Spanarens sista lördagstema för november är Lycka. Vilken tur att jag just varit på Jimmy Nelsons presentation av den nya utställningen på Fotografiska museet i Stockholm. Han skildrar och problematiserar ämnet lycka på ett intressant sätt.
Folkgruppen chuktchi, norr om polcirkeln, på halvön Chukotka i Rysslands nordöstra hörn, har det rätt tufft.
Foto Jimmy Nelson
De blev erbjudna moderna bostäder för några år sedan och tyckte först att det verkade praktiskt. Men efter ett tag konstaterade de att det inte funkade.
De kände sig oharmoniska när de skulle leva helt avskurna från naturen. Hellre iskalla nätter i tält, långa dagar på vandring på jakt efter föda för renarna och ett tufft liv på alla sätt, än detta brutala och plötsliga avbrott i kontakten med naturen.
Foto jimmy Nelson
Jag som verkligen uppskattar centralvärme och varmdusch hade kanske valt annorlunda. Men Jimmy Nelsons beskrivning av hur denna folkgrupp kände sig olycklig och vilsen i höghusen övertygar. De flyttade tillbaka till de stora fria vidderna och levde som de alltid gjort, med sina renar.
Det påminner lite om olika lyckoundersöknignar som gjorts på senare tid. Både OECD och FN har undersökt var människor är lyckligast. I båda undersökningarna leder norra Europa. I OECD-undersökningan kommer Sverige etta och i FN-undersökningen ligger vi på femte plats, efter Danmark, Norge, Nederländerna och Schweiz. En avgörande faktor – när väl de mest grundläggande behoven är tillgodosedda – verkar vara graden av individuell frihet.
Jimmy Nelson återkommer jag till. Några av hans bilder finns på Fotografiska i Stockholm fram till den 1 februari 2015. Väl värt ett besök! Jag frågade om jag fick använda hans bilder på min blogg och det sa han var OK.
Tack Spanaren för inspirerande (och svåra!) novemberteman. I december tar Pettas-Karin över. Här har vi övriga lördagstemabloggare: Bildbloggen, Gnuttan Helena Karin på Pettas Livsrummet Malin musikanta Olgakatt, Pysseliten, Spanaren, Stenstugu, Tove
Lätt för Thomas att sjunga om frihet. Men han sjöng inte om den friheten som dina chuktchi och exempelvis resandefolket (det hör man inte ofta numera, förbjudet ord?) känner för.
Men jag förstår väldigt väl vad det handlar om. Jag har aldrig tillhört en organisation av något slag (utom Scouterna, som var en självklarhet, och nykterhetslogen Tveksam, som jag tvångsanslöts till i så unga år att jag inte ens klarade av att sköta matrikeln – båda engagemangen avslutade sedan urminnes tider). Inga fackföreningar av något slag.
När vi startade vårt lilla företag 1977 så gick vi inte ens med i den där momsen. Fast den såg ju ändå bokföringsfirman till att vi betalade.
Jag känner mig fortfarande mycket fri. Tufft är det, nästan som för chuktchi. Kylan kan bli knepig i ett gistet gammalt hus och ekonomin är högst vinglig. Men oberoendet och friheten väger upp det. Och jag är ganska glad – men lycklig är nog ett lite för starkt ord.
Ja, det tycker FN också. Alltså att ”lycklig” är ett lite för starkt ord, men de använder det i brist på bättre. De förklarar i sina rapporter hur de väger samman alla olika faktorer, från överlevnadschanser för nyfödda, till total livslängd, samt basbehov som frihet från hunger och någonstans att bo. Frihet från tvång av olika slag. Samt den där individuella friheten att kunna välja livsstil. Och den friheten verkar väga tungt i människors uppfattning av hur de har det. ”Relativ nöjdhet” vore kanske ett bättre begrepp?
De där undersökningarna är jag en aning skeptisk till. Som man ropar i skogen får man ju svar…
Men när man reser runt i världen får man ju litet perspektiv på ett och annat som man kan skatta sig lycklig över att ha hemma i Svedala. Å andra sidan längtar ju även de flesta hem som flytt hit från de mest vidriga omständigheter som ju alls inte ens behöver vara krig eller svält.
Jo, det kan inte vara lätt att sätta ihop kriterier för sådana listor och mycket av informationen kanske går förlorad när de flesta – särskilt journalister – bläddrar fram till själva listan över lyckligaste och olyckligaste land. Men ”kravspecifikationen” för att kunna leva ett någorlunda bra liv handlar i FN-rapporten om chansen att överleva och möjligheterna att välja liv. Hur man sedan mår och har det i olika lägen är förstås mycket varierande.
Jag förstår att de flyttade tillbaka ut i naturen. Är du född och uppvuxen där så kan inte en bekväm hyresbostad ersätta den lycka som naturen ger en…tror jag.
Frihet är lycka, kanske en av de största
Tack för trevligt inlägg, intressant dessutom
Kanske hade det sett annorlunda ut om de fått andra bostäder, i stället för dessa brutala lamellhus på tundran. Något by-liknande, en plätt jord, eller något sådant. Jag hörde om en liknande situation när jag var i Oman. De mycket fattiga nomadiserande grupperna i bergen i södra Oman erbjöds bostäder och ett ordnat liv med skolor och sjukhus i utkanten av staden Salalah. ”Tack”, sa de, ”men nej tack. Vi nomadiserar gärna vidare!”
Graden av individuell frihet, tycker jag verkar vettigt. Men fri ute bland renarna, nej inte för mig. Centralvärme och tak över huvudet är frihet för mig.
Efter att ha haft det lite som cutkierna under de första 20 åren av mitt liv (nåja, lite åt det hållet i alla fall) uppskattar jag verkligen alla moderna bekvämligheter. Samtidigt gör det mig lite nervös att vara så beroende. Så jag jobbar på att fritdshuset ska kunna vara ”självförsörjande”. Vatten i brunnen, kaminer för värmen och gärna potatis i källaren så att man klarar vintern!
Men du vännen, vilken fotograf *wow*
Att bo i höghus vill jag inte heller göra ;.)
Lycka är att vara ett med naturen *sant*
Tack för fint inlägg med fina foton!
/kram
Tack Spanaren för bra teman i november!
En fenomenal fotograf, ja. Jag kommer att skriva mer om honom och försöka återge bilderna lite bättre.
Tack … ser fram emot det /kram
Att vara lycklig är kanske att ha det som man är van vid? Fast lite bättre, jag menar utedass och kallvatten var väl inte så kul. De flesta längtar väl hem, på något sätt.
Men när vi bodde i ett ”eldrivet” hyreshusområde och det var -40, då var det verkligen oroligt. Vi åkte till fäboden och klarade oss bra.
Just de där små förbättringarna är nog väldigt viktigt. Som att odla upp ny mark. Så nöjd, eller rentav lycklig, som man kan känna sig när man grävt upp ett nytt land! Och så tryggheten då, den som finns i en fungerande fäbodstuga.
I en empirisk studie av mej, bland mina kollegor, svarar majoriteten att dom är lyckligast när dom är utomhus och det passar ju med friheten man kan känna utomhus. I tisdags såg vi Glada Hudik teatern och när föreställningen var över såg jag ren och oförställd lycka på ett sätt man sällan ser människor stråla ut. Så underbart!
Fina Glada Hudik! Ja, dom kan verkligen stråla av lycka!
Då Julle i Lersjötorp hade blivit änkeman och han själv var på väg bortåt 90 tyckte
nog han och hans närmaste att det borde vara dags att lämna lilla röda stugan långt
långt bort i skogen norr om sjön. Ett rum och kök i centrala Granbergsdal i
”ungdomsgården” ( lägenheter för pensionärer ) skulle kunna passa. Nära till
grannar han kände sedan förut och hållplats för bussen till stan. Där blev han i några månader och så gick ryktet att han flyttat hem igen. ”Dä va för mycke fôlk å biler å ja känna mej instängd.” var förklaringen. 96 år gammal avled han i sin lilla stuga.
Rusningstrafiken här i byn inträffar runt tre -fem på eftermiddagen och består oftast
av folk som hämtar barn på dagis, skoltaxis och hemvändande från arbetena i stan.
Sisådär en fyra bilar åt gången är högtrafik för oss. Och inte är vi särskilt tätt befolkade heller.
.
Precis som pappa när han längtade tillbaka till Tvåbo från lägenheten på Villahed. Och när han väl flyttat tillbaka var han ju väldigt mycket piggare. För honom var det nog mest att han kände sig instängd, tror jag, för lite folk hade han ju inget emot.
Lyckad infallsvinkel på vinkel på lycka! Tack för den!
Det finns frihet i de bilderna då de är ute!
Han har många fina bilder av människor i vackra landskap, ett slags lugn över dem.
Rätt tufft?! Det var nog ingen överdrift. Hugaligen för att bo där, men för dem är det ju självklart. Måste varit väldigt konstigt att flytta in i ett höghus.
Man kan ju undra vilka som bor i husen nu. Jag menar, det är väl ingen som frivilligt flyttar dit. Frivillighet förresten – det kanske inte är ett ”problem” där i Ryssland.
Jag misstänker att det rätt många sådana där hus står tomma, i femårsplanernas spår. Man planerade i Moskva, räknade på ökade produktionskurvor och befolkningstillväxt och så hade verkligheten inte vett att följa ritningarna.
Jag känner mig också väldigt vilsen i höghus. Eller bland höghus. Instängd. Visst uppskattar jag väggar, tak, element och rinnande vatten väldigt mycket, men inte i betong… Det är så lätt att känna sig ensam i en stad, där det är massa folk överallt. I glesbygden kanske det är lite ensligt, men i skogen är man ju aldrig ensam.
Sant! I skogen är man aldrig ensam. Och att bygga trivsamma städer är svårt. Jag tror att just den där lamellhusidén är en av de sämsta. Det blir blåsigt och ödsligt hur man än gör.
Åh, det låter som en utställning för mig. Lär dock inte vägarna förbi Stockholm på länge. Men visst är lycka något väldigt relativt. Har ju själv bott många år tillsammans med en systerfolkgrupp med chuktchierna, inuiterna, och även genom året mött och arbetat med många från Chukotka, och visst har de båda ett speciellt förhållande till livet och framförallt naturen. Kulturen och traditionerna ligger starka hos många, liksom stoltheten för den samma. Fast visst har livet varit hårt för många av dem, inte minst på grund av de stora krockarna med en påpressad ”civilisation”, som vi kallar den, men som bara varit något främmande för dem.
Verkligen en utställning för dig! Det går att se en hel del av hans bilder på nätet. Och när jag väl får en stund över lovar jag att skriva lite mer om Nelson och hans bilder!