När jag skrev om sly i rabatten för ett tag sedan, tipsade Agneta om denna trevliga bok, med fina illustrationer av Nils Forshed.
”Alkärrets råa dimmor och trädets namnlikhet med älvorna är i folktron en illavarslande korrespondens. Alsnåren kunde dölja ingångar till älvornas demoniska rike”
Detta kan man läsa i Från al till tall av Ola Persson. Men också att det var först under kristen tid som älvorna blev suspekta och betraktades som fallna änglar i Lucifers anhang. Dessförinnan var de godsinta varelser.
”Det gällde alltså att vara på sin vakt, så att man inte trampade ner sig i underjordens socialt osäkra strukturer när man var ute och promenerade i alterräng.”
De socialt osäkra strukturerna finns alltså i alkärren och att alver och älvor håller till där är ju uppenbart.
Men här vid vår stuga finns inga alkärr utan en mäktig al som är väldigt gammal. Den har alltid funnits där, ”den gamla damen”, som min farbror kärleksfullt brukade kalla henne. Hon står vid strandkanten och sträcker ut armarna mot sjön.
– Den där grenen…, brukar besökare säga om den långa låga grenen som sticker ut till vänster.
– Ja, är den inte fantastiskt fin! brukar jag avbryta, profylaktiskt, innan de föreslår att jag ska såga av den. Jag tycker att den grenen hör till. Den skapar lite extra dramatik åt silhuetten. Man lägger sig kanske inte och vilar precis under den och jag parkerar inte någon barnvagn med sovande barnbarn där, för den ramlar väl ner någon dag. Men till dess tycker jag den ska få finnas.
Och skulle den falla av kanske jag kan tälja träskor av den. Jag läser i Från al till tall att al är ”lätt att bearbeta, klyva, svarva, spika och medför litet verktygsslitage”. Materialet är behagligt att hålla i och användes gärna till ” slevar, degtråg och mjölösor”. Och så till träskor.”Det är ett fotvänligt träslag, inte tyngande och lent mot skinnet. Och så satte det sig inte upp mot toffelmakarens verktyg, lättkluvet som det är.”
Men jag hoppas verkligen att alen får behålla sina grenar och att hon lever länge till.
Riktigt hur gammal hon är vet vi inte, gott och väl hundra år, kanske två hundra? Det är inte Sveriges tjockaste al; den finns i Hjo och är 410 cm i brösthöjd. Den gamla damens BMI är mer åt det slanka hållet.
Men kanske är hon Sveriges högsta al? Hon tävlar med de höga tallarna på tomten och det vete 17 om hon inte slår Hjo-alen, som är 21,7 meter. Hur mäter man det? Ska jag ta tumstocken och klättra upp, månne?
Håll upp en rak pinne (eller penna) en bit framför ditt ansikte, markera (med ett finger) på pinnen, hur högt trädet är. Se’n är det bara att fälla ner pennan, och i naturen markera var trädtoppen skulle hamna om du fäller trädet. Se’n är det bara att stega upp den sträckan, och vojjla du har trädets höjd. Kruxet är att det inte ät särskilt tillförlitligt. Alla personer som samtidigt försöker sig på att räkna ut hur högt trädet är, får olika resultat. Det är nog säkrare att du klättrar upp.
Inser nu att jag inte har någon mjölösa – jag som trodde att jag hade allt (i flera exemplar) som bör finnas i ett välsorterat hushåll. Jag beställer härmed den första du täljer!
Margaretha
som aldrig
rekommenderar
trädklättring,
utom när katten
ska räddas
Men Margaretha, har du ingen mjölösa! Bör finnas i varje välordnat hem. Ska se vad jag kan göra åt saken.
Mätmetoden är fiffig, men jag tror att det nog kan bli frågan om målfoto om det är så att jag vill utmana andra höga alar i landet.
Du får väl fråga Hans i Hjo. Han verkar ha svar på det mesta. http://hanskhjo.blogspot.se/
Underbar teckning – jag antar att det är du som har gjort den! Bara älvorna som saknas…
Ingrid
Ja, jag måste åtminstone uppmärksamma Hjo-Hjo:s husse på att jag utmanar deras al!
Teckningen hade jag väldigt gärna gjort själv, men det är den duktiga illustratören Nils Forshed som gjort den och alla andra fina illustrationer i boken.
Skoj att du gillade boken, Karin.
Här finns ytterligare ett sätt att mäta trädhöjd.
Den där metod nummer 1 ser ju riktigt tillförlitlig ut – även om jag inte riktigt förstår hur det blir så. Det måste jag kolla, även om jag riskerar att backa in i något snår på kuppen!
Ja klättra och mät Karin! tänker jag spontant innan jag hejdar mig. I unga år när man klättrade i träd fanns över huvud taget inte tanken att man kunde ramla ner. Men nu kommer tanken upp ganska så snabbt. Och tur är väl det. Man är ju inte lika vig och välbalanserad nu för tiden. Och det finns säkert en massa bra tips på hur man mäter träd om man nu inte vill/törs klättra högst upp och släppa ner ett garnnystan eller nåt. För det är ju en variant! Ett fantastiskt vackert träd inklusive den knotiga spännande grenen. Och ett väldigt fint fotografi på trädet! Ha en fin kväll :-)
Lite motvilligt måste jag väl hålla med dig om det där med att man inte är så vig och välbalanserad längre. När jag målade fasaden på vårt tvåvåningshus häromåret upptäckte jag till min stora förvåning att jag inte var helt bekväm med att klättra längst upp under taknocken, med målarpyts och pensel i handen. Men jag lärde mig också att den där tveksamheten går att träna bort.
Jag har ingen som helst svårighet att se dig klättra upp med ett måttband för att mäta hur hög alen är. Det känns fullständigt naturligt och rätt. Du kan väl ta en bild av utsikten från toppen samtidigt?
Hon är vacker, er al. Mycket. Och naturligtvis så ska inte den tjusiga utsträckande grenen/armen inte sågas av. Tids nog så faller den av av sig själv.
Alspån är bra till att röka fisk med om det blir någonting kvar efter träskotäljningen.
det blev ett inte för mycket, men kanske att det inte gör så mycket ;) ?
Inte då:-)
Utsikt från alens topp… frestande tanke!
Alspånsrökt! Det brukar det ju stå på förpackningarna i mataffären. Klart jag ska spara alspånen från eventuell träskotillverkning och mjölösatäljning!
Alen här i Hjo är mäktig, 6,39 i omkrets tror jag jag skrev. Tveksam uppgift dock, för då måste den ha lagt på sig en del de senaste åren. Nu orkar jag inte googla efter svar. Hur som helst – fantastisk bild på er al!
Om man googlar på ”Sveriges äldsta al” får man upp en massa information om en gammal ål. Hallå Google, det där prickarna och ringarna som vi har i svenska språket är, som det heter, betydelsebärande!
Jag tänkte att även om Hjo-alen är äldst och tjockast, så kanske Horndals-alen är högst? Då påminde brorsan mig om när Kurt Olsson skulle intervjua höjdhopparen Patrik Sjöberg och ville veta inte hur högt eller långt han kunde hoppa, utan hur brett…
Du får tåla dig lite. Jag skulle ju komma förbi med en teodolit och fixa det där. Det finns också räknestickor för ändamålet; http://www.sliderules.info/collection/5inch/0517-fc-67-38.htm
Lägg märke till att ”Tachymeter” i detta fall inte betyder hastighetsmätning utan syftar på att mätförfarandet är snabbt.
Jag tar med mitt exemplar (självklart har jag ett) så ska vi väl få svar även på detta spörsmål.
Räknesticka har jag ju, men jag vet inte riktigt vilka konster den kan. Jag har för övrigt planerat att donera den till din samling, men misstänker att den är för simpel för sammanhanget. Hursomhelst, påminn mig nästa gång vi ses så får vi se om jag hittar den!
Alhöjden vill jag väldans gärna få fastställd. Om nu Hjo kan ha ”Sveriges äldsta al” som främsta turistattraktion kan väl Horndal ha ”Sveriges högsta”, eller Sveriges näst högsta, eller nåt. Vi kanske kan ta inträde. Sälja små al-plantor (som det finns mycket gott om).