Nu har vi fått nya lördagsteman av Pettas-Karin. Den här veckan är det Dråpligt kort och gott. Och då har jag ett helt författarskap att ösa ur. Författaren Johan-Olov Johansson är en välkänd person i mina hemtrakter i södra Dalarna. Han växte upp i brukssamhället Horndal, började på bruket när han var fjorton, blev smed, fackföreningsordförande, rekryterades till Järn- och Metallindustriarbetareförbundet i Stockholm, gick vidare till LO, blev sedan stadsfullmäktigeordförande i Stockholm och som sagt författare. Han skildrar framförallt brukslivet i sina tjugo böcker, romaner, novellsamlingar och diktsamlingar. Han hade blick för vardagsdramatik och skrev om kraftmätningar mellan smederna och brukspatron, där smederna kanske inte alltid avgick med segern, men de hade i alla fall de bästa replikerna. Och ofta dråpliga.
I sina dagsverser kommentera han ofta det politiska och fackliga kampen i början av 1900-talet. När storstrejken pågick under 1909 beslöt man att vräka bruksarbetarna som bodde på Udden i Horndal. Både polis och militär kallades in för att fullfölja vräkningarna och det gick ganska stillsamt till. Tills familjen Flygare skulle vräkas. Det var omöjligt att få ut deras kökssoffa ur bostaden. Den satte sig på tvären helt enkelt. Johan-Olov skrev:
Arbetarbostäder på Udden. Det vänstra huset är numera rivet.
Trots stundens allvar tyckte bruksarbetarna att det hela var rätt dråpligt. Det blev hejarop för soffan och nya skrattsalvor för varje misslyckat försök att få ut den. Jag är lite osäker på hur det gick till sist med soffskrället, men berättelsen om Flygares motspänstiga soffa lever kvar i Horndalsbornas minne. Och man återger gärna ytterligare en dråplig detalj från vräkningarna. De strejkande arbetarna ansågs ju vara samhällsomstörtande revolutionärer, men högst upp på Flygares flyttlass kunde man se ett kungaporträtt i förgylld ram.
Uppdatering. Hur gick det egentligen med soffan? Nu har jag kollat lite mer och såhär skrev Aftonbladet:
Inalles är det 13 familjer som skola avhysas, bland dessa finns det familjer som tjänat under bruket i 34 år. Ute på gården stå flera dragkärror hvilka arbetskamraterna ditskaffat för att på dessa bortfrakta de vräktas bohag.Det ser tomt och skövlat ut. En av familjerna består av man och hustru och 7 barn i åldrarna 14 år till 5 månader. Vid samtalet har mannen svårt att behärska sig och synes vilja falla i gråt.”
I romanen Brofors finns episoden med. Där förklaras soffans motspänstighet med att en reparation hade gjort dörröppningen smalare än då soffan en gång bars in. Enligt Johan-Olov Johansson fick både Flygare och soffan vara kvar. Kungaporträttet skriver Zeth Höglund om: »Kanske ligger det något symboliskt däri, att vid de sorgligt ryktbara arbetarvräkningarna i Horndal efter strejken bland de vräkta föremålen befanns ett porträtt av hans majestät konungen.«
Decemberteman finns under rubriken Lördagstema i sidhuvudet och här finns övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
:). Härligt med den typen av dråplighet. Jag kommer förstås på en hel massa dråpligt som ryms i vår bokhylla. Tur att jag redan har skrivit mitt inlägg….har inte tid för flera just nu. Ha en skön helg!
Ja, börjar man botanisera i bokhyllan… nej för sjutton, det finns inte tid för det nu. Det är ju jul snart och jag måste… Men hur kunde jag glömma Granen! Granen av Tove Jansson är ju full av dråpligheter. Återkommer nog till den.
Ett underbart bidrag till ”dråpligheten”. Lärorikt dessutom.
Tack!
En historisk dråplighet som jag njuter av!
Kungabilden på flyttlasset minsann ;)
Versen om svåra kökssoffan klingande klart roligt, men som sagt, hur gick det med den?
Jag började med att skriva att soffan var med på flyttlasset, men så blev jag tveksam. Högg man sönder den? Eller vidgade man dörrhålet? Eller blev den kvar? Kräver lite fortsatt forskning!
Man undrar ju om soffan var hopsnickrad på plats. Det lär en viss kista ha varit. En bekant till mig tog över sitt föräldrahem men en kista från övervåningen skulle en syster ha. Åtskilliga försök att baxa ner den för trappan, fira ut den genom ett fönster och andra konster misslyckades. Än idag står den på sin ursprungliga plats.
Flygares soffa var säkert platsbyggd – det var inte ovanligt i de trånga arbetarbostäderna och i husen på Udden var farstun smal. Samma med ett gigantiskt och väldigt tungt kassaskåp som stod på övervåningen i mina föräldrars hem, det hus som vi nu tagit över. Vi tyckte inte vi behövde det, men insåg också att det inte fanns någon möjlighet att få ut det eftersom trappan var för smal. Det hade ställts dit innan trappan sattes in – vinschats upp genom öppningen i golvet, helt enkelt. Till sist kom vi på att det gick att ta ut det via balkongen!
Intressant inlägg och verkligen intressant *tack*
Fin bild, dråplig kursiverad text /krma
Tack. Johan-Olov Johansson hade verkligen sinne för dråpligheter.
Dråpligt kan det fortfarande vara i en del sammanhang.
Någonstans på tidslinjen mitt emellan Flygares soffa och dagens datum skulle det installeras en ny sändare i världsarvet Grimeton (värt ett besök: http://sv.wikipedia.org/wiki/Radiostationen_i_Grimeton ).
Det hela planerades av dåvarande Televerket och dess byrådirektörer och byråingenjörer. Det utvecklades till en historia som fortfarande lever bland oss old-timers. Om detta kan jag berätta, för jag var där:
Utöver stackars ”Pilis” och hans missöden med bomfasningar och exploderande sändarrör fanns det ett stort problem – den stora dieselmotorn, som skulle driva generatorn i händelse av strömavbrott, var kraftigt försenad.
Men generatorn, en bumling på nära en megawatt, var på plats. Och eftersom det var den som skulle leverera ström så byggdes huset färdigt och taklagsfest avhölls. Med två vita och en brun. Plus, förstås, ytterligare avec och groggarnas glada tid.
Feststämningen mattades en aning när vi praktikens män undrade om det inte hade varit bättre att vänta tills dieseln var på plats innan man murade klart huset och lade på taket.
Men så stark var tilltron till byrådirektörena och byråingenjörerna och att de inte kunde ha begått ett så grovt misstag att vi lugnades med ytterligare några groggar och tillsagda att inte vara såna tråkiga typer.
Ja, sedan gick det som det gick. Lite som Flygares soffa. Fast tvärtom. När dieseln kom fick man plocka ner ena väggen och transportera in dieseln genom hålet. Den som led mest var trädgårdsmästaren som just hade fått rabatten efter väggen klar och nu fick se den spolierad av nerrivet tegel och tung transport.
Pilis fick också påfyllning i sin misär. När han skulle fasa generatorn till nätet bomfasade han så hela aggregatet tippade ungefär 45 grader och slet av både kylslangar och bränslerör. Han sprang trippande med uppdragna byxben ut ur lokalen. Det blev sedan ett vanligt sätt att förflytta sig på när Pilis dök upp. Vi visste inte att det var mobbning – hade vi vetat det hade vi förstås inte gjort det. Nu var det bara oemotståndligt komiskt. Så tråkiga var vi på sextiotalet.
Ett besök på världsarvet rekommenderas. Ta då och gör en sväng till den lite avsides belägna sändarstationsbyggnaden i tegel. Letar ni lite så ser ni exakt var väggen revs och byggdes upp igen.
Ja, där har jag ju varit! Trevligt ställe. Men jag missade tyvärr spåren efter Pilis m.fl:s framfart.
Ursäkta om jag sabbar något nudå men jag har för mig att vräkningsförsöket upphörde just p g a att soffan inte gick att få ut. Den hotfulla stämningen bidrog säker också.
Ja, här krävs som sagt mera forskning. Jag har något vagt minne av att jag hört att soffan blev kvar i Flygares lägenhet, men att han blev avhyst. Kungaporträttet skriver Zeth Höglund om i Härliga tider : »Kanske ligger det något symboliskt däri, att vid de sorgligt ryktbara arbetarvräkningarna i Horndal efter strejken bland de vräkta föremålen befanns ett porträtt av hans majestät konungen.«
En tid man inte har någon lust med trots dråpligheten. Kommer själv från ett brukssamhälle i Västmanland och så himla roliga är de inte. Fast från 50-talet – då jag kom med i spelet – och framåt, finns inga sådana här vidrigheter i minnet.
Ha en trevlig lördagsafton!
Brukssamhälle i Västmanland, minsann! Då gissar jag på Fagersta och garderar med Kolsva.
Surahammar.
Sura har sin Salo och Horndals claim to fame är Dan Söderström!
I Leksand fanns från Sura också Ulf Mårtensson som spelade i samma kedjeformation som Söderström.
http://old.hockeysverige.se/article/252920/old-school-del-tta-leksand
Trevlig intervju med gamla Sura- och Horndalsbor!
Men jag tror de har fått fel namn på Dans brorsa. Lars ska nog vara Leif.
Härligt och intressant inlägg
Jag har ny bloggsida, välkommen dit!
Ny sida? Den måste jag kolla!