessutom är maten mycket god, så det finns all anledning att bege sig dit.
Här kan man se hur övriga lördagstemabloggare har det i sin omgivning: Anna Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas, Klimakteriehäxan, Livsrummet Marietts Foto, musikanta, Olgakatt, Pensionären på ön, Pysseliten, Stenstugu, Tove Ulla-Minnatur
Gillar Sigrid Hjerténs konst mer än Grünewalds tror jag. Har någon tid haft en utställningsaffisch på väggen. Jag nöjer mig med affischer så slipper jag bli ruinerad. Ha.
Hjerténs violetta lyftkran fanns i form av en stor tygreproduktion utanför Auktionshuset. Jag blev lite hagalen och försökte köpa, men dessa reklamtextilier framställs bara i ett ex och sparas i något arkiv. Så det får väl bli affisch för mig också.
Du skulle ha varit med på auktionen i Rättvik idag, Falugrafikerna gick för 100 kr styck.
Ack och ve! Jag som hade tänkt mig att mitt Borglindkopparstick skulle ge mig en tryggad ålderdom. Ska jag bli tvungen att måla själv nu? Va?
JA!
OK. Om du lovar att det kommer att löna sig lika bra som Hjerténs violetta lyftkran…
Underbart inlägg! Sigrid Hjertén är ju aktuell just nu med boken av Karin Johannisson där hon finns med tillsammans med Agnes von Krusenstjerna och Nelly Sachs. Det måste ha varit oerhört jobbigt för paret att dela ateljé och ständigt ha den andre som kritiker. Hon avled tragiskt i och med en lobotomioperation. Spännande med huset – ska gå dit och titta nästa gång jag kommer upp till Stockholm.
Ingrid
Ja, vem skulle inte kunna bli galen av detta: en snål och okunnig kritikerkår, en otrogen (men också diskriminerad) make och så dessa ständiga förväntningar på att som kvinna vara stöttande maka, perfekt mor och husmor, som på sin höjd kan få hålla på med lite hobbymålande på lediga stunder. Som sagt, vem skulle inte bli galen!
Vad roligt att få veta detta, jag visste inte att de höll till på Katarinavägen. Personligen gillar jag Sigrids konst mer än hennes man. Tänk vad kvinnorna hade att kämpa emot, lite bättre har det allt blivit.
Intressant inlägg, tack för det.
Jo, hennes konst har nog stått sig bättre än hans. Men Grünewald avfärdas ofta orättvist som plagiatör och alldeles för ”outlandish”.
Agneta Furuvik, på Sveriges radio har funderat kring kritiken av Grünewald och jämfört honom med Zlatan: Zlatan ses ofta som invandrare fast han precis som Isaac Grünewald är född i Sverige. Liksom målaren är han karismatisk och stundtals genial, kanske inte alltid sympatisk, långtifrån ödmjuk och har inte rak näsa och blont hår. Zlatan är fotbollens Grünewald och Grünewald konstlivets Zlatan.
Å vad jag tycker det är roligt att få höra någon berätta om en tavla…Jag är en sån som alltid ska ha en berättande guide med mig på konstmuseer. Så tack för guidningen in i Sigrids tavla. Tänk om hon hade vetat vilket värde hennes målningar skulle betinga idag! Och visst kan man fundera över graden av galenskap… Vad som ”gör” en människa galen mer än galenskapen i sig… Om jag nu lyckades formulera mig tydligt så här i den arla morgonstund… Ha en bra söndag Karin!
Jodå, du formulerar dig alldeles tillräckligt tydligt om en svårfångad fråga. Jag har inte läst Karin Johannissons bok som till en tredjedel handlar om Hjertén och hennes flykt in i den frihet som det kan innebära att räknas som galen. Verkar mycket spännande av recensioner och intervjuer att döma.
Trevligt söndag i alla röda husen också!
Trycker på Gilla knappen här! Inlägget är så passande för jag har Karin Johannissons bok på ingående om bl. a Sigrid Hjertén’s sjukdom vilken hon vårdades för, och dog till följd av lobotomin. Det du skriver om hennes självsyn som ”helylleflicka” kontra den kvinna hon målar sig som, samt leva i skuggan av sin man hade sitt pris. Tänker osökt på hora madonna vinkeln … Det är mycket ljus och färger också i hennes tavlor. Periodvis dyker jag ner i konstnärers tavlor och hur de levde, nu gav du mig en inblick och fick lite påfyllnad här.
Underbara tavlor alla tre. Det visar ju på vad vi ser olika från samma utsikt – inspirerande och sugande intressant!
Sköna söndag är här nu :-)
Åh, då måste du berätta – till exempel på din blogg – vad du tycker om Johannissons bok! Jag har för närvarande bokköpstopp (och boklånarstopp också, förstås) eftersom högen med oläst hotar att välta över mig närsomhelst.
Trycker på gilla-knappen gör även jag.
Och en affisch av första konstverket skulle inte sitta helt fel här heller.
Så bra du fick till det vad gäller din omgivning, en som jag känner till lite grann efter att ha bott där två veckor för många år sedan.
Det skulle kunna vara stående tema under helt år, det här med mina omgivningar! Alla dessa konstnärer som bott här, och som bor här.
Hjerténs ateljéinteriör finns faktiskt på Moderna museets webbshop, tillsammans med en väldig massa andra intressanta affischer: http://webshop.modernamuseet.se/sv/affischer/
Spännande bilder och intressant läsning… jag är inte så kunnig, men just Sigrid Hjertén har jag fastnat för… gillar hennes konst mycket!
Den herrgårdsliknande byggnaden du frågar om är Finspångs slott. Uppfördes av Louis de Geer och stod klart 1685.
Hon är spännande Hjertén. Inte insmickrande, men ändå lätt att gilla.
Ett herrgårdsliknande slott, alltså!
Intressant läsning. Tack för tipset på en bra restaurang.
Hälsningar
Birgitta
Tack! Farbror Nikos har goda grekiska luncher! Ingen middagsservering, dock.
Så fin läsning Karin. Jag tycker så mycket om Sigrid Hjertén och visste inte alls att vårt favoritcafé var den plats där hon bland annat höll till. Så kul. Farbror Nikos är verkligen mitt favoritställe, så gott och trevligt!
Hmmm, att vara en präktig Sundsvallsflicka som vill ut i världen – det är ju något jag kan referera till….
Jag tror att Sundsvallsflickor är en särdeles kreativ och äventyrslysten sort!
Det där huset. Där Niklos har krog. Är det inte det man ser när man sitter på Sjöfartshotellets takterrass? I så fall undrar jag om den där stora tomten som vi brukade morsa på för ett antal år sedan fortfarande tittar ut genom runda fönstret i gaveln?
Många frågor. Men kanske inte livsavgörande.
Japp, det huset ser man nog från Sjöfartshotellets terrass, skulle jag tro. Kan kolla vid senare tillfälle (i vår) när det blir terrassväder igen. Och då kan jag också ta en titt på tomten.