Här blir det lite mer om fotografen Jimmy Nelson, vars historia är fascinerande och tänkvärd. Hans pappa var geolog och arbetade för oljebolag i olika delar av världen.
När Jimmy var sju år var han redan vittberest och hade inget emot det, men hans föräldrar skickade honom till en internatskola i England. Inte alls kul, tyckte Nelson, men föräldrarna envisades med att det var bäst för honom.
I sextonårsåldern fick han malaria under ett besök hos föräldrarna och var riktigt illa däran. Då kunde han väl få stanna kvar hos dem, tyckte han, men det tyckte inte pappan och mamman: ”Off you go!” Tillbaka på internatet fick han en handfull ospecificerade piller mot malarian. Ett par dagar senare hade han tappat sin kalufs. Helt skallig!
Han ordar inte så mycket om hur det kändes, men det kan ju inte ha varit så kul att förvandlas från en skönlockig yngling till vad han själv ansåg vara ett UFO.
Det ledde till att han tillbringade mycket tid på biblioteket och han gillade särskilt tidskriften National Geografic, där han kunde läsa om olika ställen han varit på och platser som han skulle vilja åka till. Där såg han en bild av tibetanska munkar, unga killar som han själv och alla utan hår! Så han bestämde sig för att ta sig dit, vilket han gjorde. I två år fotvandrade han i Tibet och tog en och annan bild med sin instamatic-kamera.
Väl hemma igen blev alla förvånade att han levde. Och så fick han rådet att skicka sina bilder till någon tidning för publicering och på den vägen är det.
Utställningen med hans bilder på Fotografiska i Stockholm pågår till den 1 februari 2015.
Vilken bild! Och det beror säker inte på kameran.
Ja att planera, kommunicera och komponera tog tydligen flera veckor, eller månader, ibland. Själva fotograferandet är sedan en fråga om tiondels sekunder.
Läst! tack o tack!
Vassego!
Tackar också; vilka bilder!
Kunde ju inte motstå att köpa den där boken, som blev en välkommen födelsedagspresent till Redaktörn!