Här familjegraven. Den ligger fint i slänten nedanför den gamla klockstapeln och på stenramen står farfars och farmors namn. På stenen mina föräldrars.
Bilden ovanför är från förra hösten, då jag skulle fixa lite med nya blommor. Det behövs inte så mycket. Det växer blåsippor längs stenramen och jag brukar komplettera med något säsongslämpligt, som blåklockor på sommaren. Så här års är kärleksört bra, för den klarar sig långt in i oktober.
Häromdagen var det dags igen att klippa bort vissnade blåklockor och snygga upp lite kring gravstenen. Men oj, vad det hade blåst in mycket sand över den! Vad konstigt, hur kan sanden hamna i en sådan här prydlig liten ruta bara? Jag började krafsa undan sanden, men hittade ingen sten. Och brukar den inte egentligen vara lite upphöjd över marken? Där fanns ju ingen sten. Hade pappa och mamma flyttat?
Men inte skulle de väl flytta utan att berätta det för mig? Hann jag tänka, innan jag insåg att de nog gör lite som de vill nuförtiden, utan att rådfråga oss barn. Det måste finnas en naturlig förklaring, tänkte jag och när jag stod där på kyrkogården fick jag ett sms från kusinen i Australien att han kommer till Sverige i september för att ordna med en gravsten åt sin mamma, min pappas syster.
I behov av renovering?
Jo, det visade sig att det stenhuggeri som ska göra gravstenen till min faster hade plockat bort mina föräldrars gravsten för att få samma stil på den nya.
Och då kommer de samtidigt på att snygga upp mina föräldrars sten, som börjar bli lite mossbelupen, trots att jag knäskurar den då och då.
Omtänksamt av stenhuggeriet, förvisso, men om de hade hört av sig hade jag inte behövt gräla på mina föräldrar för att de hade givit sig av utan att säga hejdå!
Men så skönt i alla fall att de inte hade flyttat, även om du fick ett skrämskott.
Jag tycker också att man borde ha berättat innan vad som skulle göras.
Spöklik känsla det där, att se den tomma rutan där gravstenen brukar finnas. Lite som en urtavla utan visare, ungefär.
Jag skulle besöka farmors, farfars och fasters grav. Stenen var borta. De hade flyttat. Äldsta faster hade bestämt att när hon dog skulle ingen sten finnas kvar för efterlevande att sköta om … men det hade hon inte berättat. Jag blev ganska ledsen och stressad. Tänkte att dom ligger ju där allihopa på Sköns kyrkogård, de kunde väl ha fått fortsätta ha sällskap av varandra
Oj Eva, den här kommentaren hade av någon outgrundlig anledning hamnat i spamfiltret. Konstigt!
Visst blir man lite ställd när man kommer till den gamla vanliga gravplatsen och det plötsligt inte är sig likt. Hjärnan jobbar inte så rationellt då, i alla fall inte min!
Hmm, har aldrig hört talas om något liknande. Får stenhuggeriet verkligen ta sådana initiativ. Ni kunde ju varit knorriga anhöriga som velat behålla stenen i det skick den var.
Slutet gott, allting gott…
Ja, rätt självsvåldigt, faktiskt. Jag kollade med syrran som formellt är gravrättsinnehavare. Vi hade godkänt innan att graven kompletteras med en sten med min fasters namn och när syrran ringde och kollade med stenhuggeriet som ska ordna det, sa dom att jodå, det är vi som plockat bort stenen. Samråd är en bra idé i sådana lägen.
Men vilken händelse! Kan ju inte annat än dra på smilbanden åt …” de borde ju ha sagt något” … vi lever i en föränderlig tid till stadighet – på alla plan!
Vet inte riktigt hur min hjärna är funtad, för det är inte första gången jag tänker lite bakvänt om dem som är döda. På ett flygplan mellan Sao Paulo och Florianopolis i Brasilien fick jag syn på min farbror Erland. (Eller en dubbelgångare till honom, egentligen.) Och trots att Erland vid det laget varit död i tio år utbrast jag: ”Men Erland, vad gör du i Brasilien?!” Erlands dubbelgångare reagerade inte för han var väl brasilianare och brydde sig inte om någon som pratade svenska. Först efter en stund insåg jag att min reaktion i stället borde ha varit: ”Men Erland, lever du!?”
Jag tycker nog att din ursprungliga fråga var den rimliga.
Du såg ju att han levde, så det behövde du inte fråga om. Men vad han gjorde i Brasilien skulle jag också vilja veta.
Ja, jag missade ju Erlands begravning, så visst utrymme fanns ju för att tro att ryktet om hans död var överdrivet.
Men bra att det fanns en förklaring till att stenen var borta.
Bra att det fanns en förklaring, ja, men tveksamt om förklaringen var bra. Eller om den i alla fall att inte var lite väl retroaktiv.
Vi har avtal med kyrkogårdsförvaltningen som sköter våra gravar under året även om vi tänder lyktljus och lägger krans till Allhelgona. De hör alltid av sig om det är något som ska åtgärdas. Till en relativt billig kostnad fixade de farmor och farfars gravsten som bara under ett halvår hade blivit helt övervuxen med lava Nu är stenen ren och fin igen.
Ingrid
Låter som en alldeles föredömlig kyrkogårdsförvaltning som gör det de ska och hör av sig om det är något. Men ingen skugga på vår kyrkogårdsförvaltning, de är ju inte skyldiga till kidnappningen av gravstenen.
Oj! Har ni aktiva vulkaner i trakten? :-)
Handarbetets vänner rycker ut!
En del ord bör märkas. Framför allt om de leder till konstiga funderingar. Islänningarna har ju sådana problem.
Jag skulle bli tokig om jag rest till Oma och Opas grav i Tyskland och funnit stenen upptagen! Vi åker dit och putsar och planterar då och då, det behövs när den är så långt borta! Och så lägger jag en kastanj hos dom, den jag burit i fickan sedan förra besöket. Alltid en kastanj i fickan!
Vilken trevlig idé. Med kastanjen i fickan påminns du om dem hela tiden mellan besöken vid graven. Och så lägger du dit kastanjen och påminner dem om dig!
Det finns alltid en naturlig förklaring, som bekant.
Eftersom det skulle tillverkas en ny sten så skulle jag nog vilja ha en ”provlapp” om jag skulle tillverka den nya stenen. Men det är ju svårt att fixa, sten är ju ingen metervara. Det enklaste var ju att ta med befintlig sten till stenhuggeriet. Då kan dom ju dessutom putsa upp den och se till att det blir samma yta på stenarna. Dom har lite andra metoder än knäskurning.
Jag var inte ett dugg orolig, borde jag ha varit det, som gravrättsinnehavare alltså?
Men? HADE dom hört av sig till dig om att ta bort stenen? I så fall ber jag stenhuggeriet om ursäkt. Jag trodde att det var först när jag ringde till dig och undrade som du ringde till stenhuggeriet och att det var då det uppdagades vad de gjort.
Nej, men vi visste ju att det skulle göras en till sten, så då är det väl den naturliga gången.
Såja, lugn nu.
Jo. Vad jag försökte illustrera med inlägget var ju bara att jag tänker lite bakvänt i umgänget med de döda. Samt att jag till yttermera visso är lite trögtänkt i största allmänhet och inte fattar att en sten till = en sten mindre.