Så här års är det dags att ta itu med spänsten, konditionen, formen, allt det där som vintern gör sitt bästa för att rasera. Så hej och hå, till yogapass vi gå! tänkte jag. Om man väl hittat ett yogaställe som man gillar är det så enkelt. En drop-in-lektion på lagom nivå och så är man igång igång, trots ett alldeles för långt uppehåll. Det är mjukisbyxor, tisha och barfota som gäller. Billigt, bekvämt och lättfixat.
Idag gick det inte så bra. Jag var sen till yogapasset, som redan var fullt. Inte en ledig fläck på golvet. (Det blir en speciell situation när mattorna ligger kant i kant, för då krävs det samordning med grannarna så att man inte petar varann i ögonen, eller nåt.)
På hemvägen fick jag i alla fall en chans till lite motion, för jag lockades att delta i Ångestloppet. Världens kortaste stadslopp! Det fixar jag nog tänkte jag, hivade in yogamattan därhemma och tog på mig springskor. Och så fäste jag min nummerlapp på jackan. Nummer 209.
Starten gick i Götgatsbackens nedre del, nära Slussen. Först var det uppvärmning med musik och duktiga fördansare, eller vad det heter. Det gick inte att fånga på dem bild eftersom de skuttade så spänstigt. Och så gick starten – masstart, alla på en gång – och UPPFÖR backen förstås. Då upptäckte jag något konstigt. Alla hade samma startnummer som jag.
Jag kollade lite närmre på en rygg framför mig. Då såg jag att det står 209 meter på ”nummerlapparna”, loppets längd. Och då var vi framme. Det går ganska fort att springa 209 meter. Men det var rätt kul ändå.
209 meter låter lagom långt. Jag springer inte alls längre. Men går desto mer med hunden. Han är go, ställer upp när som helst. Och husse håller flåset uppe.
Lär vara nyttigt på en massa sätt, det där med hund. oxytocin och jag vet inte allt. Nyttigt knark, liksom!
Men GRATTIS
då vann du ju,ty jag hörde att nr 209 kom först i mål !
DLO
Jajamen!
Men var är världspressen? Sponsorkontrakten? TV-reportrarna som undrar hur det känns?
Äsch, förresten lika bra att slippa allt det där!
Näe enda pressen som dök upp när jag sprang Gökotteloppet på 4km i Tanto 1991 var att kunna ta mig på mina staplande ben till bilen på Hornsgatan så jag kunde komma hem och vila.
Trots guldmedalj och och fint blågult band(jag tänker inte tala om för er här att ALLA fick en sån) så tänker jag ALDRIG göra det igen, har inte hämtat mig än tror jag.
För inte kan det väl vara åldern som gör att jag känner mig slö,slapp och likgiltig?
DLO
Äsch, ålder är bara en siffra!
Om jag någonsin i mitt liv ska springa ett stadslopp, så ska jag springa det här!
Välkommen nästa år! Jag bjuder på fika efteråt. Men då måste man förstås klara av backen upp från Götgatan till Urvädersgränd också…
Det där lät ju jättekul! Med fördansare och allt! Usain Bolt sprang redan 2009 ungefär 209 meter på 19.19 sekunder, förresten.
Men vem vann? (Oj, förlåt, nu hade jag fel fokus va?)
Oh dear, 19,19 sekunder ska det stå.
Men hugaligen Lotten, det var då för väl att du korrigerade från 19.19 till 19,19. Annars hade jag verkligen undrat hur det är fatt!
Jag vann, förstås. Det gjorde alla med startnummer 209!
Ångestloppet är verkligen helt underbart, jag bara älskade idén första gången jag hörde talas om det! Kanske för att det går så stick i stäv med alla andra lopp? Jag ska absolut springa det någon gång om jag får tillfälle!
Visst är det en bra idé. Det var omöjligt att bara gå förbi, uppladdningen inför start gjorde att man ville vara med.
Lagon långt, mindre risk att springa vilse. Grattis till vinst! Lycka till med yogan!
Just den minimala vilserisken var något som lockade extra mycket i mitt fall!
Ångestloppet … det har manga former … för mig då jag tyglar den – ångesten alltså … ute på min terrass en kall mörk vinternatt ibland flera- hittills har jag vunnit :-)
Hej dig du!
Och heja dig!
I övermorgon har jag min sista yoga för terminen, vi slutar alltid veckan före påsk.
Föresätter mig att träna hemma men det brukar inte bli så mycket med det. Men jag står alltid på ett ben när jag borstar tänderna, räknas det?
Visst är det konstigt att det som går så gott som automatiskt på yogapassen ska vara så svårt att få till hemmavid! Jag har letat upp en video som jag kan ladda i datorn och ställa på en stol framför yogamattan. Då får jag den instruktion jag behöver och det fungerar rätt bra. När jag kommer mig för…
Att borsta tänderna på ett ben räknas absolut! För att inte tala om vad det skulle räknas ifall du skulle göra det när du står på huvudet!
Det där med identiska nummer på alla deltagare är ett administrativt grepp med många fördelar.
Vi tillämpar det sedan många år i den ärevördiga föreningen TPH-amatörerna. Där har du, som du kanske noterat, medlemsnummer 371.
Den största fördelen är att man alltid kan tilltala en medlem med nummer i stället för namn. Med de ganska glesa sammankomsterna, den senaste var – om jag minns rätt – en virtuell sådan för tre – fem år sedan, så är det ofrånkomligt att namn och ansikten bleknar bort och då är ett numeriskt tilltal mycket praktiskt.
Ytterligare en fördel är att siffran är lagom stor. Nästan fyrahundra medlemmar! Imponerande! Det gör att det är synnerligen lätt att värva medlemmar – vi har just nu en väntlista som många nog avundas.
Sedan kommer vi till det här med bidrag. Meningen med föreningen är många gånger att få bidrag. Där är siffran 371 magiskt välfungerande. Med nästan 400 medlemmar kan föreningen inte ignoreras – 400 är ju nästan ett tjog glesbygder! Hittills har vi inte förvägrats ett enda bidrag. Bara det gör tillvaron för en streeesad koordinatör så mycket enklare.