Det här är farfars snickeriverkstad där han och senare också min pappa Martin och farbror Erland snickrade möbler. 
Den här soffan är gjord där. 
Man kan diskutera om den stämmer med rubriken ”kökssoffa”. Men jag menar att om en soffa används i köket, då är det en kökssoffa. På bilden mellanlandar den i ladugården där farmors ko, Koa, bodde. Där har det sedermera blivit gästrum och ett ofta utnyttjat möbelförråd för möbler som är på väg någon annanstans.
Den lämnade ladugården och flyttade till Kungsholmen i Stockholm, till ett trevligt kök, med utsikt över hela Stockholm. Men så hamnade den i Axelsberg, där köket var så litet att den inte fick plats. Det löste sig dock när soffans vårdnadshavare fick jobb i Brasilien, för då följde soffan med. Där hittade den en trivsam plats innan för köksdörren, sådär som det gärna ska vara, med utsikt över São Paulo.
Det finns gott om kökssoffor i familjen och av någon anledning verkar alla väldigt flyttbenägna. Man hittar dem inte alltid där man ställde dem senast utan ofta på nya överraskande platser.
Här är min mamma på Ängsbacken i Horndal, där vi växte upp. Där fanns gott om plats att samla på soffor. Mamma sitter här på ett auktionsfynd, som varit kökssoffa lite här och där. Den hängde med till Uppsala, tillbaka till Horndal för att sedan bege sig till Stockholm och Södra Stationsområdet.
Idag bor den troligen på Götgatan om jag är rätt underrättad. Den soffan har en snarlik kompis, men den har lite annat schwung på rygglinjen.
Tyvärr är det svårt att hitta en bra bild på den – jag tycks vara usel på att dokumentera sofforna – men här ser man i alla fall lite grann. Den bodde också länge i Horndal, flyttade sedan till Stockholm och Enskede, men lär längta hem till Horndal igen.
Tyget på bilden är tyvärr utslitet för länge sedan. Den glada tjejen på bilden är idag en bit över trettio år. Tyget på soffan kommer från en tygfabrik i Mwanza i Tanzania och är ett medlöpartyg. Det är det tyg som man skickar in mellan färgvalsarna för att rensa bort färgrester. När ett medlöpartyg är mättat kasserar man det. Då kan man köpa det väldigt billigt och ofta har det vackrare mönster än de ”riktiga” tygerna.
Ja, så har vi kökssoffornas kökssoffa. Urkökssoffan. Den som fanns i det stora köket på Ängsbacken, innanför dörren. Den har jag vissa planer för.
Detta är Jakobina gruvstuga som ger begreppet ”stuga” nya dimensioner.
Den har varit utlånad till Jakobina gruvstuga i Grängesberg, där Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek har en depå, som nu gradvis flyttas till Stockholm. Inför flytten från Jakobina undsatte brorsan och räddade Kökssoffan. Den bidar nu sin tid på hemlig plats. Den verkar inte heller gilla att bli fotograferad, men jag hittade i alla fall en bild från Ängsbackstiden. 
Oj, nu börjar mitt bloggprogram protestera. För många soffor, troligen. Och då har jag ändå inte hunnit berätta om hälften av de soffor som är i omlopp.
Här är en sista soffa för idag. Den har varit kökssoffa här på Urvädersgränd i några år.
Men tyvärr är den i lägsta laget; man når inte riktigt upp till bordet om man inte är lång och ståtlig. Dessutom finns det ett färgproblem. När vi flyttade in sa folk: ”Den där soffan måste du klä om”. Jag tänkte: Den där tapeten måste jag måla över. Men också: Den här soffan är nog lite för låg.
Nu har jag flyttat ut den tillfälligt, i avvaktan på att snälla människor ska vilja ta hand om den. Den kommer från Mora och är egentligen syrrans. Visserligen bytte jag till mig den mot en gammal Saab, men nu har Saaben pajat och då borde hon ju få tillbaka soffan, eller hur? Men hon vill inte. Jag har kollat med övriga närstående tänkbara soffintressenter men de påstår att de redan har fyllt sina soffkvoter.
Så nu är min fråga helt enkelt: Är någon intresserad av en herrelös soffa?
PS. En annan, mycket obstinat kökssoffa kan man läsa om här.
Soffan som Greta sitter i bodde ihop med oss i Södertälje, vill jag minnas. Den var väl på väg mot Stockholm då. För den kom inte med till Eskilstuna.
Jamenvisstja, den har ju bott i Eskilstuna några år också! Måste jag lägga till i soffans CV.
Ursoffan, den är historisk ju. Någon av de svarvade pinnarna i ryggen gnisslade lite lagom, och det har varenda unge i släkten upptäckt. När man satt på soffan la man babyn bredvid sig och det tog inte lång stund förrän pyret listat ut vilken pinne det var som lät bäst. Gnissel gnissel.
Ursoffan lär ha kommit från våran mormor.
Ja, mormorssoffa är det nog. Och den gnisslande pinnen gnisslar fortfarande lika genomträngande!
Eftersom jag, som alla ungar i trakten, var scout och scoutens främsta plikt är att göra upp eld genom att snurra träpinne så var förstås en roterande torr träpinne inspänd i en träram och försedd med fyra svarvade spår där det passade alldeles utmärkt att lägga ett snöre (det ideala var ett tunt lädersnöre) och sedan dra snöret fram och tillbaka tills det började ryka om pinnen, alldeles oemotståndlig.
Försöken genomfördes utan andra vittnen än likasinnade och eftersom vi hade riskerna alldeles klara för oss så fanns vatten att släcka med tillhands. Det uppstod varken rök eller eld och det gjorde oss skeptiskt inställda till scoutverksamhet i allmänhet. Det där med röksignaler lyckades inte heller och att ge sig ut i naturen för att skjuta en hare som man skulle tillreda vid lägerelden fullföljdes aldrig. Vi var fulla av falska ideal och svikna förhoppningar.
Under den gråa färgen var soffan grönmålad. Det visade sig när vi nött ett tag med våra snören. Jag tror att det fortfarande går att se om man inspekterar de svarvade spåren.
Inte ens jag fick vara med… Orättvist!
Ska kolla efter grön färg nästa gång jag tittar till soffan.
PS. Undrar hur det gått om jag hade varit med i scouterna. Som det var på den tiden förväntades jag i stället vara med i något som hette ”Blåvingarna”, tjejvarianten av scouterna. Jag gick dit en gång, konstaterade att de inte hade något vettigt för sig och därmed var min scoutkarriär över innan den hade börjat.
De blåvingar jag en försökte mig på sysslade inte heller med nåt vettigt utan var kvalificerade mobbare. Så även min scoutkarriär blev synnerligen kort. Gjorde ett försök även med sjöscouter men de sjöng psalmer och bad böner så där flydde jag redan efter första mötet.
Precis som jag och söndagsskolan! Där var jag på ett förskrämt besök i mycket unga år (tror att det var för att brorsan gick där). Jag uppfattade miljön som hotfull och obegriplig. Tvärvägrade när det blev tal om att jag skulle dit igen.
Och den nykterhetsloge för barn(!) som våra helnyktra föräldrar tyckte det var lämpligt att jag var med i funkade inte heller. Jag skulle delta i en teaterföreställning och lärde mig alla replikerna utantill, men tyvärr inte vilken ordning de skulle komma. Det blev en rätt absurd föreställning, sas det. Jag begrep ju ändå inget av det hela, så jag trodde dem. Sedan blev jag inte anlitad förrän många år senare, då som Lucia, som ju inte har några repliker att hålla reda på!
Jag har en bild om du… nehej inte det.
Om du menar bild på Horndals Lucia så tusen tack, men den har jag själv och jag tror inte riktigt den passar sig för en bredare allmänhet. Jag ser så argsint ut!
Visserligen har jag nog släppt fram den i något obevakat bloggögonblick då det behövdes något sådant, men det räcker så bra med det!
PS. Om du å andra sidan menar bild på söndagsskola eller teaterföreställningar är jag förstås nyfiken!
”för att brorsan gick där” (söndagsskolan alltså).
Det är bra att alla dessa missförstånd kommer upp på bordet så att de kan korrigeras.
Någon av moderns bekanta ansåg tydligen att jag skulle bli en så fantastisk söndagsskoleelev. Så då blev jag ivägskickad då. Jag togs emot med entusiasm och försågs med en berättelse om en apa som stal nötter ända tills den fick kontakt med Den Rätta Tron. Då blev den genast en Snäll Och Lydig Apa som varken stal nötter (eller päron).
Jag förutsattes memorera den där jävligt osannolika storyn och rabbla upp den vid nästa sammankomst. Jag gick aldrig dit. Så var det med ”brorsan gick i söndagsskolan”.
Det verkar mest vara någon form av otroligt illa skött (som det mesta som hade med barn att göra på den tiden) värvningskampanj. Att jag var registrerad kanske innebar någon statistisk fördel. I så fall var ju värvningen lyckad för båda parter. Jag fick min misstro mot diverse hycklande tanter ytterligare påspädd och käringarna bättrade på statistiken.
Vandrande gesäller hör man talas om men vandrande soffor måste vara litet ovanligare!
Man får läsa flera gånger för att hänga med i svängarna! Fantastiskt att du ändå lyckas visa så många på bild, jag har betydligt färre soffor att berätta om och inte en enda på äkta bild.
Kul att återuppliva minnet av den obstinata soffan som minde mig om Gittans kista! Den står ännu där den står, förstås.
Ja det är något med våra soffor, de verkar vara av det nomadiserande slaget. Bilderna är dessvärre färre än de borde vara. Varför fotograferar man inte kökssoffor, undrar jag.
Flyttsoffor, ursoffor och medlöpartyg, därtill sköna bilder och textliga sköna vindlingar!
Det rymms mycket i såväl sofforna som i dig!
Tack!
Tack Tove! Visst är det ett fascinerande ord, medlöpartyg. Jag skulle ha köpt det bara för namnet, även om det inte varit så snyggt.
Medlöpartyg, vad roligt att få veta! Kan tänka mig att det måste ha blivit ovanliga mönster! Helt underbara soffor, vore det inte för att jag var mättad på soffor skulle jag direkt tacka ja till den överblivna. Men jag har nog en sju åtta soffor som är utplacerade i våra hus och några ställda på undantag :-/ Den hemmasnickrade med blårandigt tyg helt ljuvlig…suck.
Jag tror att den är ganska så malmsteninspirerad. Det finns skisser från Faderns utbildning där det verkar som han faktiskt deltog i någon kurs som Malmsten ledde.
Ja, det är något med lättheten och elegansen. Men jag har alltid undrat över de kobenta mittbenen fram. Borde de inte ha varit lite rakare?
Jo, men tror att Martin kanske ville bidra med lite egna idéer. Gustavianska ben hade inte heller känts bra. Och en stålbalk (eller kolfiberkomposit) istället för stödben var nog inte tekniskt möjligt på den verkstaden. Betarna var nog enda lösningen, även om radien borde ha ökats. Kan inte komma på någon annan.
Annan långsoffa som vi har på salongen är AGA 1771. Den värmer baken rätt bra…
Men inte sitter du väl på den. Va?!
Vänta lite nu… pappas soffa. Om det nu var han som gjorde den (och varför var den i så fall kvar i farfars stuga) – anyway, de där mittframbenen. Radie? Är det Pi-dagen som spökar? Jag försöker förgäves föreställa mig hur det skulle se ut med ökad radie. Går inte. Tänkte bara att de kunde vara lite mer som ytterbenen.
Den håller att sitta på. Och otroligt bra kortvågsmottagning.
Exakt. Ökar du radien så blir benen rakare*. Och det skulle funka bättre i estetiken.
*Tänk dig att du använder en björntråd som är en meter lång och drar en radie. Då blire krokit. Öka sedan länden till 10 m, då blire mindre krokit.
På tal om estetik så rekommenderas filmen på TV5 kl. 22:00. :)
Man kan väl spänna björntråden så att den blir rak tänkte jag först, men NU trillade polletten ner! Tror jag. En radie har i min sinnevärld alltid varit rak, lika rak hur lång den än är. Men CIRKELN blir liksom mindre böjd ju större den är och ju större cirkeln är desto längre blir radien.
Anna/n. Undantagssoffor får mig att tänka på en bäddsoffa som jag hade för rätt länge sedan. (Och vart tog DEN vägen, undrar du då. Jo till en skärgårdsö och det skulle inte förvåna mig om skärgårdsöns nye ägare vid det här laget sänkt den i havets djup!) Hursomhelst fanns det en regel på ena sidan som man skulle skjuta till för att allt skulle funka i bäddat läge. För säkerhets skull stod det också REGEL med stora bokstäver. Någon övernattande gäst, med sinne för språkets möjligheter skrev med lika stora bokstäver på den andra, regellösa sidan: UNDANTAG. Sedan dess fick den heta undantagssoffan.
Så många fina kökssoffor du har upplevt och sådan tur att du hade bilder kvar.
Trevlig helg!
Hälsningar
Birgitta
Tack Birgitta! Jag som tyckte det var väldigt magert med bilder, med nödlösningar som bara en liten bit av en soffrygg och så. Men urkökssoffan lyckade jag i alla fall hitta en bild på, det är det viktigaste! (Och detta är som sagt långt ifrån alla soffor som far runt i familjen!)
Jag försöker övertyga laduägarna om att låta den ljusblå soffan få flytta tillbaka till Mora. Eftersom det finns ett par soffor i mer eller mindre sämre skick i ladan tänker jag att man kanske kan byta ut en av dem mot en soffa i bättre skick. I väntan på att jag skaffar mig ett till rum eller så, för i mitt kök står redan en soffa. Den där som du målade nyponrosor på för sisådär tjugo år sedan.
Toppen Emma, det innebär ju verkligen en ljusnande framtid för soffan! Jag vet en lada halvvägs mellan Stockholm och Mora där den gärna får mellanlanda i avvaktan på dina omsorger. Tyget behöver tvättas, men jag får inte in soffan i tvättmaskinen. Det krävs en tygkunnig person som lirkar bort tyget, tvättar det och lirkar dit det igen. Och då är det ju mycket lämpligt att en tygvan person som du tar hand om’et. Vi planerar en transport norrut under våren. Jo, ähum, det är en annan soffa som ska ut och åka och så ska vi hämta soffan på bilden (i Avesta), för den har fått nya kläder!
PS. Vad kul att nyponrosorna finns kvar!
Det låter ju som en bra lösning. Härligt att den andra soffan fått nya kläder. Nyponrossoffan står som sagt i mitt kök och på den sitter jag så ofta jag kan. Just nu till exempel.
Det framgår inte riktigt av bilden vilket härligt ställe soffan hamnat på. Tygrullar och tygprover överallt! Så svårt att välja, men till sist hjälpte Viktoria mig att hitta rätt tyg, bland alla tusentals möjligheter.
Många fina kökssoffor som kommit och gått. Skulle gärna ge din fina soffa ett hem, men p.g.a. platsbrist får jag avstå :)
Det verkar lösa sig – se Frostkommentaren här ovanför!
Vid det här laget, efter noggrann genomläsning om alla soffor, sofföden och medlöparsoffan är jag nästan matt och skulle behöva en soffa att lägga mig på.
Vilket soffliv ni lever i er släkt. Imponerande…Du borde ju skriva en bok om era soffor!
Tack igen säger jag som alltid har så roligt i kommentarsfältet hos dig!
Vi har planer på att göra en årlig soffstatusuppdatering vid nyår, för att ha koll på var de olika sofforna befinner sig, men hittills har det bara blivit muntligt. Men visst borde de dokumenteras ordentligt, med bilder och allt.
Så många fina, beresta soffor och härliga historier! Jag kan förstå att det är klenoder man gärna vill ta vän hand om och gärna ser blir inom släkten. Jag hoppas ni också hittar en värdig arvtagare av den långa, men ack så fina kökssoffan. Sedan ska erkännas att jag blev väldigt nyfiken på att veta mer om urkökssoffan!
Urkökssoffans vidare öden och äventyr kommer nog att avslöjas med tiden, på en blogg nära dig!
När flygeln kom hem till huset blev det väldigt trångt i vardagsrummet. Jag funderar allvarligt att göra mig av med vår vardagsrumssoffa i skinn, som man både sitter dåligt i (jag) och som är kall på vintern. Dessutom är vi aldrig därinne och när vi har gäster någon enstaka gång sitter de alltid kvar vid köksbordet. Någon kökssoffa har jag aldrig ägt som tur är när jag läser om alla dina ikringflyttande sådana.
Ingrid
Ni verkar ju ha ett stort mysigt kök, så jag skulle nog resonera likadant om jag var du. Om soffan är obekväm och aldrig används, men gör att det blir övermöblerat – ja då skulle den ligga rätt risigt till hos mig!
Ingen kökssoffa? Jag kanske kan ordna en…