Men ååååh! Nu har jag ju glömt att ta en bild på hur det såg ut innan. Igen! En ”före-bild”. Två riktigt risiga nyponbuskar som borde ha beskurits för länge sedan stod och såg tråkiga ut. Så jag bestämde mig för att klippa ner den ena och flytta den andra.
”Det klarar du aldrig!” sa redaktörn uppmuntrande. Kanske var det just den lilla adrenalinkicken som krävdes för att jag skulle få upp eländet.
Förresten, jag har ju en lika risig buske runt knuten. Vänta lite så ska jag ta en bild…
Well, detta exemplar är inte på långa vägar så risigt som dem jag gick loss på idag. Och det står lite andra träd omkring och förvillar, så man ser inte riktigt risigheten i all sin prakt. Eller oprakt, är det ju egentligen.
Hursomhelst. Att klippa ner är ju förhållandevis lätt, även om det känns rejält mellan skulderbladen efteråt. Att gräva upp och flytta är en helt annan sak. Till det behöver man inte bara självklarheter som spade och spett. Man måste också ha en vass tjuga, en stark busksax, en björn och en hacka.
Dessutom är det bra med en manick som jag inte vet var den heter. En vass liten sak som man kan söka rötter med. 
De där rötterna som sticker ut i sidled och klamrar sig fast i marken. Dem måste man lokalisera och knipsa av. Och då är det där vassa lilla verktyget mycket bra. Det är den som ligger på busksaxen och spettet.
Sedan kan man bända, lirka och lossa den där roten så att det går att dra upp den. Precis som hos tandläkaren! Och plötsligt framstår alla tandläkarens tortyrredskap i ett förklarat skimmer. Det finns inte där för att plåga mig, utan för att tandläkaren ska kunna göra göra sitt jobb!
Fast tandläkaren behöver tack och lov inte lägga in en tegelsten som mothåll för att spetta upp rötterna.
Haha….och vad är en björn?
Nu blir jag, hur märkligt det än låter, inspirerad och vill gå ut och flytta buskar och växter. Det behövs nämligen här också…
Bra är när man får förståelse för tandläkaren och dennes jobb. Nu kan man ju ligga där med öppen mun och tänka på nyponbuskar och annat som ska flyttas.
Sätt igång, Karin. Det är en sån skön känsla när roten äntligen släpper taget!
En björn är en slags fiffig bäranordning som finns i olika utförande, beroende på om man ska lyfta slaggsten eller timmerstockar. Ser ut som en slags sax.
Jo, jag ska sätta igång…vi stänger den 23 augusti och fortsätter bara i helgerna efter det, så det blir tid.
Tack, då vet jag vad en björn är :)
Du är verkligen en kämpe! Tungt jobb att flytta buskar – inte något för mig. Tar som mest fram spaden för att gräva upp tistlarna i det som en gång var ett litet trädgårdsland.
Fast det får nog bli ”te vecka”…
Ingrid
Lycka till med tistlarna Ingrid, de kan vara nog så sega! Bra handskar, gärna dubbla, underlättar!
Har blivit inspirerad till trädgårdsarbete :-). Kommer på bloggen så småningom.
Jag kan räkna ut vilken som är björnen eftersom det bara blir en grej kvar när man har parat ihop övriga verktyg med namn, inklusive den där rot-rotartingesten som jag inte tror att jag känner igen, ens. Vilken bra grej!
Fast först hann jag för mitt inre öga se hur du band ett rep mellan buske och björn, och bussade en ilsken bisvärm i baken på björnen så att den skenade iväg och ryckte upp busken ur marken. Och så försvann både växt och nalle i ett dammoln i fjärran …
Ja om jag bara haft en riktigt björn till hands (samt en samarbetsvillig bisvärm…) hade jag nog försökt övertala den att ta tag i busken och dra upp den!
En rotrotare är det såklart, den där manicken som jag inte hade något namn på.
Jag undrar just om inte där grejen också har ett annat namn. Det finns ju något som kallas timmerbjörn, men det ser inte likadant ut. Men jag tror att din grej också användes till timmer. Timmersax, kanske? Ja, när man lastade timmer på en släde eller så. Det fladdrar förbi några gamla minnesbilder från barndomen då jag såg närmsta granne på landet lasta på släden en vinter.
Jo, en björn kan se ut på allehanda sätt och jag tror att någon slags saxliknande anordning ingår i en timmerbjörn, plus kedjor och lite annat. Här har vi bara själva saxen i olika utformning. En vanlig modell är gjord för att passa de slaggstenar som man brukade ha som byggmaterial häromkring. En annan är den med rundade skänklar, som ska kunna greppa en stock.
Imponerande Karin! Jag förstår precis den där adrenalinkicken du fick vid redaktörens kommentar. Jag är precis likadan. Det är en specialmotor som sätts igång och som drivs med envishet och lite annat som är bra att ha. Min tandläkare sa pedagogiskt när jag hade beslutsångest över om tanden skulle dras ut eller rotfyllas, att det där att man DRAR ut tanden är helt fel. Man lirkar och petar och joxar och vickar tills bitarna faller isär, man mer ”plockar” bort den. Och då kändes valet enklare. Och jag antar att det var mer av den varan än att du bredbent stod och SLET upp risbusken med rötterna. Det tänkte nog inte redaktörn på :-) Nu blev jag liksom någon annan inspirerad att gå ut och sätta spettet i marken runt några riktigt eländiga risbuskar i backen! Kram
Precis så är det! Den där busken med sin grova rotklump (jösses, den är 40 år!) ser helt opåverkbar ut. men så gräver man lite runt, pillar loss några mindre rottrådar, kommer åt lite till. Just så som din tandläkare beskrev det. Precis som att ta bort en visdomstand!
Om jag inte minns fel så HÄVLAR tandläkaren ut tänder. Jag har sövt till tandläkare en hel del och således haft tillfälle att skärskåda deras framfart på nära håll. Du tycks också ha hävlat ordentligt för att få loss busken. En gång i tiden hade vi en hel slänt med vresrosor men de blev så fort risiga och fula och det var så eländigt jobbigt att klippa i dem så de är numera ersatta med annat. Men fortfarande får jag klippa bort rosskott då och då. En rymde ut till allmänningen där kommunen klipper bort den varje år. Den kommer envist tillbaka och hinner blomma i alla fall.
Det var nog det jag gjorde: hävlade! Och i så fall tjänstgjorde spettet som hävil, eller hävtyg. Det gick bra mycket lättare när jag väl kom på att lägga dit en tegelsten i grävgropen för att ta spjärn mot.
Vresrosor är ett otyg som måste hållas kort. Jag fick hjälp häromåret med att få bort några vresrosor som hotade att ta över huset. Vi fick bort allt och nu vakar vi som hökar över rotskott som sticker upp.
timmersax sa man också och slagg- eller sinnertång i hyttan och istång.
Spännbjörn användes att dra ihop stockarna på ett timmerlass.
Gamla inventarieförteckningar över föremål är intressanta särskilt när
det gäller verktyg av olika slag och som använts i speciella verksamheter.
Det finns en sådan förteckning över alla grejer som fanns i vår hytta. Listan är daterad 25/10 1847. Mycket förstår man men det här då?
3 stoker, 1 formstok, 1 täppare, 3 lackkroker, 2 sinnergafflar, 3 harker (man har
hållits omkring utslagshålet och bökat). Stybbessåll och slaggfat, 1 coquillmodell,
bokhallar, 1 sandressel, 1 vattenforma, 1 mullsåll, 1 rotsläde, sotrakor, kolsugga osv
”lack! i lackkroker har att göra med slagg som också kallades ”lackter” av franskans
ord för slagg ”laitier”.
Ja det var mycket vi måste lura ut när vi skrev boka Öman och jag.
Oj, Hyttis, imponerande terminologikunskap! Ibland tänker jag nervöst att det är alldeles för få som vet sånt där och ännu färre som vet hur man använder alla dessa verktyg. Tänk om vi hamnar i en situation där det behövs! Då blir det nog att uppfinna hjulet igen!
Den där typen av ”uppmuntran” går jag också igång på!
Jag tror framför allt att pappas tvekande inför (jag vågar inte skriva att han var lika rättfram som Redaktörn, men min känsla blev densamma) om jag skulle ta mig igenom hela civilingenjörsutbildningen med tre småbarn eldade på rejält, man vill ju inte göra sina föräldrar besviken. (Fast min egen motor var ganska stark från början också.)
Jomenvisst piggar en skeptisk omgivning upp lite grann! I alla fall i lagoma doser.