Vi känner oss som avvikare, redaktörn och jag, för vi tycker att det här vädret är rätt OK. Det gör inget om det är lite kallt, för då hinner man med våren på ett helt annat sätt än de där åren då allt exploderar i början av maj. Nu får vitsipporna köra sin föreställning innan liljekonvaljerna tar vid. 
När det regnar får man tid att fixa lite inomhus, vilket är lika behövligt som ovanligt i maj och när det inte regnar är det tillräckligt svalt ute för att man ska orka gräva och klippa gräs.
Jo, en del grenar kunde ha sågats upp till finved, men då hade det ju blivit mindre ved till brasan (sa smygpyromanen).
Regnet gör det dessutom lätt att elda grenar och bråte, någon som är uteslutet en varm och torr majmånad. Det blir lite samtal med grannar och förbipasserande, som alla är väl påpälsade. Mössor, vinterjackor och vantar.
Idag lyckades jag för en gångs skull hejda mig i tid innan en replik hoppade ur min mun som en riktigt präktig groda. En bekant stannade till och vi bytte några ord. Först kände jag inte igen honom men då påminde han mig om att sist vi sågs var det betydligt varmare, för det var på badstranden i somras. Javisstja, då kände jag ju igen honom!
Om vi inte blivit avbrutna av ett par grannar som dök upp just då hade jag nog sagt vad jag tänkte. Tur att jag inte gjorde det, för den repliken skulle nog ha spritts över hela samhället och kanske till och med skapat missförstånd. Vad jag tänkte var nämligen följande:
”Ja nu känner jag igen dig, men det är ju inte lätt när du har alla de där kläderna på!”
Men snart får det gärna bli lite badvänligare temperaturer i sjön!
Jodå, det var ungefär så en patient gastade i entrén på lasarettet när jag mötte honom i civila kläder i stället för arbetskläder.
Och hela Mora talade sedan om denna pikanta historia förstås…
Haha! En lärare/professor på min instutition såg släktskapet mellan mej och min dotter på den svängiga gångstilen och det har alltid varit mitt sätt att hitta min far och mina bröder i folksamlingar (på stan), dom guppar upp och ner med huvudena mer än alla andra!
Ja ofta är det hållningen, gången, eller något sådant som man känner igen folk på. Det var därför jag kramade om en slank och spänstig tjej på Krylbo station (bakifrån) innan jag hann inse att det inte alls var min dotter. Jag var tvungen att fråga henne om hon dansar, för hon hade den där lätta, men ändå grundade spänsten i sina steg som dansare brukar ha. Jo, hon dansade!
Haha, kul!
Bekanta har ibland blivit stötta för att jag inte genast kände igen dem när de var patienter inlagda på sjukhus och låg i en säng när vi möttes. De flesta är nog inte medvetna om att ansiktet ser ganska annorlunda ut när man ligger ner, åtminstone när man passerat sin grönaste ungdom. Tyngdlagen gäller nämligen alltid.
Men byter ju identitet också, från vad-det-nu-kan-vara till mer anonym patient. Och så ändrar man utseende dessutom? Det måste jag ju kolla! Gäller bara att hitta en behändig spegel och lägga sig ner… Eller kanske inte. Jag tror dig!
Sicken en fin liten brasa! Vi har brasmaterial hopat sedan flera år och törs inte tutta
på för risken finns ju att någon bosatt sig i högarna. Jag har sett skator klättra ut och in i en av dem, de tyckte nog att det var det rejälaste bo de någonsin sett och dessutom behövde de inte bygga själva. Fast det verkar som om de ändå känner sig säkrare högt uppe iträna.
Sex stycken svanar uppdelade på två grupper och formerade som om de vore uppträdda på ett snöre, flyger varje dag förbi mitt fönster. Efter någon timme kommer de tillbaka alla sex i lika snygg ordning. Undras vad de gör den där
timmen innan de vänder?
Jag undrar om de inte är på väg till Skäret för att öva Tjajkovskij? De flyger i varje fall i den riktningen.
Vårt, som vi hoppas, nya pörte ligger för övrigt alldeles i närheten. Så det går bra att natta över i samband med operabesök i vildmarken.
Va!? Är det klart? Huset vid sjön?? Från och med när?
”Vårt, som vi hoppas, nya pörte…”
Inskottet har betydelse. Inget är klart.
Den andre slemme budgivaren är på väg till visning just nu. Vi kan inte hoppas på snöstorm eller drivis. Men en älgolycka kanske.
Åh nej, en sådan där motbjudande typ! De kan vara svårartade, men ibland försvinner de bara utan ett bud. Vi håller tummarna!
Motbjudaren visade sig vara lite osmart. Bjöd under istället för över. Det funkar inte riktigt så. Så nu är det en långsam lågintensiv migrering som gäller. GbdGrd har vi nog kvar ett bra tag. Kanske syn i samband med eventuellt besök i Nora?
Sådana ska de motbjudande typerna gärna vara – nybörjare i bjudvärlden! Grattis till pörtet!
Jag hade ju tänkt att skriva ett blogginlägg om konsten att bränna löv och kvistar, men som alltid missade jag att dokumentera. Den lilla brasan kunde ha varit stor som en rejäl valborgsmässokase om det inte varit så att jag hade lagt ris och grenar i en vid cirkel (tänk afrikansk bomma, med en risring runt för att hålla lejonen borta) och sedan byggde på brasan i mitten vartefter. Fördelarna med den metoden är många. Igelkottar och andra som gillar att boa in sig i rishögar blir inte grillade. Man har full koll och kan minska ner på eldandet om det börjar blåsa. Och framförallt: brasan räcker mycket längre, vilket är väldigt trevligt om man är lite extra förtjust i eld.
PS, Hyttis: När SG väl får sin kamera måste du fotografera svanprocessionen!
Ack ja, kläderna och miljön kan krångla till det. På en restaurang mötte jag en person jag så väl kände igen men det var lögn att komma på vem det var. Vi pratade glatt en lång stund och till slut blev det för pinsamt att fråga. Flera timmar senare kom jag på att hon är min tandläkare. Privata kläder och fel miljö.
Tandläkaren som restauranggäst! Det hade jag inte heller klarat att reda ut. Minns min förvåning när jag var barn och insåg att distriktläkaren inte bara kunde förekomma i civila kläder på söndagarna, utan till och med kunde bli sjuk.
Rätt miljö och rätt klädsel är viktig för att känna igen någon. Varför kan inte människor stanna där de ska vara och varför måste de byta kläder när de de hade sist var helt okej? Fast det blir ju lite tokigt att gå omkring på vintern i bikini eller päls på badstranden. Det tänkte jag inte på!!!
Ha en bra dag!
Nä, det har du ju rätt i. Då kanske namnskylt är lösningen?
Det sista du berättar får mig att minnas en historia jag tidigare har berättat på min egen blogg:
Till det vi förnyade umgänget med media med under min tid som pressekreterare och Stens som partisekreterare var regelbundna träffar med hela redaktioner med uppgift att bevaka svensk inrikespolitik (Aftonbladets ledarredaktion, inrikesgrupperna i de båda TV-kanalernas nyhetsprogram och så vidare). De här träffarna anordnades som bättre middagar med åtföljande bastu och övernattning på Bommersvik – i förutsättningarna ingick, att samtalen var off the record (något som dagens nyhetsredaktioner inte skulle acceptera men som de som då deltog fann mycket matnyttigt).
Vid ett sådant tillfälle hade vi bjudit in TV1s inrikesgrupp, som leddes av Gustaf Olivecrona. Samtliga ville komma och snacka med Sten, men Olivecrona hade förbjudit den enda kvinnliga medarbetaren, Clary Jansson, att komma förrän bastun var avklarad – hon fick sköta sändningen den kvällen (men kom senare).
På den tiden praktiserade Bommersvik nämligen sambastu.
Vi klädde av oss och tågade in i bastun – samt fann att där redan satt delar av en kurs från kvinnoförbundet. Gustaf Olivecrona sökte, med en min av att över huvud taget inte se kvinnorna, en ledig plats och började konversera om politik med Sten Andersson. De som däremot inte försökte ignorera några var kvinnorna – som ju plötsligt fick beskåda två celebriteter, Sten Andersson och Gustaf Olivecrona, båda utan en tråd på kroppen. En av damerna satt kvar så länge i hettan, att hon till slut måste rusa ut ur bastun och kasta sig i Yngerns kalla vatten – med påföljd att hon fick kramp och sjönk. Till hennes räddning ilade då Sten Andersson, som också fick upp henne, fortfarande vid liv.
Detta har ägt rum; jag var alltså själv med.
Men Sten Andersson kom senare med en fortsättning:
Långt därefter, på ett val- eller första maj-möte, kommer en dam ur publiken fram till honom. Hon presenterar sig och sin man, som hon också har med sig, och börjar sen:
– Du minns väl inte mig Sten, men…
Då går det plötsligt upp ett ljus för Sten:
– Jo nu minns jag, men först var det inte alldeles lätt. Du hade ju inga kläder på dig den gången.
Enn, vilken fantastisk historia! Den säger en hel del om arbetarrörelsen, bland annat att det ofta är roligare där än folk tror, och om kvinnoförbundet, nämligen att de är uthålligare (och nyfiknare) än de flesta inser, samt om Sten Anderssons fantastiska förmåga att hitta den rätta repliken. Visst saknar man honom!
Och så undrar jag förstås när du tänker skriva dina politiska memoarer.
Ibland slinker det ur en. Och ibland ända ner i diket. Men inget slank denna gång alltså. Gott.
Jag är så glad och tacksam att grannarna dök upp i rätt ögonblick!
Och så är det alla dom där som man så väl känner igen för varit hemma i vardagsrummet, i tvn. Som förra kungen som jag trodde var en gammal patient, jag hejdade mig innan säkerhetsvakterna gjorde det. Sedan dess är jag lite försiktig att hälsa på folk som jag tror att jag känner.
Jag vet! Jag hamnade på en tjusig middag (som nån slags Föreningen Norden-funktionär) i alldeles för fint sällskap, för det var någon som ville byta plats och så blev det en rockad och så hamnade jag bredvid en farbror som jag tyckt att jag kände igen. Kanske någon gammal fackpamp hemifrån Horndal? Nä, mycket värre än så!
Du är underhållande du; rätt så mycket rymdes i din rubrik! :-) jag är på samma linje … om väder, kläder och allt en får gjort.
Men nu skiner solen och ylletröjan åker av!
Håller med dig om att det är skönt att inte solen lyser och det är 25 grader varmt varje dag. Dels som du säger eftersom våren dröjer kvar lite längre då och dels för att jag alltid får så dåligt samvete för att jag inte är utomhus hela dagen. Det är mycket roligare att vara inne…
Det går väl an om man inte känner igen en person – det är värre om man tror att det är någon annan och inte inser det förrän man har konverserat med personen i en kvart. Det har hänt mig ett par gånger…
Det kan bli lite pinsamt ja, att prata med ”fel”person. Rekordet i den vägen tar en kompis till mig som stötte ihop med en som hon trodde var hennes ex (och som hon har barn med). De träffas väl inte så väldigt ofta och denne karl var väldigt lik exet men ändå. Han blev rätt förvånad när hon läxade upp honom för att han inte hälsade på henne. ”Oj”, sa han ”känner vi varandra?” Turligt nog hann hon hejda sig, innan hon hävde ur sig något indignerat i stil med att du är ju ändå far till vårt gemensamma barn…
Nu verkar det bli sol och fint och jag tror jag står ut med det också!
Ja, väderleken passar mig utmärkt också, fastän det i dag på södra sidan av huset var nästan lite sommar.
Härlig historieläsning i kommentarsfältet som vanligt :)
Småler när jag läser Olgakatts kommentar om patienter och läkare och minns när jag fick min son och satt i samlingsrummet på BB när barnmorskan som hade förlöst mig
kom dit med en arbetskamrat. Hon kände inte igen mig utan frågade vem jag var. När hon blev upplyst om detta av sin arbetskamrat så replikerade hon bara ”att skulle jag ha fått se andra ändan så skulle jag ha vetat vem hon är”
Som när tandläkaren känner igen en efter tjugo år på annat håll, men först när man öppnar munnen: Ja, NU vet jag ju vem du är!
Åh. Hälsa, inte hälsa, totalt blankt i skallen, jag vet ALLT om det. Den här historien riskerar att bli lång, så jag går direkt till poängen.
Ungefär en kvart senare kom jag på att det inte alls var en av mina körsångare, utan överläkaren på Hud&Kön. Tro fan att han inte kunde placera mitt ansikte.
Tihi!
För läkare (och tandläkare) kan det förstås vara knepigt när man visar upp fel kroppsdel. Eller när välbekanta kroppsdelar förändrats. Jag återvände till min gynekolog, efter åtskilliga år på annan ort och med ett nytt sätt att behandla en gammal knäskada (jag började träna upp knät, i stället för att skona det). Hon blev först lite förvirrad: ”Jag känner inte riktigt igen dig. Musklerna på vänstersidan är ju mycket starkare…” Det visade sig att benmusklerna liksom fortsätter uppåt och om man tränar dem märker även en gynekolog resultatet! Det blev på något sätt en ytterligare uppmuntran att fortsätta träningen.
Nejdu Karin, det blir rapport på det här.
Det har regnat alldeles för mycket den här våren/sommaren vilket har
lett till att många speedwaymatcher har tvingats att skjutas upp och/eller
till att de matcher som körts har haft betydligt mindre publik än budgeterat.
Tisdag+torsda-söndag så får det vara fint väder. Regn får hålla sig
till enstaka måndagar och onsdagar bara det inte sker för ofta.
Jamen speedwayen! Hur kunde jag glömma den? Hur går det för Masarna, mitt hemmalag? Klart man inte ska behöva ställa in matcher. Regn på måndagar och onsdagar och i övrigt sol är helt OK!
Det går bra. De har vunnit båda sina matcher i
Speedwayallsvenskan så här långt.
:-)
Att vädret svänger så att inte trädgårdens växter galopperar iväg är ju bra, men å andra sidan vill jag gärna ha lite mer värme nu, för saker och ting står liksom och stampar. (Här hos mig har körsbärsträden bara börjat slå ut.)
Fast det skriver jag bara för att ha en anledning att påpeka att det här blev en alldeles underbar kommentarstråd, där jag har skockat förnöjt under hela läsningen!
Och förresten påminner jag mig att jag har läst och lärt mig … någonstans … att människans igenkänningssinnen i grunden är mycket skarpa. Det lär vara mycket välbelagt att man känner igen sina närmaste (föräldrar, syskon, partner, barn) på längre håll än som kan förklaras med uppfattning av utseende och kroppsform, till och med när de inte rör på sig! Ja, jag vet inte, men jag vet att det inte är någon konst att få syn på sin älskade i andra änden av ett av människor proppfullt torg, bara man ser ungefär halva huvudet.
Låter mycket sannolikt, det där med selektiv igenkänning. (Med vissa pinsamma undantag, dårå.) Vi har nog någon slags osynliga antenner som fångar upp människor som betyder mycket för oss.
Hahaha vad mycket härliga berättelser folk har delat med sig av här! Visst är det ok med kyla och lite regn även om jag föredrar sol, en brasa kan dock vara en god ersättare för solen. Ibland är man oändligt tacksam öve att man håller snattran nån minut längre än man tänkt :-) Kram och ha en fin fortsatt helg!
OK, det var inte så dumt att solen sken i går och den får gärna göra det idag också:-)
Ibland är man glad att man hann tänka sig för, men lika ofta händer det att man kommer på den där lyckade repliken, som man skulle ha sagt, alltför sent. Det som fransmännen kallar trapp-espri, eller l’esprit de l’escalier. Det ska vara en sensationellt fyndig replik för att men ska ringa upp i efterhand och säga: He, he, jag kom på en bra replik…
Trevlig pingstdag!