Det fanns inte någon president, som kunde leda landet. Det fick talmannen sköta. Visserligen fanns det en slags federal regering, men den var svag. Där har ni läget i USA för 227 år sedan.
De ”tretton kolonierna” – brittiska kolonier på USA:s östkust – utropade sig som Amerikas förenta stater år 1775. De slogs mot ett England som inte ville släppa taget och först 1783 erkändes USA som ett självständigt land. Erfarenheterna från den brittiska tiden gjorde att delstaterna i det nya USA inte ville ha någon stark centralregering. Så lite inblandning som möjligt, tack så mycket! Dessutom hade delstaterna hunnit utveckla egna (och sinsemellan rätt olika) delstatsregeringar, som fungerade någorlunda bra.
Amerika var alltså en bräcklig konstruktion. ”Om vi inte ordnar kraftiga stöttor för det här bygget kommer det att kollapsa”, sa James Madison, en av kongressledamöterna. Och så tillsattes ett konstitutionskonvent, som arbetade fram den konstitution som fungerar än idag, om än med rätt många tillägg.
Konstitutionen blev klar och skrevs under just idag, den 17 september, 1787.
I arbetet deltog George Washington, Benjamin Franklin och andra färgstarka personer. Samt den verkliga arbetsmyran, James Madison, som argumenterade för en stark centralregering.
Medan de sista medlemmarna skrev under dokumentet, noterade James Madison hur Franklin betraktade ordförandestolen och kommenterade att konstnärer har svårt att få till skillnaden mellan soluppgångar och solnedgångar och att han själv undrat många gånger under konstitutionsarbetet vilketdera den där solen på stolen symboliserade.
Franklin sade sig dock ha kommit fram till slutsatsen att det måste vara en soluppgång, med tanke på det lyckosamma konstitutionsarbetet.
Minnet av ett landskap av Elisabet Hasselberg Olsson
I den svenska riksdagen kan ledamöterna vila ögonen på den vackra vävnaden, Minnet av ett landskap, som hänger i plenisalen, bakom talmannen. Skymning eller gryning? Lättande eller tätnande dimma?
Uppdatering 18 september: Från Skogsgurra kommer följande kommentar och bild. ”Först ser jag resultatet av en misslyckad fouriertransform med fel samplingfrekvens och en massa mysko alias. Sedan dyker väven i Riksdagen upp. Känns väldigt lika.”
Ja, kanske det? Fel samplingfrekvens och en massa mysko alias är det i alla fall.
Och här kommer ett kurvigt bidrag från Cecilia N, på samma tema!
Vi får väl se framöver. Spännande är det i alla fall även om det är sorgligt…
Ingrid
Ja, det är i alla fall lärorikt när inte allt går som på räls (och det gör ju förresten inte tågen heller). Jag måste till exempel kolla upp vilka regler som gäller till landstingsvalen och hur det kommer sig att Fi fick kommunala mandat och inte landstingskommunala. Det visar sig vara olika regler, men 3%-spärr till Landstinget, men inte till kommunen.
Gurras grafik får mig att tänka på sjalen Color Affection.
Jamen kolla. Där har vi sådana där fina kurvor igen! Lägger in dem i inlägget, så blir det en fin serie.
Här i Söderköping (som har haft borgerlig majoritet sedan allmän rösträtt infördes) har M gjort upp med S om ett samarbete eftersom partierna fick lika många röster i valet. Det innebär alltså att S-ordförandet blir nytt kommunalråd och att SD och V inte kommer att få något inflytande i kommunen. Klokt, tycker jag. Alla gillar också den relativt unge S-ordföranden, som säkert har mycket att ge. Medelåldern i det politiska sammanhanget är annars mycket hög.
Intressant vilka oväntade nya sammanställningar som kan komma som följd av dessa valresultat!
Det fina med riksväven är att när hon skulle till att väva den, efterlyste hon lin från allmänheten. Hon fick in hur mycket som helst, härvor som nåns farmor hade spunnit och som gått i arv, bevarat i pappersomslag och med det som idag kallas proviniens.
Lin från Sveriges alla nuvarande och forna delar ingår tydligen i väven, som på så sätt blir en bild på Sverige, av Sverige. Kraftigt häftigt, tycker jag.
Vilken fin bakgrundsberättelse till väven. Den heter ju Minnet av ett landskap, men kunde lika gärna heta Minnen av många landskap!