Mamma med brorsan i knät.
Från ungefär tioårsåldern anförtroddes jag enklare sysslor i hemmet på sommarloven. Framför allt gällde det att diska. Köket var lite gammaldags; först gällde det att få fart på vedspisen och sedan satte jag på en kittel med vatten som (när det blivit kokhett) delades upp på diskbalja och sköljbunke och fylldes på med kallvatten till diskvänlig temperatur. Stunden när jag väntade på att diskvattnet skulle bli varmt använde jag till något lustbetonat som att färgsortera mina hårband, rita pappersdockor åt syrran, eller läsa.
Men varför finns det inga foton från köket? Jag hittar inte ett enda där vedspisen är med, utom detta där man anar spisen till höger.
Däremot blev det många teckningar av köket, sittande på den kökssoffa som jag skrev om i förra inlägget. Av alla dessa teckningar har jag bara några konstiga detaljer kvar.
Ofta ledde ett projekt till ett annat så att diskvattnet kallnade och jag fick börja om. Det gjorde inget; jag hade flera timmar på mig efter lunchen och före femkaffet.
Spiskåpan. Jag tror det var 3,80 i tak i köket. El fanns i alla fall. Svarta runda högt placerade urtag.
En modernitet! Ett slags bakmaskin från 1950-talet. Fungerade fint för sockerkaka och butterkaka varma sommardagar när man inte orkade grädda i vedspisens ugn.
Jag har tänkt på de där stunderna ”i väntan på” under de senaste dagarna när jag suttit i telefonköer. Först allt ringande och klarauppande efter plånboksstölden häromveckan (nej inget är utklarat än). Och så lite fix åt dotter och dotterdotter som befinner sig i Brasilien. Jag har försökt reda ut EXAKT vilka dokument som krävs för att omvandla dotterdotterns samordningsnummer till ett personnummer och pass. Lotten vet vad jag talar om och här kan man läsa mer om hur sånt går till.
Nåväl, det har blivit många sådana där ”i väntan på”-stunder, sammanlagt ungefär fyra timmar de senaste dagarna och eftersom det inte går att avvika alltför långt från telefonen under tiden har jag städat besticklådor, snyggat upp krukväxter och sorterat skruv.
Oj, då. I facket för ”ganska små skruvar” ligger minst en som borde hamna bland ”lite längre skruvar”.
Ja, lite spik också, men som den möbelsnickardotter jag är, har jag mest skruv. På bilden ovanför ser man akutförrådet.
Större skruvmängder förvaras i sina förpackningar i källaren, medan ännu större mängder rostar i snickarboden på landet.
Hursomhelst hittade jag i skruvsortimentet ett kit som oroar mig lite. Det gör mig osäker på om alla våra möbler verkligen är hopsatta på ett säkert sätt. Borde inte detta vara strategiska delar i någon soffa, fåtölj, hylla eller något bord? Och bara tre träpluggar? Men fem små halva rundlar i plast. Och så alla minikåsorna. Säkert väldigt fiffigt och funktionellt, men till vad?
Risken med att läsa medan vattnet kokar, är att det kokar torrt.
Varje gång jag klättrar upp för att hämta något från översta hyllan i handkammaren, funderar jag på om jag skulle prova om ”brödgräddningsapparaten” fortfarande fungerar. Är inte övertygad om att sladdar och kontakter är pålitliga, efter alla år på hyllan.
Margaretha
Fördelarna med en vedspis är många. En är ju att elden falnar när man fördjupat sig i en bok så att man glömmer att man skulle diska. Elden falnar och vattnet svalnar, men det kokar i alla fall inte bort!
Jag vill också ha en handkammare! Det hade vi intill det där gammaldagsa köket. Den kallades skafferi och var väl ungefär lika stor som mitt sovrum idag.
Ack ja, en sommar när kusinen och jag var i tonåren, insåg vi snart att eld skulle göras innan vi blev hungriga. Det klarade vi i regel – men i väntan på att spiseln skulle bli varm, satte vi oss alltid och läste… vårt måtto blev snart:
var rädd om elden, så att den inte slocknar.
Nu med stigande ålder och elektrisk spis, gäller det att komma ihåg att stänga av den!
Margaretha
Ja, jag börjar fundera på timer (timrar? tajmers?) lite här och där…
tidur?
(frågan är om du då får tidvatten)
Ja, så måste det ju bli!
Diska fick jag nog – om jag alls ville. Men kokhett vatten skulle jag aldrig fått förtroende att blanda. Men det behövde vi inte heller eftersom vi bodde ”modernt”. Och en sådan ordning skulle jag vilja ha bland spikar och skruv. Och i verktygslåda.
Jag tror aldrig att föräldrarna insåg hur jag gjorde. Det var för tungt att lyfta hela den stora sköljkitteln som jag värmde vatten i och hälla över, så jag öste över hetvattnet med en kastrull. Tanken var nog att jag skulle fylla både disk- och sköljbalja med kallvatten och börja diska när det var lagom varmt, men det funkade inte. När jag väl kom på att jag skulle diska var det alldeles för hett om jag gjorde så. Den där utportioneringen av hett vatten funkade mycket bättre.
Oj, oj, oj, vad det inte är ordning bland merparten av snickartillbehören! Men lilla akutlådan är det ju praktiskt att kunna hitta i. Hammare, skruvmejslar, hovtång, liten tving och andra akutverktyg ligger i en låda i bokhyllan i vardagsrummet.
När du ritade pappersdockor åt mig var lyckan total, ibland ritade du kläder också.
:-) Kläderna var ju roligast. Och det var kul med dig som entusiastisk medskapare!
Vi hade en väldigt modern vedspis som innehöll en inbyggd vattencistern med kran på utsidan (förstås). Varmvatten till disken utan kastrull var rena lyxen. Hos mormor däremot användes kastrull och då hann man med en massa annat medan vattnet blev varmt. Jag fick aldrig blanda vattnet själv, vad jag minns?
Med facit i hand borde kanske vedspisen införas så att dagens barn måste ta för sig av både det ena och det andra medan diskvattnet blir varmt. De har ju gått miste om riktigt väsentliga saker i livet…nu behöver de ju inte vänta på någonting alls längre
Kontakterna var svarta ja! Backelit tror jag att de bestod av…
Så himla praktiskt med kran på utsidan av cisternen:-)
Statarmuseet i Skåne brukar ha temadagar för lite äldre skolbarn där de får fixa maten själva. Och trots att de får instruktioner på morgonen tror de inte riktigt på det där med att starta i god tid med att elda i vedspisen. Inte förrän de hunnit bli ordentligt hungriga…
Backelit! Känner lukten av backelit när jag läser ordet.
Backelit är enligt Läspeakademins Ordbok ”Den grupp, professionella eller amatörer, i samhället som demonstrerat största möjliga kompetens vid framförandet* av vagnar med anspända dragdjur eller, i modern tid, försedda med intern framdrivningsmekanism i form av ångmaskin, elektrisk motor, gasturbin, förbränningsmotor etcetera i motsatt riktning mot den gängse.”
*En diskussion om det rätta verbet pågår eftersom ”framförande” i viss mån implicerar att fordonet rör sig framåt – vilket det ju inte alls gör vid regelrätt backning.
Som kuriosum kan nämnas att det av den belgisk/USAmerikanske uppfinnaren Baekeland uppfunna materialet bakelit stundom förväxlas med ovan beskrivna grupp mästerreversörer.
För att inte tala om hur ofta de förväxlas med fenomen som Matti Nykänen, Jan Boklöv och Anette Sagen!
Ja, inte minst just dem.
Det där med att lägga ut nakenbilder på personer var uppe i Hovrätten nyligen. Det ser ut som jag skulle kunna göra en hacka på det ofrivilliga modellandet…
Våra föräldrar var, i likhet med många hårt arbetande föräldrar på landet, långt borta från allt vad försiktighetstänkande beträffande oss gäller. Vi fick klara oss själva i stor utsträckning och de var alltid närvarande på verkstan eller i mörkrummet. Det gav oss en orädd syn på tillvaron och de små olyckor vi råkade ut för gjorde oss riskmedvetna på ett långt bättre sätt än vad en ”teoretisk” information skulle ha gjort.
Krutexperiment, liftande till och från skolan, arbete till sjöss och på konstiga skärgårdsfik var det så vitt jag minns aldrig någon som ifrågasatte. Just do it verkade vara riktlinjen. Det är jag tacksam för.
PS I väntan på Vadot kanske du menade? Var det alltför tydligt?
Försökte mig på en fonetisk omskrivning, bara. Fast uppriktigt sagt var det bara en rubrikmarkering – du vet som man brukar göra på tidningar innan man bestämt sig för vad det ska stå. Och så glömmer man att ändra så när tidningen väl går i tryck kan det stå: ”Här ska det stå något himla käckt!” Eller: ”rubrikrubrikrubrik”
Ingen referens alls till Beckett?
Jo, såklart, det var ju det jag menade. Men om man vill parafrasera Godot, uttalsmässigt, kommer jag inte på något bättre än Vaddå. Andra stavningar (vadå, vad då, vadot) ger inte riktigt den där stunsen som franskan har i En attendent Godot.
Ursäkta. Borde inte ha pratat sönder. Inte bra.
Ja jösses vad det har förändrats. När min kompis och jag fick för oss att vi skulle ge oss iväg på en cykelutflykt på en vecka, Siljan runt, i fjortonårsåldern. Så trevligt! sa föräldrarna.
Mig veterligt har aldrig IKEA med avsikt skickat extra pryttlar – det brukar gå väldigt jämnt ut – så nånstans saknas nog ett par pluggar. Du märker nog om det börjar vingla nånstans och då finns ju reservdelen!
Bara på sommarlandet hade vi diskrutiner med upphinkat vatten, kastrull på spisen och ibland balja utomhus. Hemma i stan var det modernt, dock utan dagens diskmaskiner.
Men nog är disk vanvettigt tråkigt! Jag avskyr att diska och överlåter det mestadels åt maken som istället slipper laga mat. DET tycker jag nämligen är roligt.
Visst är det vansinnigt tråkigt att diska. Det var nog under de där åren som min kärlek till diskmaskinen grundlades. Särskilt jobbigt var det att inse att nu är diskvattnet för joxigt och måste bytas; då var det bara att börja om igen med hela proceduren.
Vilket välmatchat par ni är – i alla fall om makens kökspreferenser är tvärtom mot dina!
Det var annorlunda då. Mina knoddar har två diskdagar var i veckan men då handlar det ju mest om att stoppa in i diskmaskinen, det är skillnad det – vedfritt liksom.
Haha! Minikåsor! Det måste vara något IKEA-påhitt. Det mesta som IKEA gör är ju lite mindre än standard.
Undrar ibland vad dagens barn ska berätta om för vedermödor när de blir gamla. ”Och så förstår ni var vi tvungna att SÄTTA IN SMUTSIG DISK I NÅGOT SOM KALLADES DISKMASKIN… TVÅ GÅNGER I VECKAN!!!”
Även jag har diskat i samma kök som det, där SG och hans systrar växte upp.
Där fanns en diskbalja av koppar och jag minns den speciella lukten (fl ´åt doften) när diskmedlet Yes kom i kontakt med vattnet. Det var inte så roligt. Vid disk i Tvåbo tog jag det mera som att jag hölls i en lekstuga och genast blev allt mycket roligare men så var det ju nån som ställde dit en vanlig diskmaskin …
Även jag är uppväxt med kallvattenkran, vedspis och en stor kopparkittel som hälldes full med vatten och drogs över den i god tid före väl uppvärmda spisplattan. Så kokade vattnet och i med skopan och blanda till lagom disktemperatur. På vintern fick kitteln ännu en uppgift. Man kunde på det varma locket snabbt och behändigt
torka våta vantar. Så svalnade spisplattan långsamt och varmvattnet lugnade ner sig och det var då som kitteln ibland började ”sjunga”. Ett entonigt susande, ganska högt ljud nånstans mellan en myggas inande och en bisvärm på avstånd. Folktron påstod att när kitteln lät så där skulle det bli omslag i vädret. I vilket fall som helst kändes det väldigt tryggt och lugnande.
Om man skulle ta och försöka …
kitteln står på vinden, veden finns i låren spisen står i köket … och till helgen säger dom att våren backar och det blir omslag i vädret.
Det där låter jag Hyttis sköta. Jag gjorde misstaget att blanda vitt och kulört porslin i den där maskinen en gång. Sedan dess är jag portad i den delen av huset. Och inte är det lätt att veta om grejerna tål centrifugering eller inte. Jag har aldrig fått en chans att lära mig. Men handdiskat åt 31 personer i aktern på en ångare i full storm har jag gjort. Så grundutbildning har jag. Men de däringa maskinerna, di är för komplicerade.
Svåra grejer det där. Men som det brukar heta karlar emellan om det där med att fruntimmer brukar vilja ”ha hjälp” med ett och annat i hushållet: ”Never refuse, but never do it well!”
Apropo diskmaskinen, förresten, som en synnerligen kompetent samling karlar fförsökte laga i höstas. Har jag berättat vad som var fel? En liten mususling hade tagit sig in i fronten och bitit av elledningen fram till startknappen. Inte konstigt att det var svårt att hitta felet!
Å fan! Så mycket vågade vi oss inte på att riva.
Det fanns för ganska länge sedan Ratten- und Termitensichere Ausführung av vissa utrustningar som skulle fungera i tropikerna. Trodde att allt var rått- och termitsäkert numera. Tydligen inte.
Fungerar spisen igen?
Spisen funkar fint, även om man kan behöva konsultera handboken för en del inställningar.
Och diskmaskinen är i skick som ny efter att en kille från Gävle kom hit och spred ut den över hela köksgolvet och plockade ihop den igen. Med ny tåt fram till startknappen! Men Ratten- und Termitensicher låter ju väldigt bra.
OK, då. Spis, frys, tvättmaskin – whatever. Reparation på plats! Seriöst – och ovanligt.
Ja, snälla Hyttis, om våren backar måste du få kitteln att sjunga så att det blir väderomslag igen. Skulle kännas lite tungt att återvända till vinterkyla nu, även om jag inser att det inte är helt orimligt i mars.
Jag hade ett väldigt sjå med den där diskbaljan och sköljkitteln. Det gick fortast att värma i kitteln, för diskbaljans fals nedtill gjorde ju att botten inte riktigt låg an mot spisen. Men det var ju å andra sidan en fördel om det inte gick så fort att värma vattnet, i alla fall om man hade en spännande bok på gång, och det hade man ju oftast.
Minns hur att mamma var glad åt sitt nya kolossalt moderna kök i Tvåbo… men nog saknade hon ytorna i det gamla, Ett skafferi stort som en garderob, när man är van vid, ja vad kan det ha varit? 20 kvadratmeter?
På tal om vedspis så hade vi en en sådan på landet. Installerades 1945 och byttes mot elspis 1967. Bredvid vedspisen fanns vedeldad kökspanna som försåg två etage av tre med centralvärme. Vid julfirandet på landet blev det rätt kallt i huset i gryningen om det var många minusgrader ute. Likaså var det ofta kallt när vi kom ut sena höst- eller tidiga vårveckoslut innan eldningen gav värme. Då stoppade vi alltid flaskor med varmvatten i alla sängar. Som komplement till kökspannan fanns också ett antal kakelugnar. Den första kökspannan var svart och byttes på sextiotalet till en i vit emalj, som fortfarande är i bruk. Huset var inte särskilt väl vinterbonat, men det gick att få varmt via kökspannan som dock slocknade någon timme efter att alla lagt sig, så morgnarna kunde vara kalla innan eldningen kommit igång ordentligt. Det fanns vattencistern på vedspisen men främst värmdes vatten i stora kitteln av gul emalj som alltid stod på spisen.Som yngre behövde man få hjälp med att hälla upp diskvatten från kitteln.
Jag diskar gärna men gillar inte att laga mat. Diskmaskin har vi aldrig haft. Laga mat gillade däremot min man, som i princip lagade alla mat i fyrtioett år av våra femtioett år tillsammans. Nu försöker jag få till en daglig middag till mig själv – men det är inget roligt. Frukost och lunch går bra att fixa och blir ätbart, men jag drar mig för middagsmålet.
En sån där anläggning som den stora vita vedspisen, kompletterad med värmepanna, är ju effektivt som ett litet kärnkraftverk – och mycket trivsammare!
Det är (var) inte lätt att hålla varmt med vedeldning. Där vi växte upp var det kakelugnar i varje rum som gällde. Man lärde sig med tiden att elda kvällsbrasan effektivt, dra spjället gradvis så mycket det gick och då värmde det hyggligt fram till tidiga morgonen. Men visst, riktigt kalla vintrar kunde det bli lite kulet på morgonen. Sedan förekom en del mindre trivsamma experiment med olika fotogenkaminlösningar. Gillar inte lukten!
Vilken tur att mänskligheten består av sådana som gillar att diska och sådana som gillar att laga mat. Och vilken lycka att få maten lagad åt sig under så många år. Men också en svår omställning (på många plan, förstås) när det inte längre är så.
Till vedeldning hör också allt jobbet med själva veden, men visst var/är det trivsamt med vedeldning i kök. Varma sommardagar var kanske inte vedspis i ett stort kök med treluftsfönster rakt i söder, det allra mest behagliga. Så någon gång under femtiotalet kompletterades köksutrustningen med en flyttbar tvåplattors elektrisk kokplatta. Kakelugnsvärme är suverän, men på landet fanns inga kakelugnar på det våningsplan där sovrummen fanns. Fotogenkaminer hade vi aldrig, om det var riktigt illa kallt kunde små elektriska värmelement användas – men de ansågs nog lite riskfyllda.
Middag ja. Numera är det dessutom inte helt lätt i och med att jag förlorade luktsinnet för tre år sedan. I dag blev det i alla fall kokt ris, stekt bacon och en påse från frysen med självplockad svamp (åtta olika sorter) från i höstas. Plockades i september runt skogarna vid Häckeberga, som ligger i Lunds kommun.
Total avsaknad av luktsinne gör att det endast är sött, salt, surt och beskt jag känner, samt konsistens. Ögat kan ju i sig spana in färg och form. Dagens måltid smakade mest bara salt och jag kunde med tungan känna att ”detta är kantarell, detta är någon sopp”, lite syra och sötma blev det också av äppelmusten jag drack till och av clementinen som fick avsluta.
Inte nog med att jag fick maten serverad i så mångaår, min man inhandlade också allt som behövdes och planerade. Senaste året har jag lyckligtvis gått med och handlat så jag vet nu var allt finns och prisläge med mera. Jag har en utmärkt ICA- supermarket på en minuts gångavstånd. Där finns allt man behöver inklusive färsk fisk och kött över disk. De första tio åren fick den växande familjen nöja sig med min usla matlagningskonst och så en gång då jag måste i väg på något samtidigt som det var dags för matlagning bad jag min man, som aldrig stått vid spisen, om han kunde fixa maten till barnen (fyra matfriska gossar) vilket han gjorde med resultat att barnen samstämmigt sa »pappa lagar mycket godare mat än mamma«. Detta upprepades en vecka senare och min man tyckte att det var jätteroligt och barnaskaran njöt och jag blev befriad från allt vad matlagning hette. I början dock inte sommartid den period jag var ensam med barnen på landet. Snart nog växte gossarna till sig och de tog över sommarens middagsmål för det mesta. Summan av kardemumman blev att jag har fyra söner som alla är duktiga matlagare i sina familjer och att jag själv nu på min ålders höst är som novisen vid spisen.
Det är ju också en god fostrargärning – att låta sina barn få chansen att göra själva så att de klarar sig bra när de flyttat hemifrån!
Men vad jobbigt att inte kunna känna smaker. Det är ju annars det som får ovana matlagare att sätta igång i köket: längtan efter vissa smaker! Måste vara dubbelt motigt då. Undrar om det är något som kan åtgärdas eller om det rentav är så att smaken kan komma tillbaka, eller att hjärnan kan ”läras upp” på nytt på något sätt?
Smakerna salt, sött, surt och beskt känner jag. Men det är luktsinnet som är kaputt. Luktsinnets nervförbindelse mellan näsan och hjärnan gick av för tre år sedan och går inte att reparera. Men jag hade ett något defekt luktsinne innan dess, troligen blev det någon skada då jag i 5–6 årsåldern fick polyperna opererade. Som barn tänkte jag aldrig därpå, men i fjortonårsåldern gjorde vi smörester på en kemilektion och hela klassen utom jag rusade ut ur kemisalen på grund av den förfärliga doften. Visst luktade det tyckte jag, men det var väl inte så farligt. Sedan tänkte jag inte mer på det förrän jag var småbarnsmamma till två blöjbarn (endast 1 års åldersskillnad) och min syster kom på besök och på minst fem meters håll från barnen pekade på en av dem och sa »honom kan du byta på direkt«. Först då fattade jag att jag uppfattade dofter svagare än andra. Men jag uppfattade dem – och har numera många doftminnen: nyslaget hö, kaffedoft etc. etc.
Nervtråden/nervtrådarna gick av då jag var ombord på ett flygplan och planet började gå ned mot Kastrup. Jag var genomförkyld och hade missat att ta med näsdroppar. Det smällde till något fruktansvärt i båda mina öron och jag hade fortfarande ont när vi anlände med tåget till Lund. I och med att jag var genomförkyld tänkte jag inte då på att luktsinnet inte fungerade längre. Förkylningen satt i ovanligt länge. Först då jag köpte hyacinter inför julen tyckte jag att det var konstigt att de inte hade någon doft. Jag är kaffedrickare, men jag känner ingen kaffedoft längre. Kaffe och te smakar båda egentligen bara beskt och möjligen lite syra också. Men visste jag inte vad jag hade i koppen skulle jag inte kunna smaka mig till det.
Med ett normalt luktsinne uppfattar man cirka 10 000 olika dofter. Jag uppfattar ingen. Nästan alla smaknyanser sitter i näsan – och för mig fungerar de inte. Endast tungans förmåga att känna smakerna sött, salt, surt och beskt är intakt. Något jag tycker är gott nu är apelsinmarmelad och getost. Var för sig. Marmeladen är ju en blandning mellan sött, syrligt och beskt och jag kan skilja olika apelsinmarmelader från varandra. Getosten (den franska Chèvre) är nog en blandning av salt, syrligt och beskt och förutom smaken är det konsistensen jag gillar. Även kronärtskockor med extrasaltat smör fungerar.
Jag känner inte kryddsmak. Inte löksmak. Inte det mesta …
Jag får följa bästföredatum – eftersom jag inte kan lukta mig till om något är skämt. Att sakna luktsinne är väldigt trist, men det gör inte ont. Lite knepigt är det, nu när jag blivit ensam, att inte känna hur här luktar eller om jag själv luktar illa. Likaså att inte känna brandrök eller annan doft som kan tyda på fara.
Värre saker finns, tröstar jag mig själv med … och det brukar hjälpa.
Hindersamt, komplicerat och såklart en slags förlust i livskvalitet, men som du säger, det gör ju inte ont! Men du har väl brandvarnare?!
Jag träffade en gång en kvinna i Grekland som hade råkat ut för samma sak som du. Hon drev pensionat och hennes lilla restaurang i anslutning till pensionatet var välbesökt och populär och maten var jättegod. Jag frågade henne hur hon klarade det och hon sa att det är bara att följa recepten så blir det bra! Modigt!
Två brandvarnare har jag, båda kontrollerade häromdagen.
Jag har nog ingen som helst talong för matlagning, även om jag följer recepten blir det inte bra. Inom hushållssfären är jag nog bara bra på att safta och sylta, samt plocka det som behövs därtill. Samt att jag är en skapligt kunnig svampplockare.
Vad skönt! Brandvarnarna menar jag. Och svampplockning också, förresten! Väldigt skönt och i bästa fall givande med svampplockningspromenader.
Här blir en beläst! Du är då en pärla att beskriva – och be-rita . Uppgifter som barn minns jag från tidig ålder, det fanns ingen mor, och farmor orkade inte allt. Disk, städ, tvätt,laga maten handla och passa värmen i växthusen, samt vattna den enorma mängd växter som fanns. I fars hus hade vi elektrisk spis, i badrummet varmvattensbehållare, så slösade gjordes inte. I vuxen ålder blev jag med vedspis, med vattencistern. Livet i sig skapar två liv minst!
”Be-rita”! Bra ord.
Ja, livet skapar sig i många liv. Ibland när jag berättar om vårt fantastiska hus där jag växte upp (inget badrum, inget WC, ingen centralvärme, en kallvattenkran i köket, men en spännande miljö, nästan obegränsade utrymmen och ett stort vackert utedass som en gång varit skoldass med flera olika ingångar kvinnliga lärare, manliga lärare, pojkar och flickor), då skulle man ju kunna tro att jag är född på 1800-talet. (Det är jag inte.)
Fantastisk med sånn miljö när du dragit nytta av det … blir vidgade vyer som påverkar förhållningssättet senare i det där – vad hette det nu igen .. l du vet…
Japp, det ger en slags trygghet. Det GÅR att leva som på 1800-talet. Fast det var förstås slitsamt för mina föräldrar. För oss barn var det bara kul med detta skrutthus!
Vilket skrutt!
Många gömslen och fri plats för påhitt och annat nödvändigt! Det där med slitet är ju sant!
Tack
för att jag har fått möjligheten att smygkika på din underhållande sida.
Jag surfade runt på nätet och sökte bilder på ”HÖLADA” och har sedan jag ramlade in på din sida blivit sittandes och börjat minnas genom ditt ”Be-ritande” eller målande berättande..
Tack återigen och jag har nu bokmärkt din sida och kommer därmed att återkomma kan jag lova..
Ps. de små mini kåsorna är en form av hyllbärare men jag kan inte erinra mig om vilket fabrikat de härör ifrån Ds.
Vänligen DLO
Hej DLO och välkommen till min diverseblogg! (När jag startade bloggandet valde jag mellan att kalla bloggen ”Instant expert on any subject” eller ”Åsikter utvärderas medan ni väntar”, men kunde inte bestämma mig så det blev mitt namn i stället.)
Så kåsorna saknar hyllor… undrars var de kan vara.
Och ladan ja! Jösses, ladan har jag ju inte berättat om på länge. Rapport kommer inom kort på denna blogg!