Museerna vill gallra. Svenska Dagbladet skildrar deras våndor. Alltför många likartade föremål fyller museisalar och magasin. Det tyckte Strindberg också. Såhär skrev han i Det nya riket om Historiska museet:
”Där finns 2 000 stenyxor, som äro varandra så precis lika att om man lägger dem i en säck och skakar om dem aldrig så väl, så ska inte fan själv kunna ta fram en som är olik den andra. Denna kompletta likhet, som förefaller den oinvigde obegriplig, skulle dock utgöra ett av de starkaste bevisen för nationens härledning ur en enda stam.” Han guidar oss vidare till andra våningen som upptas uteslutande av säkerhetsnålar från mässingåldern. Och sedan kommer vi till tredje våningen som ”upptages av järnskrot, vilket rubb och stubb är utgivet i tio starka band.” Han skulle blivit glad åt dagens gallringsdebatt.
Men det beror väl lite på, kan man tycka, hur mycket man kan göra sig av med. Naturhistoriska riksmuseet menar att de skulle kunna klara sig med färre älgkäkar och renhorn och det verkar ju rimligt.
Däremot kan det vara befogat inte bara med olika fjärilar utan också med serier av likadana fjärilar. För att det är vackert, men också för att den lilla variation som ändå finns kan vara intressant för forskare.
Okej, det kan gälla älgkäkar också, men man kanske kan dokumentera dem på något bra sätt innan man gallrar?
Det är väl bara att hoppas att det inte går för fort och fattas oåterkalleliga beslut i någon allmän utförsäljningsyra.
Nationalmuseum ser till exempel inget gallringsbehov bland sina verk.
Utomlands har man börjat sälja ut en del utgallrade föremål, som i Nederländerna och Storbritannien.
Nästa steg, blir det auktion på Nordiska museet?
Inte alls otänkbart. Och på sätt och vis begripligt, om man sett deras oräkneliga mangelbrädor och spinnrockar.