Av alla konstiga samtal och synpunkter som man snappar upp i julrushen ligger några kvar i hjärnan och gnager. De där obegripliga, eller de där som man kanske borde ha följt upp på något sätt. Hjälpt till – eller sagt ifrån.
Som samtalet i leksaksbutiken, mellan en pappa och hans dotter: ”Nej, det här är bara killgrejer, fattar du väl. Tjejgrejerna är här borta…” Tjejen i fråga vred sig nästan i spiral när de gick bort till tjejavdelningen, medan hon längtansfullt tittade bakåt på killgrejer som radiostyrda bilar och annat spännande. Eller bland matbutikens hyllor där ett par ungdomar vände och vred på förpackningar med gåtfullt innehåll: ”Fjälster? Har du ätit det någon gång?”
Och så i kön till kassan i bokhandeln häromdagen, där den stressade expediten frågade den lika stressade kunden om hon ville ha boken inslagen. ”Jaa, lite…” sa kunden bedjande. 
Expediten frågade inte ens hur hon tänkte utan slog bara in som vanligt.
Mig frågade expediten om det var present eller julklapp. Jag undrade vad skillnaden var. ”Julklappspapper eller presentpapper, såklart”, sa expediten.
”Julklappspapper”, sa jag och blev en smula förvånad över resultatet. Fint inslaget, visst, men väldigt ojuligt med det strama mörkbruna paketet. Jag undrar fortfarande hur presentpappret såg ut.
Man nu är alla klappar öppnade och de julklappspapper och snören som inte går att återbruka är uppeldade i öppna spisen. Jag vet att de kanske borde gå till pappers-återvinningen, men sedan urminnes tider – eller i alla fall mannaminne – har jag eldat upp julklappspappren så det är lite svårt att sluta. Det ingår på något sätt i jultraditionen.
God fortsättning på julhelgerna hörni. Ta det lugn och läs gärna Granen av Tove Jansson. Här finns en kort sammanfattning, som inte gör den rättvisa, men som kanske kan inspirera till läsning. Om inte annat kan den vara bra vaccin mot nästa års julstress.
Med åren har jag nog blivit lite mer försiktig med att lägga mig i – folk vill inte ha goda råd, om de inte ber om dem (och inte alltid då heller).
Minns en unge som tjatade på sin mor, för att hon skulle köpa en vattenmelon. Modern var inte intresserad, sa att den var för stor, den skulle inte bli uppäten, så jag påpekade att man kunde göra många goda rätter av melonen, som soppa och sallad. Du skulle ha sett blicken jag fick – och hört tystnaden.
Margaretha
som med risk för
att få fler blickar
och mer tystnad
vill rekommendera
en annan gran
H. C. Andersens
Grantræet
http://www.viauc.dk/cfu/fag/danskmellemtrin/Documents/JUL/Grantræet.pdf
Hon borde ha lyssnat, den där mamman, för vattenmelonsallad med till exempel fårost är ju jättegott!
Mumingranen är lite lyckligare lottad än HC Andersens stackars gran. Den får stå kvar på sin plats och muminfamiljen ger den presenter och alla de finaste smycken och prydnader de kan hitta!
Guu’ vad jag skulle vilja se ungdomarnas min om de fick för sig att testa det där ’fjälster’ och sen vecklade ut det meter efter meter …
Ja, och sedan höra deras funderingar om man ska koka eller steka…
Som den sparsamme – för det kan väl inte vara snåle – person jag är så har det alltid, troligen ända sedan vi höll oss med så kallad hushållsgris, bekymrat mig att man måste slakta en hel gris för att komma åt några meter fjälster.
Om Särimner hade funnits i sinnevärlden hade det kanske inte varit något problem, bortsett från avfallsfrågan, men med verkliga grisar förhåller det sig annorlunda.
Jag har därför uppfunnit en så kallad fjälstergris som genom genmanipulering, radioaktiv bestrålning och lite andra knep kan skattas på det eftertraktade fjälstret ett par gånger i månaden. Man drar helt enkelt ut fjälstret den naturliga vägen och klipper av det varpå nytt fjälster produceras och kan skördas efter ett par veckor.
Fjälstret är i motsats till kollagenfjälster omöjligt att skilja från naturfjälster och ger den eftertraktade rätta ”knackigheten” som för övrigt återfinns i den tyska Knackwursten och dess släkting, den lundensiska Knaken.
Så praktiskt! Lite som massajernas basföda, koblod. De gör hål på en blodåder på kossan och tappar upp önskad mängd blod (som de blandar med mjölk). Blodådern täpper de till med ett klet som både ser till att blodet koagulerar och underlättar snabbläkning. Efter några dagar går det att tapppa mer blod.
Spanska Tappas lär ska härröra från invandrade morers/massajers sed att tappa blod ur kossor. Och de berömda tjurfäktningarna är inget annat än en vidareutveckling av blodavtappningsriterna.
Mådä? Som massajerna skulle ha sagt (fast på massajiska då) om de kommit i samspråk med morerna om deras seder och framförallt om de fått höra talas om tjurfäktningar. Deras kossor verkar gilla att bli åderlåtna. Ungefär som de vill bli mjölkade.
Du känner kanske inte till den tidiga utvecklingen i området? I själva verket är det så att Gibraltar sund var en fast landbrygga där både Massajer och Morer drev boskap och handel mellan Afrika och Europa. Nuvarande Suezkanalen var den enda förbindelsen mellan Medelhavet och världshaven i övrigt. Moses ställde till det med sina torrskodda vandringar, vilket ledde till att att Suezkanalen sandade igen fullständigt så att vattnet med sin obändiga kraft istället bröt landförbindelsen så att nuvarande Gibraltar sund uppstod. Därmed skildes de norra och södra kulturerna åt och kom att gå i olika riktningar. Forskningsfältet är tämligen nytt och mina fakta ligger alldeles i forskningens framkant.
Ramla inte över kanten bara!
God jul på er, med fjälsterfunderingar och massajmyter! Rekommenderar en fotodokumentär på play som jag råkade se i afton; Finding Vivian Maier. Verkligen en märklig historia som rullas ut väldigt fint. Och bilderna är fascinerande. Som en märklig twist på det hela; hon levde sista åren av sitt liv i ett område i norra Chicago där även jag trampade runt en del just då. En lite skruffig del av stan, men gott om motiv!
http://www.svtplay.se/video/2136866/vivian-maiers-okanda-bildskatt
God annandag! Jag försöker folkbilda mig lite och få nåt grepp om den där Stefan, eller Staffan som har namnsdag idag. Det är inte lätt och min förvirring tilltar. Men det är ju en bra utgångspunkt för fortsatta studier.
Maier-dokumentären fladdrade förbi i går – eller om det var jag som fladdrade förbi en TV när programmet gick. Hursomhelst verkar det mycket intressant. Tack för påminnelse!
Instämmer i rekommendationen!
Ska ske – ska se!
Där har du snappat några fina kommentarer och samtal. Har ofta svårt för framfusiga människor, men ”Ja, lite” var lite väl försynt kam man tycka.
God fortsättning!
Ja, folk säger de mest förbryllande saker. Jag borde ha anteckningsblock redo hela tiden, för när man kommer hem har man glömt det mesta.
God fortsättning i Hjo också! Snart dags för tredje året?
Vi flyttade hit i november -13, så tredje året dröjer.
Djingis Kahn och hans krigare brukade tappa sina hästar på en slurk blod eller två för att styrka sig när de satt i sadeln i flera timmar och hade bråttom och skulle rida långt
och det inte fanns tid att ta någon lång matrast.
Jag undrar så vad det där blodstillande kletet kan vara som massajer och Djingis Kahn använde(r). Det hade varit bra att använda vid hjärtfixet häromsistens, då det största problemet var att få mig att ligga still tillräckligt länge med tunga klumpar på ljumskarna så att de där öppnade blodådrorna hann läka igen lite grann. Forskas det månne på detta?
Uppdelandet i tjej- och killgrejor är såå tröttsamt! Att inte ungar kan få välja själva. Jag blev vittne till en ledsen gosse som inte fick välja färg på sina glasögonbågar – pappa skulle tycka att de var tjejiga, sa mamma. Jag gav en låda lego till en liten flicka som blev jätteglad – tills mamma(!) tog den och sa att den skulle läggas undan tills lillebror var stor nog att få den. Jag inlade dock veto men skadan i tösens sinne var redan skedd, hon vågade inte längre vara glad.
Ja, det är smärtsamt att se hur glädjen slocknar av en obetänksam (eller värre) replik. Och jag undrar ofta varför. Vad är föräldrarna oroliga för? Är de rädda att barnet ska bli retat, eller nåt?
Jag har någon gång förstått att föräldern är orolig att ”fel” önskan är ett tecken på risk för homosexualitet och då trott att man kan mota Olle i grind! Jag har även upplevt en pappa som måste klippa håret på en ettåring eftersom nån annars kunde tro att det var en – o fasa – flicka, och tilltala hen som en sådan.
Men så underbart att få elda upp julpapper i en öppen spis i stället för att bära ner dem i soprummet. Det bor allt en liten pyroman i oss alla, på ön älskar jag att elda allt brännbart i min öppna spis.