Det finns många sätt att uttrycka sig. Fastighetsägarna i São Paulo gör det bland annat genom utformningen av trottoaren utanför huset. Staden sköter anläggning och underhåll av gator. Fastighetsägarna sköter trottoaren. När en fastighet byter ägare märks det ofta på trottoaren. Nya gatstenar, andra gatstenar, samma gatstenar, annat mönster.
Här ser vi en ovanligt barnvagnsvänlig sträcka. Samma trottoar fram till nästa gathörn!
Ofta byts mönstret efter tre fyra meter och ofta är det omotiverade nivåskillnader, dåligt underhållna snuttar, omväxlande med perfekta trottoarbitar. São Paulo är rätt backigt och varje fastighetsägare vill ha en så vågrät trottoar som möjligt.
Det innebär barnvagshinder var fjärde meter ungefär, eftersom det blir en nivåskillnad ner (eller upp) till nästa fastighets trottoar.
Nu pågår trottoarbyte runt knuten. Tidigare var det samma stenar längs halva kvarteret, fram till mataffären. Lite lappad här och där, men jämn och fin.Men nu blir det nytt. Jag undrar vad som händer med de gamla stenarna. Kanske hamnar hos någon annan fastighetsägare som vill förnya sig? På så sätt kan stenarna flytta runt i stan i det oändliga, för slitstarka är de ju.
Det går undan. En dag så är nya trottoaren på plats.
São Paulo är en charmig och trevlig stad på alla sätt, men barnvagnsvänlig är den definitivt inte. Men det finns förstås barnvagnshinder som gärna får vara kvar!
Spännande det där med fastighetsägarens ansvar och att trottotaren är olika på en sträcka. Tänker osökt på vårt ploga- sanda dilemma som fastighetsägare i bland inte bryr sig om. Dålig framkomlighet med barnvagn är ingen höjdare, rullstolar och rullatorer får ju samma bekymmer, vidare tänker jag på synskadade och blinda.
De två sista bilderna på träden och rotsystemet är underbara!
Ja att vara rullstolsburen i São Paulo måste vara rena mardrömmen. Eller omöjligt. Det är ju svårt nog att ta sig fram med en terränggående barnvagn, framförd av friska starka föräldrar! Att cykla är också svårt. Farligt i trafiken och svårframkomligt på trottoarerna.
Träden är så häftiga. Jag måste ge mig ut på en fotospaning då jag koncentrerar mig bara på rötter!
Och dom slipper tänka på tjällossning och sånt. Vattenledningarna behöver inte ligga två meter ner i backen för att få frostfritt djup. Hur har ni det med vatten förresten? Hörde att det var lite knackigt med den saken.
Jotack, vatten finns, men den allmänna ordern är att spara på vattnet. Ingen ransonering, ännu, men som sagt, men största möjliga sparsamhet. Men nu har det regnat lite några dagar och varit svalare (tänk fin svensk högsommar) och det hjälper nog lite.
Vet hur jobbigt det är med höga trottoarkanter när jag hämtar och lämnar barnbarnen på förskolan. Lissan åker vagn fortfarande för det mesta eftersom hon är helt opålitlig. Det är nog bra att fastighetsägarna inte behöver fixa trottoaren – det räcker med att de ska hålla snöfritt.
Jag ser sällan några gamla med rollatorer i city i Stockholm trots att det är helt framkomliga trottoarer där. Bilderna du visar med träden gör det ju helt omöjligt att ta sig fram vare sig med rollator eller rullstol.
Ingrid
Ja, tänk om varje hus skulle ha sin egen trottoarstandard och nivå i Sverige! Plus snöröjningsproblemen… Nä, det skulle ju inte gå. Och du har rätt i att man sällan ser en rullator i centrala Stockholm, trots att det är så pass släta och framkomliga trottoarer och gågator.
PS. Lyckas inte kommentera Ellen Key-intervjun hos dig, så min kommentar kommer här i stället:
Vilken trevlig läsning! Tack för att du skrivit in.
Hon fick verkligen till det, där på Strand. Vackert, sparsmakat, men ändå trevligt, tycker jag. I alla fall är det den känsla jag minns från ett besök för många, många år sedan. Mycket blommor!
Men vad är det för huvudbonad på framsidan av tidningen? Ett tidigt försök till cykelhjälm?
Intressant att få veta detta om olika gatstenar. Vilka rötter träden har *impad*
Tack för bra blogginlägg/ kram
Tack! Ja träden här inger respekt.
Bortsett från alla praktiska detaljer med denna olikhet i trottoarvärlden så tycker jag att det är kul. Det kan ju inte bli monotont och tråkigt i den mångfalden. Kan tänka mig att det kanske blir en liten inbördes tävlan om vem som har den vackraste trottoarbiten utanför sitt hem:). Synd bara att de inte är särskilt handikapp-och barnvagnsvänliga.
En extra fil för dem på gatan kanske?
Risken för monotoni är minimal i denna stad! Men man har faktiskt tagit sig samman och börjar anlägga cykelbanor. Välbehövligt, eftersom bilköerna är ofattbara med våra mått mätt. Vill man komma fram lite snabbare får man gå, cykla eller möjligen åka motorcykel.
Hur svårt kan det va, undras det från Hjo. Barnvagnshinder, verkar som ett onödigt inslag i stadsbilden. Ett samlat grepp efterlyses. Men det var väl ingen valfråga.
Nej, trottoarerna i ”Sampa” var ingen valfråga och lär inte bli det. Jag tror att man skulle uppfatta det som en kränkning av både integritet, äganderätt och territoriella gränser om gatukontoret fick för sig att lägga sig i trottoarernas utformning!
Trottoarträden är jättevackra, men de måste vara enormt opraktiska när man ska ta sig fram där.
Ha det fortsatt trevligt!
/Ingrid
Väldigt opraktiska, men så fina att man förlåter dem och går över till andra sidan i stället!