Detalj från bilden i förra blogginlägget
Den där bilden på nyårskortet från Ängsbacken i förra inlägget vållar lite huvudbry. G. Stoopendaal står det längst upp till höger på kortet. Skogsgurra skrev till mig och undrar hur det kommer sig att namnet verkar bekant. Alltså inte känt, utan på något sätt bekant i samband med Ängsbacken.
Konstnären är Georg Stoopendaal. Han målade gärna landskap och naturmotiv av olika slag. Han var född 1866. Samma år föddes också Helmer Osslund, konstnär med förkärlek för landskap. Båda åkte till Amerika i unga år och det var då Osslund bytte namn från Åslund, när han tröttnade på att förklara för amerikanarna hur Åslund skulle uttalas och skrivas.
Frida Åslund, lärare och författare
Helmer Osslunds syster, Frida Åslund, var lärare på Ängsbackens skola. Hennes bror brukade ofta hälsa på, kanske tillsammans med olika konstnärsbekanta. Så det kan ju hända att Helmer hade med sig sin jämnåriga konstnärskollega Georg Stoopendaal på ett besök på Ängsbacken och att han som tack för sig målade ett par domherrar till det där nyårskortet. Eller också finns det inget samband alls. Hur sjutton ska man kunna få veta hur det är med den saken?
Och hur sjutton visste Frida Åslund att jag letade efter en bild av henne? Det fanns ingen i den pärm som jag bläddrade igenom, men när jag skulle ställa tillbaka pärmen var det något som tog emot. En liten katekes, tryckt i Falun 1876, satte sig på tvären och när jag tog fram den föll ett kort av Frida Åslund ur den. Hej Frida!
Ibland undrar man om det BARA är slumpen som regerar vår värld? Konstigt var det i alla fall att kortet trillade ut. Kanske du har läst The Roots of Coincidence – Koestler, en bok om parapsykologi?
Roligt också att veta varför Helmer Osslund heter just Helmer Osslund. Ska briljera med det någon gång när jag är med på någon konstguidning på något museum där han förekommer. Jag tror inte att någon visste det mer än du…
Roots of coincidence har jag inte läst. Lite otippat ämne för att vara av Koestler, men det är klart, med tanke på alla gånger som han räddades i sista minuten (kanske delvis av slumpen?) är det inte så konstigt om han började fundera över vad det är som styr våra liv!
Om du kollar på Stoopendaal kommer du att hitta en hel släkt av konstnärer och illustratörer, inklusive Jenny Nyström som var gift Stoopendaal.
Aha, det var därför jag tyckte jag kände igen namnet. Jag googlade ju på henne när jag skrev inlägget om henne. Men minnet är kort numera, tyvärr.
Ja vem har inte kort minne… Vilket dessvärre inte innebär att man har fotografiskt minne:-)
Jag har en bok:
”FRIDA I PER-NILS-GÅRDEN/ ännu en bok om Frida/ Berättelser av Frida Åslund/ Illustratör A.T. Byberg”
Hade inte pappa någon kontakt med Byberg?
Det ingår två berättelser till i boken och troligen var det berättelser som man kunde prenumerera på.
Byberg? Jo, det kan du ge dig attan på – och snyta ut den med fingrarna!*
En av de första utflykterna som vi gjorde med gamla Morran (Morris Minor 1000 – aka ”the Minor Accident” var till Racken och där i krokarna besökte vi A. T.
Det var en ”Daggstänkta-berg-kille” och därmed helt i linje med fader Martin. Full med knäppa föreställningar om hur saker ska vara. Jag, som arbetat både i Stockholm och till sjöss betraktades som ett förlorat case.
Byberg gjorde idealiserade illustrationer till den likaledes oerhört idealiserade tidningen ”Sveriges Vår”. Ja, ni kan tänka er resten själva…
*Detta väldigt konstiga uttryck bara dök upp ur intet. Det är troligen en förvrängning av det mycket mera lättbegripliga ”Det kan du hoppa upp och klappa dig i röven på”. Vad det kan ha med A. T. Byberg att göra har jag ingen aning om. Men någon form av koppling finns det.
SG, tack för Byberg-klarläggande. Om detta hade jag ingen aaaning.
Och vilken av Morrisarna, förresten? Den svarta som mamma ropade in på aktion för 500 kronor, eller den något senare vita (stolen from the British Motor Museum)?
Jag trodde att det var min Morris. Den svarta med röd skinnklädsel. Den som vi utan säkerhetsbälten och med blanknötta sommardäck åkte till Paris i på nyåret 1963. Det var halt på vägarna och i backarna utanför Liège stod långtradarna på tvären. Men vi klarade oss!
Gud beskyddar fyllon och idioter. Vi tillhörde nog den senare kategorin…
Aha, DEN Morrisen. Det trodde jag var en Morris Major, allraminst. Minor… nä… den som var så stor och fin!
Kicki, det sambandet var jag okunnig om, men SG reder ju ut det här ovanför. Någonstans (ack någonstans…) i Tvåbo, finns ett tryck av en alldeles förtjusande våraktig akvarell av denne Byberg.
Nu har jag läst upp det här för mormor Ulla och mamma. Mormor kände till Frida och tyckte det var roligt att höra. Inte kan det ha varit nåt sammanträffande att hon dök upp där i bokhyllan.
Vad roligt – hälsa dem så jättemycket!