Vad tänker ni när ni ser den här bilden?
Just det: böcker! Båtar, tåg och flygplan har samma läsfrämjande effekt på mig. (I bilar och bussar fungerar det tyvärr inte, för då blir jag åksjuk om jag läser.)
Jag vill ha böcker som gör att man förvånat höjer huvudet och undrar varför alla passagerare går av. Har det hänt något? Då är man framme vid slutdestinationen.
På Gotlandsfärjan läste jag En engelsman i Paris av Nicolas Barreau. Det är en underhållningsroman, eller romantisk komedi – ”romcom”– som man kan förströ sig med ett par timmar och sedan lämna kvar åt någon annan.
Fast översättningen, översättningen… Tallrikarna på huvudpersonens restaurang är barskrapade och någon är tandläkare ”med hull och hår”. Och så kan man reta sig på alltför många gyllenblonda lockar och andra schabloner om man vill, men det gör man inte, för det var ju den sorts bok man valde. Ju. Problemet var bara att den tog slut på halva vägen.
Då plockade jag fram en bok som jag börjat på tidigare under sommaren och läst långsamt, långsamt: Steglitsan, av Donna Tartt. En helt annan sorts bok, välskriven och gripande med en huvudperson som man måste bry sig om, hur mycket han än knarkar och bedrar.
Inte en schablon i sikte, tänker jag först. Men så börjar jag känna igen bokens struktur. Om jag någon gång får tid över ska jag gå tillbaka till Steglitsan och jämföra den med arketyperna i en populär instruktion om hur man ska bygga upp handlingen i en roman eller film, The hero with a thousand faces av Joseph Campbell. Den har legat till grund för praktiskt taget alla populära Disneyfilmer.
Campbells idé är ingalunda ny, tvärtom, vad han skildrar är mönstret i urgamla berättelser och myter. Hjälten (som helst ska vara ung) vill något, väldigt gärna. Han måste lämna sin invanda verklighet och våga sig ut i det okända där han möter motstånd, hot och faror. Men han möter också en mentor som vägleder honom, en opålitlig typ som ibland är till hjälp, ibland inte, en hämnare som vill komma åt honom, en allierad som han kan lita på, väktaren som kan hindra hjälten eller släppa fram honom om de kommer överens. Till sin hjälp har hjälten speciella krafter eller kunskaper. När hjälten mött alla faror och klarat av alla hinder uppnår han det han vill (som ofta visar sig vara något annat än han trodde) och så återvänder han klokare till sin gamla verklighet.
Det var först mot slutet av Steglitsan som jag upptäckte att strukturen liknar populära Disneyfilmer som Frost. Men författaren Donna Tartt har valt en hjälte vars mentor ger honom superkraften att bli en hejare på att renovera gamla möbler. Då struntar jag i om bygget liknar både antika hjältesagor och samtida barnfilmer. Välskriven, spännande och rolig är den. Och bra översatt.
Jo, det där citatet: ”Den som vill ha en dålig bok nöjer sig inte med en bra”. Jag undrar vem som sa det? Kunde kanske vara Harry Schein?
Som väl är kan jag läsa på bussen, så tiden upp till barnbarnen i Stockholm går mycket snabbt. Av Donna Tartt har jag tidigare läst Den lille vännen som jag är lite ambivalent till. Jag vill i alla fall inte läsa om den. Så kanske Steglitsan inte är något för mig.
Du skriver hela tiden om hjälten som en han. I senare Disneyfilmer har hjälten faktiskt varit en kvinna/flicka då och då.
Håller med dig om att översättningen är väldigt viktig, därför föredrar jag nu att läsa böcker av svenska – helst kvinnliga – författare (=deckare). Men jag ska strax ta mig an Joyce Carol Oats Dödgrävarens dotter i svensk översättning. Är för lat att läsa på originalspråket…
Ingrid
Vilken tur att du kan läsa i bussen. Bussresor är verkligen det tråkigaste jag vet, just för att det inte går att läsa, eller skriva.
Jo, jag tänkte på det där med hjälten/han och i klassiska hjältesagor, liksom i Campbells (och Voglers populära Writer’s Journey) är det liksom ingen tvekan om att hjälten är en man. Men visst har det hänt en hel de, inte minst i Disneyvärlden!
Jag får sådan längtan efter tiden att läsa böcker när jag läser inlägg som dina
Idéer får jag som jag noterar….
Jag hör till de lyckliga som kan läsa på bussen…om den kör långt, blir det ryckiga små turer så kan jag inte koncentrera mig
Notera på – en dag kommer det till användning!
Åh, åka och läsa! Ett sant nöje.
Böcker som man läst på resor är för alltid förknippade med just den sträckan, det färdmedlet. Och jag läser aldrig så koncentrerat och intensivt som när jag åker tåg. Då går böckerna rakt in, liksom intravenöst, eller nåt.
Det finns kanske en förklaring – under cirka 45 minuter på tåget till Storvik var du tvungen att ta in det du borde ha gjort kvällen före. I stället för att titta på TV, nej, fanns inte – lyssna på radio, nej, det var knappast ett alternativ – spela poplåtar, nej, det var ju inte heller något som fanns. Faen va gamla vi måste vara. Vad gjorde vi? Täljde vi selpinnar och kokade knäck?
Kokade knäck, ja. Och kola. Vanligtvis på mjölk och då måste den koka väldigt länge. Vid lyxigare tillfällen på grädde.
Mitt intensiva prokrastinerande när det gällde läxorna bestod också i att rita och måla. Och då måste man ju läsa mycket koncentrerat på den där tågresan till plugget för att hinna med de tre, fyra läxor som det kunde handla om. Jag tror din teori stämmer.
Läsa på bussen till jobbet var bra, dels läsandet och dels att resan gick snabbare. Donna Tartts första bok läste jag med behållning. Sedan har det inte blivit mer, kanske dags igen.
Man kan göra tvärtom också, jag tror det blir ett inlägg om Cornwall-böcker som jag läst före och efter besöket, när jag återvänt till skogen från fjället!